22:39 Tankearmé
Hur mycket återkopplande respons man får på något skrivet i en dagbok står ofta i omvänd proportion till hur väl man knyter ihop påsen om de ämnen man behandlar, i alla fall i så mening att man lättare förekommer deb och redan själv pratat klart ämnet. Undantag: när man tycker uppåt väggarna fel (annorlunda; ordval efter läsarens egen preferens), när läsaren gör det, och när läsaren knyter an till någonting mer för att lära känna skribenten och söker ett mer fruktbart första utbyte än "Hej!", "Värst vad snygg du var." eller "Vad gör du i kväll?".
Jag får mer tillfredsställelse som skribent när jag känner att jag skrivit något om något, med både röd tråd, en början, mitt, och ett avslut. Må vara att jag också tycker om när det blir ett eftersläntrande litet samtal med någon läsare a propos någonting, litet då och då, men jag tycks i första hand ändå se till den mer omedelbara tillfredsställelsen över att känna mig nöjd med vad jag har skrivit. Vill man, finns det nog en del slutsatser man kan dra av det. Jag är synnerligen övertygad om att jag inte skulle dra samma slutsatser från det som andra. Roande (eller frustrerande, om jag smickrar mig själv en smula) nog tar den tanketråden slut här idag; jag har så många andra tåtar att rycka i.
För idag blir det ett stort potpurri funderingar som trillat i och malt runt litet, under bussfärder och andra transportsträckor mellan platser och sammanhang där hjärnan inte varit inkopplad på tänkande, utan bearbetat miljön runt omkring, sociala sammanhang, människor och händelser runt omkring.
Det är litet lätt fascinerande att lägga märke till, i efterhand, hur olika ens mentala resurser äts upp av olika aktiviteter och därmed lämnar olika mycket kvar till reflexion och egna parallella tankespår. Att åka långfärdsbuss lämnar mer kvar än att åka tåg, vilket i sin tur lämnar mer kvar än att åka stadsbuss, vilket är mentalt resurssnålare än att gå, vilket tar upp mindre hjärna än att cykla, vilket tar mindre kapacitet än att köra bil, för att bara ta några olika transportmetoder i beaktning, för mätperson jag själv. Att programmera effektivt lämnar betydligt mindre fokus kvar till annat än att engageras i diskussioner i miljöer, med människor eller i sammanhang man känner mindre väl, vilket i sin tur äter en större portion uppmärksamhet än att sjunga i kör, vilket är mer mentalt utmanande än att sjunga i duschen. Det är rätt lätt (och ganska kul) att rangordna så här; prova själv!
Ju mindre jag engagerar mig själsligen i diskussion av sådana här tankar som far upp i mig mer eller mindre jämt (när jag mår bra, i alla fall), med människor runt omkring mig, dess fler av dem landar i min dagbok. Och omvänt, ju mer socio-verbalt aktiv jag är, dess mindre dagbok skriver jag.
Socio-verbalt aktiv, eh? Tänk, vilka spexiga termer man lätt trollar fram ur tankehatten när man behöver dem, ingen redan funnit på dem och man haft näsan i rätt genre för sina studier i någon mån nyligen. Tolkningsnyckel: umgängsligt samtalandes. Är denna omtanke om läsaren månne en känsloyttring av allmän välvilja, i kontrast mot min säkerligen vanligare och tills nu såväl outtalade som oreflekterade attityd om att den som både begriper sig på och tycker sig få ut någonting av min dagbok ändå är den enda läsare jag direkt bryr mig om?
Den eventuella omtanken blev nog i så fall ganska kortvarig, med tanke på att den förra meningen hade ett ord för samtliga årets veckor.
Månne kan men rentav gå såpass långt i spekulerandet att man kan mäta upp att jag mår bra perioder då jag skriver väldigt mycket, och att jag är engagerad i att leva perioder då jag skriver mycket litet. Det stämmer väldigt bra för många perioder då jag mått riktigt bra, och då jag varit mycket engagerad i annat (och stundom samtidigt mått väldigt bra) även om jag har mindre bra känsla för eventuella falska utslag (false positives) eller tillfällen som borde gett utslag men inte gjort det (false negatives). Sannerligen, idag är jag nog på litet utbildningsodyssé, av någon anledning. Det är kul att vara glad.
På samma sätt som det finns nivåer i helvetet (Dante, Divina Comedia), finns det nivåer av semester. Själv tog jag mig under helgen från nivå två till nivå tre, och återgår i morgon bitti till nivå två igen. Nivå noll är när man arbetar, pluggar eller gör vad man månde se som sin primärsyssla, sitt tvång och sitt slit, för brödföda, moralisk jämvikt eller vad som väger i motskålen. Jag lever nog till vardags i nivå ett, där jag lättat litet på måstena. Det vill säga: läser litet för att det är kul och litet för att jag vill kvalificera mig till förskollärare så jag kan få jobba på dagis (igen för att jag tror att det är kul och för att inre viljor driver mig ditåt just nu). Jobbar, igen litet för att det är kul, litet för att finansiera mitt liv medan jag okynnespluggar och för att få göra det med lagom det-ger-sig-attityd kring antalet poäng jag tar per termin och så. Nivå två kännetecknas just nu av att jag tar semester från jobbet, halvsemester från studierna och har praktik i riktiga världen med riktiga elever och lärare på en riktig skola med riktiga problem och inbäddad i Riktig Verklighet på alla sidor.
(Det kan tänkas märkas att det varit litet väl mycket sammanfattande perspektiv, tänkta modeller och abstraktioner, generaliserade situationer, roller, motiv, resonemang och fakta på den bekvämt distanserade teoretiska nivån nyligen. Det kallas forskningsresultat, och är någonting mycket fint som man läser litet extra mycket när man siktar på att bli lärare, vilket motiverar en hel del av tidskakan man valt ta till för att uppnå detta ädla mål, och gärna skyfflar undan mer sekundära färdigheter som är alltför direkttillämpbara i Riktig Verklighet.)
Nivå tre, kan vara att ta semester från nivå två och åka till Stockholm, hälsa på litet släkt och vänner, bo ett par dygn hos en omtyckt knådvänlig väninna och ta sig ännu litet längre bort från de sammanhang och nätverk man följer med i under vanligare omständigheter. Kan säkert för somliga andra uppnås av att ens mobiltelefon ger upp under nivå två-vistelse.
Jag köpte en tidning idag. Det gör jag rätt sällan; jag kommer inte på rak arm ihåg när det skedde senast dessförinnan, men det var kanske några år sedan. Den kostade 59:50 på pressbyrån, och hade både namn och omslag om sig för att repellera mig, men en liten stump på framsidan och ett par uppslag jag råkade trigga på när jag slog upp den övervann såväl namnet "Super PLAY", notisen "FIGHT! 20 SIDOR KAMP PÅ LIV OCH DÖD" (och en halvsids kolumn artikeltitlar som spann vidare på samma tema där inunder) och den store biffige dataspelskrigaren som alla gjorde vad de kunde för att skrämma bort mig. "DICE" stod det, och av en lycklig slump fokuserade tidningen heller icke allenast en uppsjö spelmaskiner, utan även ämnet RETRO - i detta nummer manifesterat bland annat i form av en artikel om Archer Maclean och Rob Hubbards spelklassiker "IK+" från 1987. Därmed var det bestämt att jag skulle inhandla detta exemplar, och läsa intressanta intervjuartiklar om nämnda män och deras bravader på bussen tillbaka till Nyköping.
Så skedde, och än mer rolig läsning blev det på temat musik baserad i eran, med bland annat en liten recension av Visa Rösters alster. Jag får nog skaffa mig deras skivor snart. Efter artikeln om IK+, blev jag dessutom väldigt sugen på att se om Grease, då tydligen en av de stiligare animationerna (bakåtvolten man tar till när man litet kvickt vill ta sig ur ett trängt läge) för hand tecknats från motiongrabs ur en scen på en nöjespark sent in i filmen där någon i bakgrunden syns göra denna bakåtvolt från sidan. Plus, förstås, för att Grease är allmänt söt, lämpar sig bra att ses med någon när eller kär av det fagrare könet, och har en massa klämmig och bitvis bra musik man förmodligen kommer göra bort sig med att tralla med i här och där. Bara massa plusitiva sidor, liksom.
Ett par tilltalande tankebomber till detonernade förtjust i mig på vägen ner från Stockholm under samma bussresa, för övrigt, men platsen här i marginalen är inte stor att rymma dem i sina helheter (Fermat, dagboksklotter, om jag minns rätt. "Jag har ett underbart bevis...").
(Fåntratt, sluta källhänvisa nu och kom till punkt!)
Öhm... ...punkt.
Jag får mer tillfredsställelse som skribent när jag känner att jag skrivit något om något, med både röd tråd, en början, mitt, och ett avslut. Må vara att jag också tycker om när det blir ett eftersläntrande litet samtal med någon läsare a propos någonting, litet då och då, men jag tycks i första hand ändå se till den mer omedelbara tillfredsställelsen över att känna mig nöjd med vad jag har skrivit. Vill man, finns det nog en del slutsatser man kan dra av det. Jag är synnerligen övertygad om att jag inte skulle dra samma slutsatser från det som andra. Roande (eller frustrerande, om jag smickrar mig själv en smula) nog tar den tanketråden slut här idag; jag har så många andra tåtar att rycka i.
För idag blir det ett stort potpurri funderingar som trillat i och malt runt litet, under bussfärder och andra transportsträckor mellan platser och sammanhang där hjärnan inte varit inkopplad på tänkande, utan bearbetat miljön runt omkring, sociala sammanhang, människor och händelser runt omkring.
Det är litet lätt fascinerande att lägga märke till, i efterhand, hur olika ens mentala resurser äts upp av olika aktiviteter och därmed lämnar olika mycket kvar till reflexion och egna parallella tankespår. Att åka långfärdsbuss lämnar mer kvar än att åka tåg, vilket i sin tur lämnar mer kvar än att åka stadsbuss, vilket är mentalt resurssnålare än att gå, vilket tar upp mindre hjärna än att cykla, vilket tar mindre kapacitet än att köra bil, för att bara ta några olika transportmetoder i beaktning, för mätperson jag själv. Att programmera effektivt lämnar betydligt mindre fokus kvar till annat än att engageras i diskussioner i miljöer, med människor eller i sammanhang man känner mindre väl, vilket i sin tur äter en större portion uppmärksamhet än att sjunga i kör, vilket är mer mentalt utmanande än att sjunga i duschen. Det är rätt lätt (och ganska kul) att rangordna så här; prova själv!
Ju mindre jag engagerar mig själsligen i diskussion av sådana här tankar som far upp i mig mer eller mindre jämt (när jag mår bra, i alla fall), med människor runt omkring mig, dess fler av dem landar i min dagbok. Och omvänt, ju mer socio-verbalt aktiv jag är, dess mindre dagbok skriver jag.
Socio-verbalt aktiv, eh? Tänk, vilka spexiga termer man lätt trollar fram ur tankehatten när man behöver dem, ingen redan funnit på dem och man haft näsan i rätt genre för sina studier i någon mån nyligen. Tolkningsnyckel: umgängsligt samtalandes. Är denna omtanke om läsaren månne en känsloyttring av allmän välvilja, i kontrast mot min säkerligen vanligare och tills nu såväl outtalade som oreflekterade attityd om att den som både begriper sig på och tycker sig få ut någonting av min dagbok ändå är den enda läsare jag direkt bryr mig om?
Den eventuella omtanken blev nog i så fall ganska kortvarig, med tanke på att den förra meningen hade ett ord för samtliga årets veckor.
Månne kan men rentav gå såpass långt i spekulerandet att man kan mäta upp att jag mår bra perioder då jag skriver väldigt mycket, och att jag är engagerad i att leva perioder då jag skriver mycket litet. Det stämmer väldigt bra för många perioder då jag mått riktigt bra, och då jag varit mycket engagerad i annat (och stundom samtidigt mått väldigt bra) även om jag har mindre bra känsla för eventuella falska utslag (false positives) eller tillfällen som borde gett utslag men inte gjort det (false negatives). Sannerligen, idag är jag nog på litet utbildningsodyssé, av någon anledning. Det är kul att vara glad.
På samma sätt som det finns nivåer i helvetet (Dante, Divina Comedia), finns det nivåer av semester. Själv tog jag mig under helgen från nivå två till nivå tre, och återgår i morgon bitti till nivå två igen. Nivå noll är när man arbetar, pluggar eller gör vad man månde se som sin primärsyssla, sitt tvång och sitt slit, för brödföda, moralisk jämvikt eller vad som väger i motskålen. Jag lever nog till vardags i nivå ett, där jag lättat litet på måstena. Det vill säga: läser litet för att det är kul och litet för att jag vill kvalificera mig till förskollärare så jag kan få jobba på dagis (igen för att jag tror att det är kul och för att inre viljor driver mig ditåt just nu). Jobbar, igen litet för att det är kul, litet för att finansiera mitt liv medan jag okynnespluggar och för att få göra det med lagom det-ger-sig-attityd kring antalet poäng jag tar per termin och så. Nivå två kännetecknas just nu av att jag tar semester från jobbet, halvsemester från studierna och har praktik i riktiga världen med riktiga elever och lärare på en riktig skola med riktiga problem och inbäddad i Riktig Verklighet på alla sidor.
(Det kan tänkas märkas att det varit litet väl mycket sammanfattande perspektiv, tänkta modeller och abstraktioner, generaliserade situationer, roller, motiv, resonemang och fakta på den bekvämt distanserade teoretiska nivån nyligen. Det kallas forskningsresultat, och är någonting mycket fint som man läser litet extra mycket när man siktar på att bli lärare, vilket motiverar en hel del av tidskakan man valt ta till för att uppnå detta ädla mål, och gärna skyfflar undan mer sekundära färdigheter som är alltför direkttillämpbara i Riktig Verklighet.)
Nivå tre, kan vara att ta semester från nivå två och åka till Stockholm, hälsa på litet släkt och vänner, bo ett par dygn hos en omtyckt knådvänlig väninna och ta sig ännu litet längre bort från de sammanhang och nätverk man följer med i under vanligare omständigheter. Kan säkert för somliga andra uppnås av att ens mobiltelefon ger upp under nivå två-vistelse.
Jag köpte en tidning idag. Det gör jag rätt sällan; jag kommer inte på rak arm ihåg när det skedde senast dessförinnan, men det var kanske några år sedan. Den kostade 59:50 på pressbyrån, och hade både namn och omslag om sig för att repellera mig, men en liten stump på framsidan och ett par uppslag jag råkade trigga på när jag slog upp den övervann såväl namnet "Super PLAY", notisen "FIGHT! 20 SIDOR KAMP PÅ LIV OCH DÖD" (och en halvsids kolumn artikeltitlar som spann vidare på samma tema där inunder) och den store biffige dataspelskrigaren som alla gjorde vad de kunde för att skrämma bort mig. "DICE" stod det, och av en lycklig slump fokuserade tidningen heller icke allenast en uppsjö spelmaskiner, utan även ämnet RETRO - i detta nummer manifesterat bland annat i form av en artikel om Archer Maclean och Rob Hubbards spelklassiker "IK+" från 1987. Därmed var det bestämt att jag skulle inhandla detta exemplar, och läsa intressanta intervjuartiklar om nämnda män och deras bravader på bussen tillbaka till Nyköping.
Så skedde, och än mer rolig läsning blev det på temat musik baserad i eran, med bland annat en liten recension av Visa Rösters alster. Jag får nog skaffa mig deras skivor snart. Efter artikeln om IK+, blev jag dessutom väldigt sugen på att se om Grease, då tydligen en av de stiligare animationerna (bakåtvolten man tar till när man litet kvickt vill ta sig ur ett trängt läge) för hand tecknats från motiongrabs ur en scen på en nöjespark sent in i filmen där någon i bakgrunden syns göra denna bakåtvolt från sidan. Plus, förstås, för att Grease är allmänt söt, lämpar sig bra att ses med någon när eller kär av det fagrare könet, och har en massa klämmig och bitvis bra musik man förmodligen kommer göra bort sig med att tralla med i här och där. Bara massa plusitiva sidor, liksom.
Ett par tilltalande tankebomber till detonernade förtjust i mig på vägen ner från Stockholm under samma bussresa, för övrigt, men platsen här i marginalen är inte stor att rymma dem i sina helheter (Fermat, dagboksklotter, om jag minns rätt. "Jag har ett underbart bevis...").
(Fåntratt, sluta källhänvisa nu och kom till punkt!)
Öhm... ...punkt.
postad 22:39 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar