14:53 Bespar mig klarsynen

Jag tror inte att gåvan att se sig själv och sina mönster med fullgod skärpa verkligen är en gåva. Det är nog snarare ett gissel man beläggs med när man håller på att växa mot ett kliv framåt i sin utveckling, kanske mot nästa vuxenhetsnivå. Många är vi som står envist kvar och kämpar emot.

Tag det här med livssituation, till exempel. Att förstå var skon klämmer. Se vad man gör som man bör låta bli, se vilka behov man försakar, hur man kompenserar dem, vad det leder till, och hur cirkeln sluts. Snegla litet på sig själv tittandes på alltsammans och påpeka att det där låter ganska cyniskt och uppgivet, nicka instämmande och konstatera att det förstås lika gärna kan vändas vart jag vill med ett par attitydskiften och vägval.

Titta på alla vägarna som leder vidare härifrån. Vi kan välja vilka vi vill. Ingenting står skrivet på näsan på oss, och vi behöver inte inreda vårt ekorrhjul till att gå runt i loop. Varv på varv. Små, eller större. Eller de där som roterar så sakta kring våra liv att man sällan ser åt dem. I termer av år och relationer, upprepade mönster, olika människor i olika sammanhang, men samma slags dyningar. Vill jag se mig fem månader in i en ännu inte ens tänkt relation, tolv månader, tre år, om det ger mig dåligt samvete?

Jag känner att jag borde plikta litet kring det som inte känns bra; kanske hjälpa mig själv på traven, om jag ändå inte tänkt slå igen dörren och låtsas som om jag inte är intresserad av att nå nästa mognadsnivå utan gärna bor kvar i behov-njutning-levnad några år till. Ser ett varv till passera i cykeln. Nyfikenheten på alla tankar hon höljer, på hur hon känner, resonerar, vad hon sett, vad hon ser, hur hon ser andra, sig själv och hur hon möter dem. Oss. Mig?

Skölja in allt, hur mycket som helst, lyckligt pussla ihop en människa, en själ, hennes leenden, hennes mörker, ljud, stämningar, minspel och rörelsemönster - vad som ger henne mest njutning, vad som skrämmer henne, värmer henne, lugnar, söver, vaggar henne till ro. Dygnspreferenser, årstider, platser eller aktiviteter som är hennes, valen hon gör, prioriteringar, oviktigheter. Drömmar, laster, förhoppningar, viljor, passioner, begär. Sorger, bekymmer, tröttheter, fobier och egenheter. Ta in hela henne i hjärtat, att snarare bli jag än du med henne.

Men sen? När man är du, när man är vi? Ett namn på läpparna i njutning, en värme i svaghet och lugna andetag om natten när jag vaknat och lyckligt lägger mig till ro intill i ren andakt. Bökat mig tätt inpå, kanske trasslat in henne i en omfamning i sömnen helt egenmäktigt. Ja, visst stannar alltid tiden där, just de där stunderna, men lika visst fortsätter den också rinna vidare därifrån sedan. Rinna bort ur våra liv, genom springor och prång i marken, alla små ventiler vi obemärkt tömmer allt viktigt via. Ser den själsliga friden gå upp i rök under illa duckade bombardemang från stress och yttre åtaganden av jämförelsevis föga vikt. Skolpress, jobbhets, livsstress. Tryck och pys, och så avdunstar den sista rännilen i zenith under solens gassande strålning.

Förblindad eller bedövad rusar jag vidare många varv i mitt ekorrhjul under tiden hon tappar allt mer av de tidigare så ymniga tecken på min nyfikenhet, uppmärksamhet och omtanke jag öst henne i, när den först klättrat ned till vardagsnivåer där allt jag aktivt gör anspråk på hos henne kanske är det hudmöte som bor i att sova tillsammans, hålla om varann om morgon eller kväll, och någon slumpvis gång när jag längtat efter hennes famn. Sedan, under tyngden av perioder då jag glömmer skjuta världen åt sidan och något stort stressmoment plötsligt äter upp mig en vecka, faller hon kanske in i självotillräcklighet, tyst lidande och annat jag inte kommer uppfatta mer än som en känsla av någonting dåligt jag undermedvetet kommer lasta mig själv för utan att riktigt ha identifierat vari den består, dess härstamning eller sammanhang.

Och se, den store egocentrikern som resonerar utifrån sitt eget högdåniga perspektiv kring vilket världen och alla människor kretsar. Vågar jag alls älska någon som min like utan att veta att hon inte faller in i det där mönstret utan att jag måste hålla min hand någonstans för att stoppa det? Jag tror inte jag kan det, nämligen; om hon själv inte klarar det utan mig, är det något vunnet om hon fått ett års lycka eller två med mig och ett par sår där sömmen brast därtill? Om du läste det här innan, vad skulle du tänka? Hur skulle du känna?

Jag är inte så bra på att ta upp sådant här, och tycks så lätt ledas in i relationsliga mönster där de riktigt angelägna ämnena, som det här, inte kommer på tal förrän det är något som gått sönder, nattens mörker lagt sig och situationen måste redas ut för att vi båda ska kunna somna. Counceling in session. Och skulle det vara jag som går sönder, lär inte ens samtalet hamna på någon dagordning; jag skär nog sakta ihop helt internaliserat, utan någon som helst friktion mot omvärlden. Välkommen in i mig -- dörren är stängd. Jag vet inte riktigt vem som har nyckeln, men jag brukar tycka synd om människor som inte kan bjuda på sig själv. Fast mig själv verkar jag nöja mig med att tycka riktigt synd om när jag bestämt mig för att gråta, och sitter på min kula med ett krossat kärleksliv, någon gång ibland, med några års mellanrum. Även om jag egentligen uppskattar gråtandet när jag väl låter det komma.

Och så min nuvarande livssituation, då. Jag har byggt mig en hel liten arme små och stora livsmönster som förutsätter att jag är singel, de skär in allt tydligare fåror i hur jag lever och förväntar mig få leva mina dagar och bjuder inte in medmänniskor även om jag törstar efter närheten, tilliten, intimiteten och det ömsesidigt förtroliga. Jag tillåter mig arbeta under stressförhållanden där ett helt företag vilar på vad jag lyckas prestera, och säger inte stopp när jag känner apati och inspirationsbrist gripa tag om mig. Får jag bara mitt hudomslingringsfix någon gång ibland så jag har det själsliga stödet i hjärtat att ta mig vidare, är jag nöjd med livet trots den ständiga törsten.

Kanske heter hon dessutom Jenny. Och Jenny, som så lätt faller in i tankemönstret konkurrens när andra heter som hon, kommer inte en sekund ta mig på allvar innan det är utom varje tvivel att det inte är en kopia av henne jag förälskat mig i. Eller så projicerar jag bara, och påstår att jag inte tror det själv än. Kanske för att jag så väl begriper att jag går och längtar efter känslan av kärlek, längtar efter att skämma bort någon med omtanke och ompysslande, hudnära kel, smekningar och alla dessa största lyckor jag känner till, och mycket väl förstår att jag lika väl kunde tänkas gripa efter halmstrån som hysa grodden till kärlekskänslor. Förälskelser kan vara så slumpmässiga ting, och vad är de då i ett stadium då man inte ens vet mer än att de känns som pockande nyfikenheter?

Det är nog inte så många som läst så här långt. Kom och kvittera ut en kram om du av någon anledning följt tråden ända hit; det är du väl förtjänt av, och jag lovar att det skulle göra mig synnerligen gott också.


Jäklar. Kanske måste jag till slut göra upp med min, sedan urminnes tider, största mänskliga antipati: rökning. Finn ironin i att hitta en flackande låga någonstans inuti och upptäcka att den just är i färd med att tända en cigarett.