23:58 Gnyende självspäk

En dag till har passerat. Jag känner mig litet urblåst inuti. Har svårt att avgöra om jag bör tillfoga ett ", fortfarande" där, som i att det är sviterna efter gårdagens besvärliga dilemma som känns av fortfarande, eller om det är annat i bägaren idag. Kanske bara en dålig giv med mat-och-sovklocksfel.

Jag lyssnade ju inte direkt till att kroppen ville sova efter skolan idag, utan gick till bussgaraget i hopp om att hittegodsa fram handsken jag tappade på bussen i söndags på vägen hit. Det lyckades inte. Inte heller tog jag en lur när jag tre kvart senare just ryckt till ur slummern och hoppat av bussen, för att knalla de sista hundra metrarna hem. Klockan var nog bara tidig eftermiddag och det fanns gott om tid till en lur, men jag tror jag hälsade på i Myst Revelations, som jag lånat av Martin - en tyvärr inte lika genomarbetad version som någon av de andra i serien. Sömn hade avgjort slagit det.

Duscha var jag väldigt sugen på också, men lät det bero. Varför gör jag inte vad kroppen säger till mig nu?

Jag fick tio procents löneökning igår, förresten - per mail. Det börjar dra ihop sig till omförhandling av mitt anställningsavtal och minst det var jag visst välförtjänt av, löd det, ungefär. Retroaktivt för gångna månaden, till och med. Av någon anledning har jag inte hunnit reagera mer än en ögonbrynshöjning, någon flyktig "åh, april med; så praktiskt"-tanke, och kanske en viss nöjdhet över att mina färdigheter tydligen skiner genom skalet. Känslan av att påökningen borde vara något jag skulle vara gladare över är dock lika tydlig som bristen på entusiasm. Det är som om jag mest är sugen på att gnälla över något och tycka synd om mig själv, och så kommer det indata som är inkompatibelt med det. Det måste väl ändå vara höjden av gnällspikskap?

VFU:n engagerar inte längre, även om dagen bjöd på en trevlig musiklektion. Alla i klass ett och två samlades i den yttepyttiga söta gymnastiksalen, satt i ring och sjöng litet Kamomilla-sånger, spårvagnade runt salen i takt till musik på fyra led med varsin (roterande) förare. I ringsittandet höjdpunkten - som så många gånger redan fick jag slå mig ned intill en litet ostyrig gosse som gärna inte följer fröknars agendor några längre stunder utan särskild uppsikt och tillbakafösande i ledet. På sätt och vis var det egentligen en slump att jag hamnade vid honom - en liten tjej jag inte pratat så mycket med än hade nämligen beslutat sig för var jag skulle sättas (intill henne), och den formen av ledarskap har jag mycket svårt för att stå emot, när jag inte av någon anledning redan har en egen agenda satt. Hjärtat är ganska lättlett, med andra ord. :-)

När det väl drog ihop till sång, hade båda ringgrannarna redan hunnit slå sig ned eller mejsla in sig på noll centimeters avstånd från mig, och vi satt sålunda litet grand som en endaste enhet, med mycket väl tilltagen rumpa. Själv satt jag med benen i kors, de mer med mina sidor och knän som väl inpassade saker att luta sig mot. Varmt, mysigt, nära, trivsamt och helt naturligt, på precis det där sättet det så sällan längre är naturligt i svensk vuxenvärld (i sammanhang jag är del i i alla fall). Kanske dagens bästa stund.


Duschad. Rena lakan. Jag tror gnället tog hyggligt; attackapatin gav med sig, även om det känns litet ovisst att vandra vidare mot en bransch som så många jag möter i skolan fortbildat sig bort från. Jag vill bli posterad en tid på något dagis med eldsjälar som brinner för sitt jobb. Den moraliska nyttan vore oerhörd. Inte ska man väl behöva tampas med plötsliga funderingar som "eller så blir jag scoutledare eller dansinstruktör" när man reflekterar över sitt kall? Jag vill reklamera!