01:15 Elfen Lied / att älska många samtidigt
Angelica visade sig ha rätt; Elfen Lied var trots genrens usla odds en riktigt bra serie, även i min mening. Gore, fanservice och drama i ohelig allians, men med ett par mått mer självidentifiering än jag riktigt kunde stå emot. Blodskvätt och äckelövervåld betackar jag mig förvisso för, men det var inte Tarrantinoskt gottande i det utan snarare någon slags oundviklig parentes. Utan att gå in för mycket på seriens handling eller plot twists, kretsar det kring en pojke och flickor som alla betyder mycket för honom och går rakt in i hjärtat på honom, utan att det blir för trångt där inne. Detta ur /hans/ perspektiv. Älska alla som betyder något för dig, och du lär förr eller senare snava över en eller ett par som tar stryk av att du inte älskar dem allenast, så även här.
Det här är kanske den fjortisperiod som jag inte kommit igenom än som talar, men är det någonting jag verkligen tycker om att göra, som inte främst förknippas med kreativitet, så är det att älska de som betyder någonting för mig. Allihop, och mycket därtill. Om jag inte var fjortis när jag hade åldern inne, är det här kanske vad som är kvar, som sagt; jag tycker efter en hel del studier av fenomenet genom äkta fjortistankar känna igen i komponenter, i alla fall litet ytligt -- ”Jag älskar verkligen Becca, men jag älskar ju Åsa och Lina med! För att inte tala om Petra!” -- ne?
Och det går jättebra att älska öppet på många fronter samtidigt, så länge man bara älskar människor som man inte betyder så värst mycket för - en god vän, eller i alla fall någon som inte alls är samma sorts kärlek som pojkvännen, den äkte maken, och så vidare. Eller så länge man inte är den som världen står och faller med om han skulle synas i någon annans sällskap. Flyttar man ihop med en av dem man älskar så, blir det lätt soppa utan like när man visar sig såra genom att tycka om fler på samma eller annorlunda sätt. Precis så här lycklig är jag när jag kelar. Med dig, men även med andra som kan kela så här. Och det kan alldeles dräpa folk.
Jag vill inte utsätta någon för det. Ingen som tar skada av det, i alla fall. Det har hänt. Det var lärorikt. Mer som kalibrering än som minnesbeta, för min del - jag kan väl inte direkt påstå att jag med berått mod planerat det som ett prov, men på något vis tror jag ändå att mitt andra, mer känslointelligenta jag som jag inte står i direktkontakt med särskilt ofta, lagt upp planen som så att vi ser efter om sambon faktiskt kan hantera att jag är så här eller inte - går det, behöver jag inte ha örnkoll på mig själv och vakta mig på att inte göra något som sårar henne indirekt, går det inte, är det nog bäst om det uppdagas så snart som möjligt innan jag slår ihjäl henne inifrån utan att någon av oss hinner förstå vad som händer, för att det går så långsamt.
Jag tror det var där, som jag och Maya klippte tråden med varann, i någon mening. Inte så att allting upphörde där, men jag tror vi båda förstod inuti på ett undermedvetet plan att vi inte riktigt höll som par så länge känslorna låg som de gjorde. Det gick nog några månader efter det innan hon flyttade ut, men det var i den komponenten jag själv fann oss mest avlägsna varann.
Och jag tycker verkligen om att älska så. Får inte dåligt samvete av att känna så, bara av de känslor andra får av att inte vara på den ensamma piedestal de behöver. Den sorgen tar jag åt mig av och blir sorgsen av att orsaka, men så länge jag älskar ärligt och ur hjärtat, har jag inte dåligt samvete över att känna så. Jag är i så fall snarare litet stolt över mitt rymliga hjärta; det ger mig så mycket att känna en inre värme välla upp när jag tänker på alla som betyder mycket för mig. Ni är fler än ni tror. Jag har inte ens mött alla.
Men jag tänker ibland att det kanske är en mognadssak, att växa in i känslan att En person står över alla andra, på ett alldeles eget plan ingen annan låter sig jämföras med. Även om just det där jämförandet inte heller är någonting jag gör i mitt älskande heller -- jag älskar inte folk i klump. Var och en har just sina egna sätt att älskas, och jag kan inte säga att jag älskar Angelica mer eller mindre än Lisa. Det är inte någon kassakö, ingen rangordnad lista eller partialordning. Det är en mängd, rätt och slätt. Jag kan se en individ i taget, och gå in i just den känsla som hör henne till. Den är sällan lik någon annans.
Jag har satt i mig tillräckligt mycket romantisk film, litteratur och annat för att känna igen andra sorters älskande utifrån, och i nyförälskelse har jag också sett kärlekens monoteism, men sedan återvänt till ett mer kärleksagnostiskt synsätt igen. Jag känner verkligen att det inte finns En som är mitt allt, och att alla de jag älskar är värda samma vurm, närhet, tillit, öppenhet, ömhet, förtrolighet, scones till frukost och en vänlig hand på axeln när det är tungt. Men fåglarna vet hur man får till en livssituation som inte kompromissar med andras känslor för att det ska fungera utan att folk går sönder, hela tiden. Eller med mina.
Just nu kompromissar jag inte så mycket med känslor som med behov -- behovet av att vila i en famn ibland, men kanske mer behovet av att få omhulda, precis som så många gånger förr. Jag tycks ha något större behov av att få stå nära, hålla om och skämma bort, än av att få samma gåva i retur. Mmmm, honungsfälla för utsatta flickeflarn i behov av det, och typiskt troliga framtidsutsikter att hamna i samma onda cirkel på nytt. En cirkel full av kärlek och tilltagande mental ärrvävnad. The circle of life.
Jag blöder inte så ofta själv. Mest tyst och inuti, tror jag. Men det gör ont att se sina behov ånga bort i öknen också. Känna. Att vänta in våren. Se tiden an. Känna hur man tar sig närmare något stadium där man tror sig om att kunna gå in i en relation igen utan att bara törsta och släcka törst, bädda in i kärlek och sen, när något slags normaltillstånd börjar närma sig, gå in i ett liv som för henne förmodligen bara kommer kännas som ett ”är jag inte intressant längre?” i jämförelse. Ett mjukt vardagslunk, fullt av små mysiga Stunder, men också fullt av stunderna mellan dem.
Och mitt i allting, ska man försöka få pli på studier, jobb och allt det där som får det vanliga ekorrhjulet att snurra vidare. Och det går inte ens särskilt knackigt. På något sätt skulle det nästan kännas bättre om allt var helt åt helvete, och Angsten var allt som fanns på tankekartan. Men allt ligger inbäddat i ett sävligt snötäcke i mars, och vintern håller hårt i alla flickors ytterkläder så man inte blir glad bara av att gå utanför dörren.
Hade det kännts bättre att lipa åt någon, hade jag gjort det nu.
Det här är kanske den fjortisperiod som jag inte kommit igenom än som talar, men är det någonting jag verkligen tycker om att göra, som inte främst förknippas med kreativitet, så är det att älska de som betyder någonting för mig. Allihop, och mycket därtill. Om jag inte var fjortis när jag hade åldern inne, är det här kanske vad som är kvar, som sagt; jag tycker efter en hel del studier av fenomenet genom äkta fjortistankar känna igen i komponenter, i alla fall litet ytligt -- ”Jag älskar verkligen Becca, men jag älskar ju Åsa och Lina med! För att inte tala om Petra!” -- ne?
Och det går jättebra att älska öppet på många fronter samtidigt, så länge man bara älskar människor som man inte betyder så värst mycket för - en god vän, eller i alla fall någon som inte alls är samma sorts kärlek som pojkvännen, den äkte maken, och så vidare. Eller så länge man inte är den som världen står och faller med om han skulle synas i någon annans sällskap. Flyttar man ihop med en av dem man älskar så, blir det lätt soppa utan like när man visar sig såra genom att tycka om fler på samma eller annorlunda sätt. Precis så här lycklig är jag när jag kelar. Med dig, men även med andra som kan kela så här. Och det kan alldeles dräpa folk.
Jag vill inte utsätta någon för det. Ingen som tar skada av det, i alla fall. Det har hänt. Det var lärorikt. Mer som kalibrering än som minnesbeta, för min del - jag kan väl inte direkt påstå att jag med berått mod planerat det som ett prov, men på något vis tror jag ändå att mitt andra, mer känslointelligenta jag som jag inte står i direktkontakt med särskilt ofta, lagt upp planen som så att vi ser efter om sambon faktiskt kan hantera att jag är så här eller inte - går det, behöver jag inte ha örnkoll på mig själv och vakta mig på att inte göra något som sårar henne indirekt, går det inte, är det nog bäst om det uppdagas så snart som möjligt innan jag slår ihjäl henne inifrån utan att någon av oss hinner förstå vad som händer, för att det går så långsamt.
Jag tror det var där, som jag och Maya klippte tråden med varann, i någon mening. Inte så att allting upphörde där, men jag tror vi båda förstod inuti på ett undermedvetet plan att vi inte riktigt höll som par så länge känslorna låg som de gjorde. Det gick nog några månader efter det innan hon flyttade ut, men det var i den komponenten jag själv fann oss mest avlägsna varann.
Och jag tycker verkligen om att älska så. Får inte dåligt samvete av att känna så, bara av de känslor andra får av att inte vara på den ensamma piedestal de behöver. Den sorgen tar jag åt mig av och blir sorgsen av att orsaka, men så länge jag älskar ärligt och ur hjärtat, har jag inte dåligt samvete över att känna så. Jag är i så fall snarare litet stolt över mitt rymliga hjärta; det ger mig så mycket att känna en inre värme välla upp när jag tänker på alla som betyder mycket för mig. Ni är fler än ni tror. Jag har inte ens mött alla.
Men jag tänker ibland att det kanske är en mognadssak, att växa in i känslan att En person står över alla andra, på ett alldeles eget plan ingen annan låter sig jämföras med. Även om just det där jämförandet inte heller är någonting jag gör i mitt älskande heller -- jag älskar inte folk i klump. Var och en har just sina egna sätt att älskas, och jag kan inte säga att jag älskar Angelica mer eller mindre än Lisa. Det är inte någon kassakö, ingen rangordnad lista eller partialordning. Det är en mängd, rätt och slätt. Jag kan se en individ i taget, och gå in i just den känsla som hör henne till. Den är sällan lik någon annans.
Jag har satt i mig tillräckligt mycket romantisk film, litteratur och annat för att känna igen andra sorters älskande utifrån, och i nyförälskelse har jag också sett kärlekens monoteism, men sedan återvänt till ett mer kärleksagnostiskt synsätt igen. Jag känner verkligen att det inte finns En som är mitt allt, och att alla de jag älskar är värda samma vurm, närhet, tillit, öppenhet, ömhet, förtrolighet, scones till frukost och en vänlig hand på axeln när det är tungt. Men fåglarna vet hur man får till en livssituation som inte kompromissar med andras känslor för att det ska fungera utan att folk går sönder, hela tiden. Eller med mina.
Just nu kompromissar jag inte så mycket med känslor som med behov -- behovet av att vila i en famn ibland, men kanske mer behovet av att få omhulda, precis som så många gånger förr. Jag tycks ha något större behov av att få stå nära, hålla om och skämma bort, än av att få samma gåva i retur. Mmmm, honungsfälla för utsatta flickeflarn i behov av det, och typiskt troliga framtidsutsikter att hamna i samma onda cirkel på nytt. En cirkel full av kärlek och tilltagande mental ärrvävnad. The circle of life.
Jag blöder inte så ofta själv. Mest tyst och inuti, tror jag. Men det gör ont att se sina behov ånga bort i öknen också. Känna. Att vänta in våren. Se tiden an. Känna hur man tar sig närmare något stadium där man tror sig om att kunna gå in i en relation igen utan att bara törsta och släcka törst, bädda in i kärlek och sen, när något slags normaltillstånd börjar närma sig, gå in i ett liv som för henne förmodligen bara kommer kännas som ett ”är jag inte intressant längre?” i jämförelse. Ett mjukt vardagslunk, fullt av små mysiga Stunder, men också fullt av stunderna mellan dem.
Och mitt i allting, ska man försöka få pli på studier, jobb och allt det där som får det vanliga ekorrhjulet att snurra vidare. Och det går inte ens särskilt knackigt. På något sätt skulle det nästan kännas bättre om allt var helt åt helvete, och Angsten var allt som fanns på tankekartan. Men allt ligger inbäddat i ett sävligt snötäcke i mars, och vintern håller hårt i alla flickors ytterkläder så man inte blir glad bara av att gå utanför dörren.
Hade det kännts bättre att lipa åt någon, hade jag gjort det nu.
postad 01:15 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar