16:57 Fiffig, graciös och hallonsyltad

Kanske älskar jag mig själv som allra mest, när jag är så där Fiffig.

Jag hade sent om sider bestämt mig för att jo, en bit mat vore bra att få i mig innan det blir mörkt och jag fortfarande inte kommit på tanken att bygga frukost, och när jag så öppnade kylen, gjorde jag ett kap i form av återstoden av fredagens tjockpannkaka. Prisa gud! Här kommer skatteåterbäringen!

Nå. Kylskåpskall må icke tjockpannkaka ätas, och med den hatälskade microvågsugn jag av goda vänner fått i födelsedagspresent för några månader sedan, zappade jag sålunda mitt verk ett par minuter för att råda bot på den situationen. Så var det i alla fall tänkt. Ingen tjockpannkaka kommer heller fullt till sin rätt utan en lagom dos sylt, och ännu ett snegl i kylskåpet bjöd icke utan viss triumf på en burk hallonsylt. Johan applicerar lagom mängd sylt på sin nyvärmda läckerhet, ställer ifrån sig burken igen utan att ta ur skeden och skruva på locket (säkerligen kommer jag vilja ha litet mer sylt innan jag ätit färdigt, och inte kommer väl burken bli stående framme efteråt i flera timmar så där som härom kvällen, inte?). Smygironin går förstås helt förlorad på mig, även om nämnda reflexion overbaliserad skär genom mitt undermedvetna likt en vass kökskniv genom mört kött. (Ännu en aldrig så glasklar spådom om den närmast förestående eftermiddagen jag bekvämt skjuter åt sidan.)

Jag lämnar den på micron och köket bakom mig, och träder in i vardagsrummet, där jag inrett lägenhetens kanske sämst avpassade matplats på en bit arbetsbord som på pricken rymmer en tillräckligt stor del av bottenytan av en tallrik för att tyngdpunkten inte ska hamna i tomma luften, så länge maten på tallriken fördelar sig väl över dess tillgängliga yta. (Säg, vad kunde väl gå fel med det?) Det slår mig när jag skriver det här att jag på senare tid i allt lägre grad använt mina keramiktallrikar, till fördel för glastallrikarna. Undrar om det kan vara relaterat, på något undermedvetet plan. Jag är ju egentligen synnerligen Fiffig, så länge jag inte sätter pannbenet till med flit. Eller, för den delen, när jag faktiskt kostar på mig att lägga pannan i veck och Tänka Ut någonting. Det är mest det där vakuumet dem emellan som ger mig tusen tillfällen till Fiffiga titthålsoptimeringar av obefintliga problem.

Nå, när jag väl sänker tänderna i min lunch, är den inte alls varm och ljuvlig. Inte bara för att jag lyckligt kollrat bort oss i ord ovan, ety denna passus i tiden bara spände över någon minut, utan mest för att den tidsoptimistiska skattning av hur lång tid micron tar i anspråk för att uträtta sin uppgift befunnits för låg. Tillbaka till ritbordet för en ny ansats á tre minuter, men väl framme vid micron kommer med ens händelseutvecklingen explodera, så låt oss först sänka tidstempot med ytterligare en faktor, så ni inte drabbas av samma sensoriska överbelastning jag själv genomfors av.

Med tallriken lastad med dyrbar lunch i ena handen, dänger jag med den andra till den frikostigt tilltagna, onödigt segtryckta öppna-luckan-knappen på microvågsugnen. Det får samtidigt luckan att öppna sig med ett ryck och den ovanpå strategiskt placerade syltburken att kasta sig ut från luckkanten den dessförinnan delvis vilat på, i ett vilt språng mot sin nemesis, den lilla avsatsen precis nedanför micron eller golvet; vilket mål den strävade efter kan vi lämna osagt, då den inte lämnade någon oberörd. Eller, kanske egentligare, oinsyltad. Jag hinner registrera en stillbild av syltburken i luften, en fjärdedel tillryggalagd av sträckan till avsatsen. Jag kan inte riktigt säga vad jag gör av tallriken eller vilken hand det är som blixtsnabbt skjuter fram och avvärjer dödlig glaskross-mot-golvet-utgång, men ögonblicket senare ligger det en något stött syltburk på sidan på avsatsen framför micron, en stor syltfläck växer sig större strax nedanför dess öppning, det är kladdigt på insidan av microns dörr och jag registrerar kall hallonsylt i min högra morgonrocksärm.

Sylt är, av någon kosmisk anledning, mycket godare när den ätes på tjockpannkaka, än ur morgonrocksärm.

Efter att ha rest burken, skådat brottsplatsen och gripit tag i en bit hushållspapper som torde ha legat någonstans inom räckhåll, försöker jag städa upp litet av de akuta kladdhärdarna, och finner med sensoriska snarare än visuella medel att golvet mellan mig och arbetet är klibbigt. Sammalunda, visar sig mina vrister långt hallonsyltigare än jag riktigt trivs med. En meter från händelsernas epicentrum går den yttre radie som insyltats, och på tå vänder jag mig om efter mer hushållspapper, tvättar fotsulor och återvänder med det tunga artilleriet för att ta itu med saneringsarbetet på allvar. Min fortfarande kalla lunch skrattar avmätt åt mig från sin plats på bänken intill micron. Jag hämnas med en ordentlig dos strålning, under tiden golvet blir blött och blankt. Min morgonrock tittar på, från sin tillfälliga upphängningsplats på ett närbeläget vitrinskåp.

Micron piper sina envetna fem pip, det femte något högre då jag hunnit öppna luckan och pipanordningen inte för sitt liv kan förstå att jag genom att öppna luckan till mat och siren anser mig bekräfta att jag inte behöver fler påminnelser. Än en gång ikläder jag mig min morgonrock och lämnar köket med min dyra lunch, men stannar i dörren.

Jag återvänder till platsen för incidenten och skruvar åt locket på syltburken. Ordentligt.