13:59 Ägd!

Kring alla former och stadier av relationer alstras så märkliga naturlagar. En del tar vi nästan för givet; den som befinner sig i en lång sökande fas, finner sällan någonting alls och den som är lyckligt upptagen, drar till sig medlemmar av det intressantare genuset genom naturlig magnetism. Men kring de mindre utforskade områdena finns det också märkliga regelsystem. Vad är det till exempel som gör att man kort efter att fluffmotorn puttrat igång inuti, på en och samma dag snavar över tre intellektuellt jätteintressanta flickor, och en fjärde ännu icke gjord bekant nästan bjuder in sig på lunch hos en? En liten stund satt jag med pannan i skrynkel och försökte komma på hur man avböjer ett så trevligt initiativ utan att initiativtagerskan blir ledsen, sårad eller försmådd, men jag fick visst draghjälp av andra omständigheter så jag inte behövde kläcka en dylik lösning.

Men hur fåglarna skulle man egentligen förklara en sådan situation milt? "Det har bosatt sig en fjärilsfamilj i min mage på sistone, så jag avböjer nog, är jag rädd; det skulle inte kännas rätt mot någon om jag satt med hjärta och tanke någonannanstans hela måltiden -- nej, inga löften åt något håll... -- nej, jag har inte träff -- nej, jag vet inte vad hon -- eh, ja; jag blir så lätt förtjust i folk inifrån, liksom; jag kan tyvärr inte svara på sådana där frågor. Måste man veta sådant?"

Om man lätt blir kär i människors inutin, och aldrig riktigt själv satt sig in i systemen som hör ihop med utanpå-, eller kanske snarare utifrån-och-in-kärlek, kanske det inte är så konstigt att man känner sig litet vilse så här när man inte riktigt kan peka på en bekantskap, vänskap eller annan relation och säga vad den heter. Eller vad som kännetecknar den. Hur utvecklingen ser ut och går till.

Men man blir bra på att skriva självupptagna dagboksnoter.

Jag hade ett utbyte i någon timme med Deb under eftermiddagen; hon om sina egna inre emotionella slitningar, jag om min förbryllande situation och de dilemman och väderkvarnsmonster som spökar på mitt håll, och det förvånade mig igen hur bra jag får ord på emotioner i text även om det sker på engelska, och hur mycket svårare det är i tal, oavsett språk. Text är ett mäktigt trolleri som upphäver både tid och rum.

Nu är klockan fem över tre, och jag har tvättat färdigt, torkat och hämtat upp alltsammans igen, får snart en nybäddad säng, och har ingen god anledning att bli kvar uppe längre, i alla fall inte om jag tänkt hålla mig kvar i den här lägenheten, vilket jag tyvärr tänkt. Jag har ju inte direkt någonannanstans att ta vägen, även om det ligger nära till hands i en angränsande dröm. Det är alltså dags att styra stegen in i den drömmen nu, och lyckligt flyga omkring bland de andra fjärilarna.

God natt, vänner!


På någon avkrok i en hjärnvindling, halkade jag in på ett tankespår från högstadiet som min favoritlärarinna genom tiderna (Margareta Norin, svenska) trampat upp en gång för länge sedan. Det här var innan det dominerande språkförfulingsfenomenet var särskrivning, och hon tog upp distinktionen mellan "hör till" och "tillhör" en dag, i hopp om att i alla fall hennes elever inte skulle blanda ihop dem och betrakta dem som synonyma. Av någon anledning vaknade jag med ett charmerande exempel på det som jag tyckts ha drömt ihop under natten -- "Göran Persson tillhör vårt lands främsta statsministrar genom tiderna!". Oavsett vad vi kan tänkas mena med ett så plötsligt påstående, bidrar jag gärna med litet tolkningsledning kring vad meningen egentligen säger.

Låt oss för exemplets skull anta att vi tycker att de absolut främsta statsministrarna vi haft under årens lopp är Carl Bildt och Hjalmar Branting. Hade vi sagt "hör till", hade vi räknat in Göran i denna celebra skara, men nu gjorde vi inte det. Det vi sade var att Göran tillhörde dem, det vill säga, i dagens så härligt charmerande språkbruk:

"Göran Persson är så himla ägd. Av Carl Bildt och Hjalmar Branting."