01:33 Separerad. Tankar kring kommunikation
Separerade i veckan; inre obalans, lägenheten full av vakuum och en skev dygnsrytm. Det känns som om konstruktiva aktiviteter jag försökt företa mig de senaste dygnen (de har inte känts som dagar, mer som tidsklumpar som passerar förbi olika fort, i olika plan och med olika kurs) antingen runnit ut i sanden eller varit småsaker.
I natt, till exempel, totade jag ihop en liten stump som trunkerade avatarer i phpBB-forum som spände upp postningar till att bli högre än deras textinnehåll. 356 tecken lång; kanske en timmes pillande. Litet ambitiösare var jag i och för sig med ett säkerhetshål jag snavade över i kombinationen Macromedias flashspelare+mozilla, som jag följt upp enligt konstens alla regler.
Så egentligen är det väl mest den otyglade glädjen i att Pyssla! som inte infunnit sig fullt så ofta som annars. Mer flyktbeteende och ursäkter att inte känna efter för mycket, gräva ned sig i ont, samveten, sorger och besvär. Det känns så mycket bekvämare att tänka sig Maya som en utflugen svala som funnit sig bättre till rätta någonannanstans än att reda ut mina egna känslor; egoistisk bekvämlighet och vad annat som hållit hjulet snurrande i samma gängor så länge.
Det blir så dumt att bo ihop med någon man älskar som vän i en relation som inte är ett samförstånd på den punkten, eller där båda i alla fall inte vilar i samma sorts trygghetskänsla. Rent allmänt dumt att flytta ihop för att det är så bekvämt och praktiskt. Jag borde lära mig det snart, och hur urholkande det tycks för självkänslan att bo inneboende hos någon snarare än i sin egen borg.
Under lunchen härom dagen, försvann jag in i ett gammalt boktips jag fått av Jenny: Den blå vänthallen. I tanken, vill säga; boken läste jag ut någon gång i samband med tipset, förmodligen för ungefär två år sedan. Jag vet inte om jag tänkte på det när jag läste den, hur det torde ha varit Jennys finkänsliga sätt att få mig att se hur jag nog mycket väl skulle kunna hamna i någon liknande situation där jag fick någons liv på mitt bord, och inte lade många strån i kors för att styra om kursen själv. Tanken nu rörde sig inte så mycket kring faran att bli lurad eller utnyttjad, som vid hur oerhört rar omtanken var, och hur mycket jag tycker om Jenny på det sättet. Och hur många jag renodlad väldigt starka tycka-om-känslor för på olika plan och sätt och vis, utan att för dess skull direkt dra någon parallell till hur mycket jag tycker om Jenny.
Jag känner mig oftare än jag tycker om någonstans mitt i andras dragkamp mellan att betyda mest för mig, eller vara mest omtyckt, och att förväntas känna starkast för Mig på ett eller annat sätt, för att inte denna Jags självkänsla ska ta stryk. Detta ganska vårdslöst och på alla sätt ofinkänsligt uttryckt, men det är i alla fall kärnfrågan, och säkerligen är det mest mitt fel många gånger, när jag i någon mix av ovisshet, finkänslighet och feghet inte säger rakt ut allt jag känner och inte känner. Jag renodlar oftare de mysiga, varma känslor jag har och exponerar föga alls av övrigt i ord.
Exempel: jag älskar att kela, gärna med Maya, och uttrycker det med ord och kroppsspråk. Jag är inte djupt förälskad i personen Maya, men trivs med henne i närheten, och kanske som allra mest i vila och ömhet. Det skulle inte komma för mig att ta på mig en bekymrad min och påtala att jag inte älskar dig som en partner bör, inte känner Oss djupt förankrade i tiden, främst framtiden, och att jag känner att i alla fall delar av det förväntas av mig. Hur känner du? Det känns som att du äter upp dig själv över att jag inte rotat mig djupare i dig än så och att det bidrar till att du mår dåligt, känner dig rotlös och inte hör hemma här. Vart vill du gå i livet? Bör vi gå skilda vägar?
Den formen av ansvar är jag dålig på att ta. Något bättre på det om det går ut över någon jag älskar riktigt djupt och innerligt, då jag ändå innerst inne förstår en hel del av vad sådant här betyder, hur viktigt det är att inte flyta omkring på ytan för evigt, och att sår blir djupare och mer infekterade ju mindre man låtsas om dem. Jag tror jag var längre i den riktningen med Mia än någonsin annars. Där tror jag vi förstod, läste och kände varann bättre inifrån, än jag varit med om sedan dess. Vilket nog låter sig förklaras lättast genom att vi också lärde känna varann inifrån och ut, och inte direkt klippte den kontakten för att bli slavar under grå vardagslunk. Kanske hade det varit svårare att undvika det om vi faktiskt bott ihop längre tider; jag vet inte.
Men tanken har allt oftare föresvävat mig, att jag har ett skevt kommunikativt väsen med mycket stark tonvikt åt nätet till. Ingen annanstans är jag så flytande i förbindelsen mellan tanke, känsla och tal som när jag talar genom text, själv eller i direktsamspel med någon konversent. Jag svarvar med lekande lätthet ord som med (oftast) stor precision förkroppsligar mina tankar, känslor och åsikter, på ett sätt jag bara kan drömma om i audiovisuellt språk - en av mina relativt sätt starkt underutvecklade sidor.
Jag har nog nått (eller sedan länge befunnit mig på, om man så vill) ett stadium där jag bär en hel del av mina privata känslor öppet utanpå, vilket jag vill och trivs med, men med talet och då i första hand samtal och samspel i grupper har jag ännu mången oplockad gås.
En sak jag tycker om med lärarprogrammet, är hur det både låter och tvingar mig att öva mer på det; jag exponeras för en faslig mängd sådana situationer, nu på sistone alldeles särskilt mycket, i samband med kurserna Kommunikation och Estetiskt lärande, som senast varit (och i det senare fallet ännu är) på tapeten. I morse redovisade vi de senaste två veckornas grupparbete med drama och teater, där min grupp framförde någon form av ghettoversion av Robin Hood för jublande publik. Innan dess spelade vi ihop oss i små punkband under två veckor, och framförde två rätt gräsliga versioner av "Should I Stay or Should I Go?" under muntra former, på två instrument vardera, allesamman tämligen oberörda av hur illa takt och ton samverkade.
Vi har kul och jobbar hårt, men med kreativa, inspirerande ämnen. Det är ett helt annat sätt att studera, och ett helt annat fokus, än när man jobbar hårt på den tekniska fakulteten. Förvisso en hel del teoridelar invävda här och där, men i praktiken helt och hållet under eget ansvar och sällan särskilt verifierat om man läst på eller ej.
Jag har inte dykt fullt så djupt i litteraturen som jag bordat, men har plockat litet russin i böcker jag funnit intressanta själv när jag kopplar av i badet. Det jag går in mest för är nog att bredda mig som människa och in så mycket jag kan av all social kunskap som går genom de här kurserna på tvären, på samma gång som arbeten och studier egentligen handlar om musik, idrott, hälsa, teater, bild, slöjd och liknande. Och detta är också ett avgörande moment i kurserna, även om det smygs med som bonuseffekt vi mest ventilerar litet kring under något seminarium då och då. Ska man ta till sig all kunskap som lärs ut också på lärarprogrammet, måste man nog ligga i lika hårt som på tekfak.
För egen del okynnespluggar jag rätt egoistiskt, med siktet mer ställt på att bli mer, förverkliga mer av mig själv, röra mig i den riktning jag vill, än att i slutändan mynna ut i en lärare, måttbeställd pedagog för det svenska skolsystemet. Det kommer nog ut nog så många sådana ändå, även om skolsystemet säkert torde må bra av ännu fler. Och hamnar jag någon gång där själv trots allt, är jag övertygad om att det får plats en del fritänkare med, som siktat mer på att förena sin roll som människa med sin yrkesroll än som ett pedagogiskt skolat alster som arbetar och en människa som sjunker ned i tevesoffan efter arbetsdagens slut. Roller har vi så många ändå; jag tycker om att klä av mig, även om jag inte gör det särskilt ofta på eget initiativ under levande möten. Jag låter hellre den som vill krypa in under kläderna på mig här, där jag öppnar min tankevärld mer ostört.
Min vana trogen.
I natt, till exempel, totade jag ihop en liten stump som trunkerade avatarer i phpBB-forum som spände upp postningar till att bli högre än deras textinnehåll. 356 tecken lång; kanske en timmes pillande. Litet ambitiösare var jag i och för sig med ett säkerhetshål jag snavade över i kombinationen Macromedias flashspelare+mozilla, som jag följt upp enligt konstens alla regler.
Så egentligen är det väl mest den otyglade glädjen i att Pyssla! som inte infunnit sig fullt så ofta som annars. Mer flyktbeteende och ursäkter att inte känna efter för mycket, gräva ned sig i ont, samveten, sorger och besvär. Det känns så mycket bekvämare att tänka sig Maya som en utflugen svala som funnit sig bättre till rätta någonannanstans än att reda ut mina egna känslor; egoistisk bekvämlighet och vad annat som hållit hjulet snurrande i samma gängor så länge.
Det blir så dumt att bo ihop med någon man älskar som vän i en relation som inte är ett samförstånd på den punkten, eller där båda i alla fall inte vilar i samma sorts trygghetskänsla. Rent allmänt dumt att flytta ihop för att det är så bekvämt och praktiskt. Jag borde lära mig det snart, och hur urholkande det tycks för självkänslan att bo inneboende hos någon snarare än i sin egen borg.
Under lunchen härom dagen, försvann jag in i ett gammalt boktips jag fått av Jenny: Den blå vänthallen. I tanken, vill säga; boken läste jag ut någon gång i samband med tipset, förmodligen för ungefär två år sedan. Jag vet inte om jag tänkte på det när jag läste den, hur det torde ha varit Jennys finkänsliga sätt att få mig att se hur jag nog mycket väl skulle kunna hamna i någon liknande situation där jag fick någons liv på mitt bord, och inte lade många strån i kors för att styra om kursen själv. Tanken nu rörde sig inte så mycket kring faran att bli lurad eller utnyttjad, som vid hur oerhört rar omtanken var, och hur mycket jag tycker om Jenny på det sättet. Och hur många jag renodlad väldigt starka tycka-om-känslor för på olika plan och sätt och vis, utan att för dess skull direkt dra någon parallell till hur mycket jag tycker om Jenny.
Jag känner mig oftare än jag tycker om någonstans mitt i andras dragkamp mellan att betyda mest för mig, eller vara mest omtyckt, och att förväntas känna starkast för Mig på ett eller annat sätt, för att inte denna Jags självkänsla ska ta stryk. Detta ganska vårdslöst och på alla sätt ofinkänsligt uttryckt, men det är i alla fall kärnfrågan, och säkerligen är det mest mitt fel många gånger, när jag i någon mix av ovisshet, finkänslighet och feghet inte säger rakt ut allt jag känner och inte känner. Jag renodlar oftare de mysiga, varma känslor jag har och exponerar föga alls av övrigt i ord.
Exempel: jag älskar att kela, gärna med Maya, och uttrycker det med ord och kroppsspråk. Jag är inte djupt förälskad i personen Maya, men trivs med henne i närheten, och kanske som allra mest i vila och ömhet. Det skulle inte komma för mig att ta på mig en bekymrad min och påtala att jag inte älskar dig som en partner bör, inte känner Oss djupt förankrade i tiden, främst framtiden, och att jag känner att i alla fall delar av det förväntas av mig. Hur känner du? Det känns som att du äter upp dig själv över att jag inte rotat mig djupare i dig än så och att det bidrar till att du mår dåligt, känner dig rotlös och inte hör hemma här. Vart vill du gå i livet? Bör vi gå skilda vägar?
Den formen av ansvar är jag dålig på att ta. Något bättre på det om det går ut över någon jag älskar riktigt djupt och innerligt, då jag ändå innerst inne förstår en hel del av vad sådant här betyder, hur viktigt det är att inte flyta omkring på ytan för evigt, och att sår blir djupare och mer infekterade ju mindre man låtsas om dem. Jag tror jag var längre i den riktningen med Mia än någonsin annars. Där tror jag vi förstod, läste och kände varann bättre inifrån, än jag varit med om sedan dess. Vilket nog låter sig förklaras lättast genom att vi också lärde känna varann inifrån och ut, och inte direkt klippte den kontakten för att bli slavar under grå vardagslunk. Kanske hade det varit svårare att undvika det om vi faktiskt bott ihop längre tider; jag vet inte.
Men tanken har allt oftare föresvävat mig, att jag har ett skevt kommunikativt väsen med mycket stark tonvikt åt nätet till. Ingen annanstans är jag så flytande i förbindelsen mellan tanke, känsla och tal som när jag talar genom text, själv eller i direktsamspel med någon konversent. Jag svarvar med lekande lätthet ord som med (oftast) stor precision förkroppsligar mina tankar, känslor och åsikter, på ett sätt jag bara kan drömma om i audiovisuellt språk - en av mina relativt sätt starkt underutvecklade sidor.
Jag har nog nått (eller sedan länge befunnit mig på, om man så vill) ett stadium där jag bär en hel del av mina privata känslor öppet utanpå, vilket jag vill och trivs med, men med talet och då i första hand samtal och samspel i grupper har jag ännu mången oplockad gås.
En sak jag tycker om med lärarprogrammet, är hur det både låter och tvingar mig att öva mer på det; jag exponeras för en faslig mängd sådana situationer, nu på sistone alldeles särskilt mycket, i samband med kurserna Kommunikation och Estetiskt lärande, som senast varit (och i det senare fallet ännu är) på tapeten. I morse redovisade vi de senaste två veckornas grupparbete med drama och teater, där min grupp framförde någon form av ghettoversion av Robin Hood för jublande publik. Innan dess spelade vi ihop oss i små punkband under två veckor, och framförde två rätt gräsliga versioner av "Should I Stay or Should I Go?" under muntra former, på två instrument vardera, allesamman tämligen oberörda av hur illa takt och ton samverkade.
Vi har kul och jobbar hårt, men med kreativa, inspirerande ämnen. Det är ett helt annat sätt att studera, och ett helt annat fokus, än när man jobbar hårt på den tekniska fakulteten. Förvisso en hel del teoridelar invävda här och där, men i praktiken helt och hållet under eget ansvar och sällan särskilt verifierat om man läst på eller ej.
Jag har inte dykt fullt så djupt i litteraturen som jag bordat, men har plockat litet russin i böcker jag funnit intressanta själv när jag kopplar av i badet. Det jag går in mest för är nog att bredda mig som människa och in så mycket jag kan av all social kunskap som går genom de här kurserna på tvären, på samma gång som arbeten och studier egentligen handlar om musik, idrott, hälsa, teater, bild, slöjd och liknande. Och detta är också ett avgörande moment i kurserna, även om det smygs med som bonuseffekt vi mest ventilerar litet kring under något seminarium då och då. Ska man ta till sig all kunskap som lärs ut också på lärarprogrammet, måste man nog ligga i lika hårt som på tekfak.
För egen del okynnespluggar jag rätt egoistiskt, med siktet mer ställt på att bli mer, förverkliga mer av mig själv, röra mig i den riktning jag vill, än att i slutändan mynna ut i en lärare, måttbeställd pedagog för det svenska skolsystemet. Det kommer nog ut nog så många sådana ändå, även om skolsystemet säkert torde må bra av ännu fler. Och hamnar jag någon gång där själv trots allt, är jag övertygad om att det får plats en del fritänkare med, som siktat mer på att förena sin roll som människa med sin yrkesroll än som ett pedagogiskt skolat alster som arbetar och en människa som sjunker ned i tevesoffan efter arbetsdagens slut. Roller har vi så många ändå; jag tycker om att klä av mig, även om jag inte gör det särskilt ofta på eget initiativ under levande möten. Jag låter hellre den som vill krypa in under kläderna på mig här, där jag öppnar min tankevärld mer ostört.
Min vana trogen.
postad 01:33 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar