17:06 "Professionell distans"

Nedstämd. Inte utstraffad, nedgjord eller bankrutt på hopp, men det känns dystert och sorgset inuti. Jag har anstängt mig så hårt och så länge för att trotsigt blunda det i ögonen. Bara velat framåt, mot ett fjärran mål jag ännu inte backat upp med riktigt tunga funderare, viss om att jag vet vad jag vill och känner. Hjärttänkt att sådant där löser sig med tiden om man bara samlat upp tillräcklig rörelsemängd på vägen. Vant in hjärnan i den plogfåra jag har brutit upp, mognat in alla övertygelser, växt till alla uppbackande argument, de självklarheter man på ett ögonblick kan delge den misstänksamme, för att på så vis övertyga henne om den sundhet jag själv känner, i min världssyn.

Hjärttänkt att det ger sig. Om det nu vore så lätt. Genom att inte förneka mig faller förnekelsen i stället på samhället jag finns i och kommer verka inom, och mest dess fördomar, dess rädslor och dess tabun. Mediabilden få reflekterat och än färre vänt sig mot.

Jag talar om min roll som manlig lärare till barn i ensiffriga åldrar.

Under tiorasten idag knatade jag och Björn muntert omkring på skolgården med varsin palt på axlarna. De vet vad de vill och vad som är kul, och då jag själv bär med mig oförnekliga dagisminnen av precis hur kul det är att brotta ned eller klänga på en grabb på 20-30 man plötsligt har tillgång till, är jag den siste att ifrågasätta det, i synnerhet som glädjen både smittar av sig och växer från båda håll. Bådadera synnerligen väl medvetna om att det här en rätt bra bit iväg från "professionell distans", ett inte alldeles sällan upprepat begrepp i lärarutbildningen. Ett sådant där koncept det är min starka övertygelse att var och en som väljer banan måste bilda sig en egen relation till, hitta sin roll, sin stil och precis hur det passar in i ens egna sätt att vara, relatera, avväga och se sig själv och sitt förhållande till sina elever. Eller barn, i fallet förskola.

Vad mig själv beträffar, har jag sett det i bra nära samma sken som jag ser kärlek; ge det allt, med öppen famn, utan att kliva varsamt, vad eget skinn beträffar, och när det sen eventuellt brakar rakt in i en vägg i full karriär, se till att det är du själv som tar upp smällen och lär dig någonting av det. Det rimmar rätt bra med hur jag tacklat problemet här också -- kör så det ryker och se vad som händer i morgon. Jag tror starkt på att lära av egna misstag och har mindre tilltro till att lära av andras erfarenheter, när det är hjärtat som ska lära sig; det skulle så ofta gå helt åt skogen, för att folk så ofta lärt sig mura in sig mer eller mindre effektivt, förneka i stället för bejaka, och stänga sig, snarare än öppna sig för möjligheter. Jag vill inte lära mig något av alla dessa ting, och tror att det som är bäst för mitt hjärta att lära, är de lektioner det själv möter, på sina egna villkor. Är kontentan aj, bygg en mur här, må så vara, men kan jag hitta någon annan lärdom genom något annat perspektiv, föredrar jag förmodligen den.

Vad beträffar "professionell distans", hade jag klippt banden med mina planer på att bli lärare redan i lindan; det är från hög höjd sett i stick i stäv med vad mitt hjärta sätter värde på i en förebild att växa upp med, ett maskinellt förnekande av den mänskliga värme som lett mig in på den här banan.

Vi hade inte gått omkring länge så när rektor, en kvinna jag sedan tidigare hyser all respekt för och (möjligen på lösa grunder) ser litet grand som en skolväsendets Caroline Krook, i väl lagda ordalag föreslår att vi hyser den största tillförsikt med allt som rör större närhet till barnen, och då i synnerhet flickorna. Vi släpper av våra ryttare, och språkar en stund med rektorn, vilken förklarar sig inte själv finna några problem i situationen, men påtalar föräldrarna, och berättar litet om en bedrövlig episod där någon flicka kissat på sig och en manlig dagisfröken rett upp situationen enligt praxis. Hur situationen utvecklat sig, om röster som höjts för manliga barnskötare för pojkar som kissar på sig, kvinnor åt flickor och så vidare tills all praktisk logik bara sätter sig på tvären i halsen och man vill sucka åt det. I detta inflikat ett flertal gånger hur förskräcklig den här problematiken (mansbilden den tecknar) är, och vikten av att ta det varligt.

Kontentan?

"Passa dig djävligt noga". Nu är det här inte denna rektors ord, framförallt inte den direkt hotfulla eller fullkomligt uppgivna tonen i det, men kontentan är densamma som den var när den kom från en redan stympad manlig lärarkandidat i början av den här kursen; ett tillfälligt tillskott till studiegruppen, som jag inte kan påminna mig ha sett någonting mer sedan dess. Han hade redan fått sin läxa och byggt sin mur, på grundval av en obehaglig (om än uppklarad) erfarenhet av att ha utpekats som sexuellt ofredande (i efterhand för att rädda ansiktet -- högstadiemiljö, kanske i ett nötskal) i en situation som påkallat en kram.

Om jag tänkte så mycket när jag hörde denna tidigare redogörelse, var det nog ingenting mot vad jag kände, och det i sin tur var mest hur synd jag tyckte om karln, som så totalt mist sin tro på att kunna vara sina känslor och ideal trogna och göra vad hjärtat rådde honom, även på arbetstid. Hade jag tänkt vad jag kände då, hade det handlat om att stänga in hela sin själ i en liten burk med tättslutande lock, försegla den och leva resten av sin karriär i drömmen om en lärargärning utanför burken, men plikttroget och för kallets skull gå varje ny dag till mötes, förnekandes sina egna behov av arbetstillfredsställelse. Ett helvete jag själv inte skulle ha burit för att få arbeta som lärare, helt enkelt för att det strider mot det mesta som är jag.

Jag är alldeles för mån om att hamna där jag uppskattas för vad jag är, och för medveten om hur konsekvenserna av att finna sig i saker man inte accepterar går igen i allt man gör i underkastelse. En till mentalt kastrerad kuvad lärare är inte vad något barn behöver, även om han kanske kan lära dem mer franska glosor än de lärt på egen hand, och mer om självförakt än de kunnat hitta på på egen hand i sina vildaste tonårsneuroser. Skolsystemet behöver inte tillföras mer negativ energi, tack, i synnerhet inte från unga nyutexaminerade lärare! Basta.

Hade det varit min erfarenhet, hade jag varit på god väg till att bli massör vid det här laget. Till exempel. Nu var det bara ett litet samtal på skolgården i god ton och bästa välmening om faror runt hörnet, och än har jag inte kastat mig på bromsen, för att tvärnita på motorvägen, men jag är allt utom munter över att bliga trollet i vitögat just när jag sett fram emot en stunds semester från en bransch som inte har all humanism läraryrket bjuder. En tid att känna in var jag ska lägga min professionella distans en dag, och just som jag börjat väga litet kring hur man bör tackla en liten faderlös tjej som bestämt sig, kanske litet på lek, kanske i hopp om att skära åt sig litet mer uppmärksamhet och närhet och säkerligen med en eller ett par inslag av önsketänkande, för att jag ska vara hennes storebror under veckorna som kommer.

Klart jag tar det varligt; är grundprincip ett att det är jag som ska gå i väggen om det går snett, är det inte tal om annat. Men är ett moralpaniskt perspektiv en till, lika viktig aspekt att beakta, får jag plötsligt så mycket mindre handlingsutrymme och en hel hög tillkomna bekymmer vad beträffar den för mig viktigare frågan om flickans eget välbefinnande. Sunt förnuft eller bekväm feghet dikterar kanske att det här är en ideal situation att kväsa omedelsnart, prompt mota tillbaka alla rop på en faders- eller brodersgestalt och vänligt men bestämt hänvisa henne åt helskotta att fortsätta i gamla hjulspår, vart de nu månde ha varit på väg. De överväganden jag gjort sade att så länge jag är mycket tydlig med att jag kommer vara här i två veckor och sedan försvinna, inte själv lockar iväg henne långt in i drömmen om en riktig bror, kunde hon säkert mycket väl få ut ett eller annat av att prova på känslan. Leka den med något litet mer än fantasin och ta in impulser från en riktig bror-kandidat att bredda sina perspektiv med. Hur känns en bror? Kommer han alltid när man visslar på honom? Är han kanske i själva verket litet som en mamma, som inte heller alltid har tid och möjlighet att finnas där när man vill?

Jag tänker inte så här mycket, egentligen. Det här är Jeeves' domäner, min inre känslomagiker, som väger och mäter upp verkligheten runt omkring oss, strösslar litet känsloförnuft av okänd kvalitet över alltsammans och trollar fram sätt att vara, bete mig och känna in saker och ting jag upplever. Mitt låtsade förstånd personifierat, mitt hjärta med namn på, eller de mentala resurser jag har svårt för att argumentera direkt logiskt med -- min bättre hälft, kort sagt, om jag får säga det själv. Men ibland kan jag bena ut det jag känner, och det blir ofelbart en faslig massa ord varje gång. Det går nog tyvärr bara i text, än så länge, för jag har sällan tränat på att verbalisera känslor så här, annat än när jag omfamnande försökt hjälpa andra att famla sig fram bland sina egna bekymmer; det är snarlikt, men inte riktigt samma sak som att teckna sitt eget perspektiv. Om någon nu alls undrade.

Det jag faktiskt började tänka på, dock, var yrkesroller. Ska jag bli den dagisfröken jag tänkt eller siktat mot, har jag i princip två val, kanske två och ett halvt. Halvan är att lägga tanken på hyllan tills samhälle och mediala Mannen växt ifatt den verklighet jag själv byggt upp inuti mig där manligt och (o)mänskliga falleranden starkt underordnats medmänsklighet och en idealistisk drivkraft att göra världen och uppväxtbetingelserna får nästkommande generation bättre. Ett slags fantasiparadis jag i alla fall finner det värt att sträva efter, och hoppas fler lärare och lärarämnen än mig bär inom sig.

Alternativ ett, i rangordningen bäst odds att ros iland, är att jag växer mer skinn på näsan, lägger manken till och hjärtat på att möta problemet rakt i brännpunkten, och vädrar bort hetluften med alla medel jag kan frammana; odlar ett starkt mentalt försvar mot rädslor, tabun, fördomar, kretinism och helt vanlig oreflekterad idioti, och lägger mig i ständig beredskap att alltid ha motelden i beredskap. Ett dåligt liv, i mina ögon; däremot kanske ett ganska framgångsrikt, som sagt. Tanken lockar dock, som antytt, inte det minsta.

Det sista alternativet -- som jag kretsat mest kring i tanken, är tredje part. På de flesta håll jag jobbat, hittills, sitter det här och där för verksamheten fullkomligt kritiska personer som tar upp smällar, så att var och en inom rörelsen kan ägna hela sin tid åt att tackla precis de problem de är bäst rustade för, och har såväl bredast som djupast expertis kring. Dessa personers vitala förmåga, räknar alltså bland annat in att ta upp stötar som utan dem skulle ha drabbat någon part som redan har rätt gott om andra bollar i luften. En del av dem vet nog inte om hur oumbärliga de är i den rollen, andra axlar ansvaret med vett och vilje, och sover gott på att trygga andras sömn, arbetsro och goda resultat.

En god rektor kan vara en sådan här part. Kanske inte fullt ut och i alla väder -- men jag skulle nog komma rätt långt på att ha gott stöd i frågan, om jag nu började en lärartjänst i samförstånd om den värderingsgrund jag vilar mina lagrar på, och en ömsesidig tillit därtill. Jag ska nog försöka formulera fler av mina tankar kring uppväxtbehov, förebilder och substitut, innan jag är klar som lärare, och välja skola med omsorg, efter att ha pratat ordentligt med den rektor som anställer mig.

Om jag väljer den här vägen, och att gå vidare mot att bli lärare.

Blir jag massör, dämpas genast hysterin över att klientelet inte är rustade att rå om sig själva och motstå ens influenser. Frågan är om jag skulle vara nöjd med att bara bidra till kroppslig hälsa. Likaväl som att jag är djupt skeptisk till att jag skulle må bra som psykiatiker, och jobba mest genom ord mot mental bättre hälsa.

Litet oavsett vad det blir av mig någon gång, tror jag starkt på att läsa profilåret musiskt lärande i höst; det är mycket i det som talar samma språk som min känsla för att hela kroppen sitter ihop med hjärnan och känslolivet. En mer odelbar treenighet än flertalet andra jag sett.

På bussen hem idag, slog jag mig ned bakom en söt flicka det var på vippen att jag tilltalade med ett påpekande att hennes solglasögon inte gjorde hennes ögon någon rättvisa. Mest för att slumra i tanken på att sträcka fram armarna kring sätet och knåda hennes axlar ett slag. Det vore nog bra om jag hälsade på uppe i Stockholm som systerdöttravakt på fredag, som samma syster önskade sig i födelsedagspresent. Om det give mig tillfälle att knåda litet Lisa, och kanske se litet solstänkt qarneval innan jag måste tillbaka på nya äventyr i skolan, igen. Låt oss hoppas på det bästa.