00:24 Brev till mentor: någonting om mig
Två veckor förestående VFU (= VerksamhetsFörlagd Utbildning = skolpraktik, i mitt fall i Nyköping och sammanfallande med ett välkommet avbrott från jobb jag dränkts litet väl mycket i nyligen). Se här, ett litet brev om mig till min mentor för perioden som kommer. Jag undrar vad hon visar sig vara för en prick.
Hej!
Ett litet brev att introducera mig med, om det skulle dyka upp hos er innan jag gör det själv (min tanke var att ha skickat det här för en vecka sedan, men sen föll det ett skyfall jobb över mig, och så blev det först nu i stället). Jag ämnar försöka dyka upp vid skolan till strax efter 08, men jag misstänker att jag kan bli litet sen, då jag inte riktigt orienterat mig än. Men det ger sig i morgon bitti. Litet om mig, som person:
Jag är uppväxt i Oxelösund, där jag spenderade ett helt decennium på den småmysiga Peterslundsskolan, från det jag fyllde två tills jag gått ut sexan. Det jag minns med störst glädje från perioden är dagiset, vilket med dagens terminologi gissningsvis är kombinerad förskola och förskoleklass; jag är inte helt förtjust i skiftet i vokabulär som sker någon gång per decennium, men det kommer man kanske inte undan.
Därifrån bar det vidare genom Ramdalsskolan, Gripen i Nyköping och därefter ett kortare pass teknisk högskola i Linköping, innan jag kom på att jag nog inte alls ville läsa klart till ingenjör. Bättre bryta och suga litet på karamellen tills jag vet vad jag vill, tänkte jag, och började jobba.
Jag jobbade och trivdes några år i IT-branschen, sedan ett par år som tekniker vid universitetet, innan jag så småningom kom fram till att jag vill arbeta mycket mer med, och framför allt närmare, människor. Parallellt med studier, jobb och socialt liv, hade det börjat gå upp för mig ett och annat om mig själv och vad jag sätter stort värde på i livet, och människor var en stor komponent av det; bra mycket större än datalogins allehanda förnöjelser. Som hobby höll den vad den lovade, men att fylla ut vardag och arbetsdag med den lämnade mig hungrandes efter bra mycket mer konkreta mänskliga kontakter än så.
Projekt och deadlines hamnade mer och mer på livets skuggsida, och jag längtade efter något mer mänskligt orienterat fokus, riktat mot individuellt växande mer än att laga, konstruera eller diskutera teknikaliteter av allehanda slag. Det vore mer givande att få arbeta direkt med människor och ge mer av hjärtat än hjärnan, gick det upp för mig, och allra helst ville jag hamna i en miljö som inte var så hårt nischad mot prestation -- oavsett art. Kunde jag hitta in i någon miljö som inte är så orienterad kring prestige skulle jag hemskt gärna prova på det, och ju mer jag funderat kring det, dess intressantare har dagismiljön framstått. Den har inte fullt ut den hårda läroplansagendan skolan har, men väl den mjuka delen med värden och individuell utveckling, vilket tilltalar mig.
Med den tanken gick jag nog i ett helt halvår, på inte alltför framgångsrik jakt efter praktikjobb i sektorn; jag gick vilse i byråkrati, och de kontakter jag hade med de kommunanställda som utlyser eller besätter tjänster på förskolor i trakten rönte inga som helst framgångar de heller, utan dokumenterad erfarenhet av tidigare arbete i branschen. Kombinerat med mina smått obefintliga framfötter på fronten marknadsföra mig per telefon eller köttsligen, nådde jag under våren precis ingenstans på den vägen.
Betydligt lättare var det när jag framåt sommaren slog mig på att känna efter om jag skulle trivas med att arbeta som personlig assistent -- ännu ett fält för en som vill arbeta nära människor utan att jaga på dem. Under några månader bistod jag en gravt rörelsehindrad jämnårig epileptisk tjej med alla dagliga bestyr, med hjälp av ett helt litet arbetslag andra assistenter. Det var inte så tokigt, och en mysigare och varmare miljö än jag arbetat i tidigare, men blev gärna litet enahanda i det att det ofta kändes som att leva åt en annan människa. Jag fann också fortfarande att jag var sugen på att ha fler omkring mig att fokusera och ge någonting än denna enda person, och av vad jag hörde från arbetskamrater att döma, var vårdbranschen idag inte en sund miljö att söka det i.
På den vägen var det jag sökte mig mot lärarprogrammet här; jag trivdes i Linköping och var inte sugen på att flytta eller pendla till Norrköping för att läsa deras förskollärarutbildning, och som jag läste katalogerna, skulle man kunna ta sig ut den vägen här i byn med, om man så ville. Brett och glatt, hittade jag mig in på lärarprogrammets öppna ingång (vem vet om jag en dag kommer fram till att det är äldre barn än dagisbarnen jag helst siktar på?), och nu ska det bli synnerligen spännande att gå ut på en andra VFU och känna mig för en smula bland yngre barn. Jag hamnade med klass fyra och fem på Östra skolan (med Marie Broman som mentor) i höstas, vilket var trevligt, men jag fick nog ut mer av den dag jag hälsade på i skolans förskoleklass.
Det jag sett av lärarutbildningen hittills har jag tyckt bra om, och vad det lider får jag får vi se om det månde bli dagisfröken av mig, någon gång, eller kanske någonting helt annat. Under våra två veckor i skolan som kommer nu, kommer vi nosa litet på frågor kring genus, som del av våra kursuppgifter -- vi ska intervjua en eller ett par elever var, och nyfikna oss på vad barnen tycker är särskilt killigt, tjejigt, och vad det finns för värderingar kopplade till det. Mer om det när vi råkas, dock.
Det om bakgrund och studier. Nu under vecka 19-20, bor jag hos min far i Oxelösund, där jag vid behov torde kunna nås per telefon, på 0155-35376. (Jag hör till den krympande skara människor som inte är förtjust i mobiltelefoner, så någon sådan har jag ännu inte.)
Vi ses!
--
/ Johan Sundström (ser fram emot veckorna som kommer)
Hej!
Ett litet brev att introducera mig med, om det skulle dyka upp hos er innan jag gör det själv (min tanke var att ha skickat det här för en vecka sedan, men sen föll det ett skyfall jobb över mig, och så blev det först nu i stället). Jag ämnar försöka dyka upp vid skolan till strax efter 08, men jag misstänker att jag kan bli litet sen, då jag inte riktigt orienterat mig än. Men det ger sig i morgon bitti. Litet om mig, som person:
Jag är uppväxt i Oxelösund, där jag spenderade ett helt decennium på den småmysiga Peterslundsskolan, från det jag fyllde två tills jag gått ut sexan. Det jag minns med störst glädje från perioden är dagiset, vilket med dagens terminologi gissningsvis är kombinerad förskola och förskoleklass; jag är inte helt förtjust i skiftet i vokabulär som sker någon gång per decennium, men det kommer man kanske inte undan.
Därifrån bar det vidare genom Ramdalsskolan, Gripen i Nyköping och därefter ett kortare pass teknisk högskola i Linköping, innan jag kom på att jag nog inte alls ville läsa klart till ingenjör. Bättre bryta och suga litet på karamellen tills jag vet vad jag vill, tänkte jag, och började jobba.
Jag jobbade och trivdes några år i IT-branschen, sedan ett par år som tekniker vid universitetet, innan jag så småningom kom fram till att jag vill arbeta mycket mer med, och framför allt närmare, människor. Parallellt med studier, jobb och socialt liv, hade det börjat gå upp för mig ett och annat om mig själv och vad jag sätter stort värde på i livet, och människor var en stor komponent av det; bra mycket större än datalogins allehanda förnöjelser. Som hobby höll den vad den lovade, men att fylla ut vardag och arbetsdag med den lämnade mig hungrandes efter bra mycket mer konkreta mänskliga kontakter än så.
Projekt och deadlines hamnade mer och mer på livets skuggsida, och jag längtade efter något mer mänskligt orienterat fokus, riktat mot individuellt växande mer än att laga, konstruera eller diskutera teknikaliteter av allehanda slag. Det vore mer givande att få arbeta direkt med människor och ge mer av hjärtat än hjärnan, gick det upp för mig, och allra helst ville jag hamna i en miljö som inte var så hårt nischad mot prestation -- oavsett art. Kunde jag hitta in i någon miljö som inte är så orienterad kring prestige skulle jag hemskt gärna prova på det, och ju mer jag funderat kring det, dess intressantare har dagismiljön framstått. Den har inte fullt ut den hårda läroplansagendan skolan har, men väl den mjuka delen med värden och individuell utveckling, vilket tilltalar mig.
Med den tanken gick jag nog i ett helt halvår, på inte alltför framgångsrik jakt efter praktikjobb i sektorn; jag gick vilse i byråkrati, och de kontakter jag hade med de kommunanställda som utlyser eller besätter tjänster på förskolor i trakten rönte inga som helst framgångar de heller, utan dokumenterad erfarenhet av tidigare arbete i branschen. Kombinerat med mina smått obefintliga framfötter på fronten marknadsföra mig per telefon eller köttsligen, nådde jag under våren precis ingenstans på den vägen.
Betydligt lättare var det när jag framåt sommaren slog mig på att känna efter om jag skulle trivas med att arbeta som personlig assistent -- ännu ett fält för en som vill arbeta nära människor utan att jaga på dem. Under några månader bistod jag en gravt rörelsehindrad jämnårig epileptisk tjej med alla dagliga bestyr, med hjälp av ett helt litet arbetslag andra assistenter. Det var inte så tokigt, och en mysigare och varmare miljö än jag arbetat i tidigare, men blev gärna litet enahanda i det att det ofta kändes som att leva åt en annan människa. Jag fann också fortfarande att jag var sugen på att ha fler omkring mig att fokusera och ge någonting än denna enda person, och av vad jag hörde från arbetskamrater att döma, var vårdbranschen idag inte en sund miljö att söka det i.
På den vägen var det jag sökte mig mot lärarprogrammet här; jag trivdes i Linköping och var inte sugen på att flytta eller pendla till Norrköping för att läsa deras förskollärarutbildning, och som jag läste katalogerna, skulle man kunna ta sig ut den vägen här i byn med, om man så ville. Brett och glatt, hittade jag mig in på lärarprogrammets öppna ingång (vem vet om jag en dag kommer fram till att det är äldre barn än dagisbarnen jag helst siktar på?), och nu ska det bli synnerligen spännande att gå ut på en andra VFU och känna mig för en smula bland yngre barn. Jag hamnade med klass fyra och fem på Östra skolan (med Marie Broman som mentor) i höstas, vilket var trevligt, men jag fick nog ut mer av den dag jag hälsade på i skolans förskoleklass.
Det jag sett av lärarutbildningen hittills har jag tyckt bra om, och vad det lider får jag får vi se om det månde bli dagisfröken av mig, någon gång, eller kanske någonting helt annat. Under våra två veckor i skolan som kommer nu, kommer vi nosa litet på frågor kring genus, som del av våra kursuppgifter -- vi ska intervjua en eller ett par elever var, och nyfikna oss på vad barnen tycker är särskilt killigt, tjejigt, och vad det finns för värderingar kopplade till det. Mer om det när vi råkas, dock.
Det om bakgrund och studier. Nu under vecka 19-20, bor jag hos min far i Oxelösund, där jag vid behov torde kunna nås per telefon, på 0155-35376. (Jag hör till den krympande skara människor som inte är förtjust i mobiltelefoner, så någon sådan har jag ännu inte.)
Vi ses!
--
/ Johan Sundström (ser fram emot veckorna som kommer)
postad 00:24 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar