09:51 Diverse nedslag
00:30, Onsdag: framställning av scones på sex dl vetemjöl, två graham, en tesked salt, fyra bakpulver, 100g smör och tre dl filmjölk.
01:30 Jättegoda. Två av kakorna återstår till frukost och dylika ändamål. Vi återvänder till nattkvarter, jag som Dr Snuggles, hon hans villiga lärling.
07:00 Hon: pigg. Jag: vegetativ. Uppvaknande: dänger kudde i huvudet på. Tålamodet självt, försöker jag, med bibehållen sömntuta och utan att vare sig tänka eller vakna för mycket själv, förmedla grundkursen i suggestivt och långsamtuppväckande morgonkel. Mjukt insmygande i sked. Lyssna och läsa reaktioner nogsamt, njuta flitigt. Knåda litet, kanske. Lägga litet vikt på, kanske. Famna, styra med avsiktliga men mjuka rörelser och efter vilka impulssvar man får. Idka lagom egennyttigt morgonkel inom ramen för bekelads uppvisade mottaglighetsbudget. Jag lyckas näppeligen förmedla tiondelen av detta med grymtningar och visanden, men blir i alla fall lämnad litet i fred och litet mer varsamt myskelad i stället. Flickspoling.
09:30 Frukost, plus/minus en halvtimme. Det är trevligt att inte vara ensam i köket när frukosten börjar närma sig sitt slut; det går på automatik att göra köket snyggt, på ett sätt som helt enkelt inte kickar in på egen hand; den sociala samvaron är liksom motor i maskineriet, och all tid för händer som uppstår när man inte har mer att sätta i sig uträttar plötsligt en massa lågprioriterat nyttoarbete som gör underverk för trivselindex. Ja, jag är en social individ.
13:53 Hej, mamma! Jag sitter också och jobbar hemifrån litet i värmen, sippjar limelemonad och inväntar en telefonkonferens med mina amerikanska kollegor om några timmar.
15:30 Jag tar reda på att det går nittio grader Fahrenheit på våra trettio. Ni vet, allt är ju litet större där borta i väst. Noll grader lika med trettiotvå, och så vidare.
17:05 Jobbilar en provsignal hem, för att kolla att jag inte lagt av luren eller så. Det hade jag inte; den enda signalen ringer så argt att jag nästan reflexmässigt svarar.
17:10 Hi, Justin! [...] Well, it's a bit on the hot side here (approaching ninety), and as air conditioning at home hasn't been invented in Sweden, so am I.
17:15 Hi, Amitya. [...] Min amerikanska lawyeresse utbespisar mig tre nya läxor; en tråkig (fläska i resumén till något i stil med Brads), en som nöter litet på spärrarna (knacka på hos fler potentiella referenser och höra mig för om de vill agera referens för mig i min immigrationsansökan), och en litet kul och lättsportig i att vränga om Justins vidlyftiga formuleringar om vad företaget jag ska jobba i behöver för expertkompetens, för att handskinpassa mig som nyckellösningen. Undrar hur ofta kvinnan får höra dåliga puns som "I'll meet'ya, Amitya!"?
17:45 Jag noterar att det trummas upp till fulmiddag bland bekanta på närmstingsmathaket, och ser ett bra tillfälle att lämna tillbaka Marcus' lånade skiva Ghost in the Shell: Stand Alone Complex 2:nd gig, vilken jag sett ifatt då jag missat ett par visningar, och förtjust insett att den överordnade arc-ploten blossat upp i en klart skitsnygg kärlekshistoria. (Yay!) Jag föresätter mig att spara ett par screenshots eller så ur första avsnittet på skivan, vilket gett helt tjockt med igenkännelse ur situationen hälsa på, kela med och övernatta hos skitsnygg tjejkompis. För övrigt också den plats där jag lärt upp mig själv på den fullt utvecklade morgonkelskonsten.
18:30 Middag på pizzahaket någon minut bort.
19:35 Fredrik reläar från väninna att Gnupung inte bara är ett obscent ord, inte bara en svordom, inte bara en anatomisk term, utan också ett palindrom! Jag passar tillbaka att trettio Celsiusar är nästan rät vinkel i Fahrenheit. Fredrik konstaterar att det ju var en riktigt bra minnesregel, och, litet förvånat, inser jag att han ju har rätt. Man kommer sällan på saker så de klickar riktigt på egen hand.
19:50 Jag skulle teoretiskt kunna åka till jobbet, där luftkonditionering är uppfunnen, och uträtta någonting, men jag är litet trött. Hemma är det för varmt för att tänka, eller läsa, eller göra någonting annat kreativt, så jag lägger mig på sängen, tänker att que sera, sera, och somnar.
19:55 Mamma ringer och undrar vad snartfödelsedagiga lillkusinen har för adress i Stockholm. Det förefaller som om jag får sova kvickast om jag nätproxyar hitta.nu åt henne, så sker, och jag lägger en mental not i bakhuvudet om att en av de tre flaskorna limelemonad i kylen som jag då och då öppnat kylen för att förtjust bara titta på (och understundom även tulla på), som mer eller mindre etiketterat sig som "gå bort-presenter", kanske kunde få samma adresslapp i stället, då jag inte tycks få några bra tillfällen att gå bort, till Jenny eller så.
20:00 Om inte värmen fixar det där med gå bort, på ett mer bildligt vis. Fort att somna om går det dock.
03:00 Det är mörkt, svalt, skönt och utvilat. Jag kvicknar till i mitt sovrum, ensam igen, trivs starkt, går upp till en tallrik fil, müsli och litet nätliga morgonnyheter, vilka bland annat omfattar en fantastiskt intressant presentation/visualisation Hans Rosling på Karolinska Institutet hållit, vilken levandegör historiska FN-data om global utveckling i världen, hälsa, välstånd och på några minuter klämmer in en helhetsbild av stora sammanhang som man bara kunde drömma om att få sig till livs under sin skolgång.
03:30 Jag sveper in mig i en sjukhusfilt, lägger mig i hängmattan och bara myser för mig själv på min balkong. Det är svalt ute, fåglarna har inget för sig, solen har ledigt och det är litet småmolnigt utan att vare sig vara mörkt eller ljust, natt eller dag.
05:00 Fifth dimension: ett fysiskt-matematiskt perspektiv på livsval. Hur livet och världen formas kring allas små och stora livsval. Ta ut en riktpunkt någonstans, och gå dit ditt liv inte pekade nyss. Du, och alla andra, väljer. Alla vägarna grenar överallt, och även om du inte ser alla ändpunkterna särskilt tydligt, har du rätt god möjlighet att välja och vraka bland dem med i alla fall något hum om vart de leder. Välj något bra resmål, och gå dit! Nyss, till exempel, valde jag att äta upp halva min mozarellaost, och stoppa in den andra halvan i kylen igen. (Ety den vill ha mer kompis tomat eller prosciutto innan nästa munsbit.)
06:00 Kronärtskockslunch. Kronärtskkocka är också en sådan där bra måltid som löagar sig själv, och där det svåraste enskilda greppet är att komma ihåg att man påbörjat tillagningsprocessen och också+ borde terminera den. Men det är inte fullt så känsligt som ugnspannkaka; toleransmarginalerna för "färdigt" är allra minst en halvtimmes fönster, troligen mer, utan försämrat resultat. Kokkonsten är en ibland trivsamt oexakt vetenskap.
06:30 De uslare lymlarna i grannskapet är på benen och på röken, som alltid kring den här tiden, och min balkongdörr stängs indignerat.
09:00 Jag bestämmer mig för att vara nöjd med nedslagen för närvarande, och reflekterar för nuttonde gången att det här sättet att skriva jag ägnat mig rätt mycket åt på sistone, är ett rätt krasst substitut för att prata live med en intelligent väninna eller bekant samtidigt som det faller rätt platt som skrivande för att jogga egna tankar. Det där om summan av alla vägval ovan, till exempel, per limesövergång mynnande i en livslinje. Sådant är hur kul som helst att prata om med någon man trivs tillsammans med, och som för all del gärna inte ens stött och blött så mycket ovidkommande matematik. Det blir på något sätt en så krystad ansats när jag klämmer in tankarna i min egen referensram i stället för i någon annans, för att inte tala om hur illa det blir då jag ansätter ingen särskild referensram alls. Usch!
Och litet beklämmande känns det att det sällan är helt långt till i-landsgnölton på det här viset. Jag lever och mår som bara den, även om jag hela tidan har en eller ett par punkter det vore tokskönt att bocka av från listan med nästa problem att gripa sig an och pricka av under näsan. Näst, alltså, att ha en eller ett flertal partners in think crime att tossa tankar och idéer och allt möjligt med. Jag tror visserligen att jag gick och blev invald som sådan av en trivsam herre senast härom dagen, men jag tycks bara få sätta bockar på den där listan för flickor, av någon anledning, eller om det bara är att punkten står kvar tills en viss mättnad på folk man kan diskutera brett nog spektrum saker med har tillträtt scenen.
Nästa förpuppningsstadium är alltså zombiestadiet, under vilket jag finkammar världen på smaskiga hjärnor att slå armarna om och sätta tänderna i. Eller Black Adder-stadiet kanske; good folk, lock up your son and daughter? Eller något ditåt. Äääääääh, dagens låt: Wille Crafoords "Det ger sig".
01:30 Jättegoda. Två av kakorna återstår till frukost och dylika ändamål. Vi återvänder till nattkvarter, jag som Dr Snuggles, hon hans villiga lärling.
07:00 Hon: pigg. Jag: vegetativ. Uppvaknande: dänger kudde i huvudet på. Tålamodet självt, försöker jag, med bibehållen sömntuta och utan att vare sig tänka eller vakna för mycket själv, förmedla grundkursen i suggestivt och långsamtuppväckande morgonkel. Mjukt insmygande i sked. Lyssna och läsa reaktioner nogsamt, njuta flitigt. Knåda litet, kanske. Lägga litet vikt på, kanske. Famna, styra med avsiktliga men mjuka rörelser och efter vilka impulssvar man får. Idka lagom egennyttigt morgonkel inom ramen för bekelads uppvisade mottaglighetsbudget. Jag lyckas näppeligen förmedla tiondelen av detta med grymtningar och visanden, men blir i alla fall lämnad litet i fred och litet mer varsamt myskelad i stället. Flickspoling.
09:30 Frukost, plus/minus en halvtimme. Det är trevligt att inte vara ensam i köket när frukosten börjar närma sig sitt slut; det går på automatik att göra köket snyggt, på ett sätt som helt enkelt inte kickar in på egen hand; den sociala samvaron är liksom motor i maskineriet, och all tid för händer som uppstår när man inte har mer att sätta i sig uträttar plötsligt en massa lågprioriterat nyttoarbete som gör underverk för trivselindex. Ja, jag är en social individ.
13:53 Hej, mamma! Jag sitter också och jobbar hemifrån litet i värmen, sippjar limelemonad och inväntar en telefonkonferens med mina amerikanska kollegor om några timmar.
15:30 Jag tar reda på att det går nittio grader Fahrenheit på våra trettio. Ni vet, allt är ju litet större där borta i väst. Noll grader lika med trettiotvå, och så vidare.
17:05 Jobbilar en provsignal hem, för att kolla att jag inte lagt av luren eller så. Det hade jag inte; den enda signalen ringer så argt att jag nästan reflexmässigt svarar.
17:10 Hi, Justin! [...] Well, it's a bit on the hot side here (approaching ninety), and as air conditioning at home hasn't been invented in Sweden, so am I.
17:15 Hi, Amitya. [...] Min amerikanska lawyeresse utbespisar mig tre nya läxor; en tråkig (fläska i resumén till något i stil med Brads), en som nöter litet på spärrarna (knacka på hos fler potentiella referenser och höra mig för om de vill agera referens för mig i min immigrationsansökan), och en litet kul och lättsportig i att vränga om Justins vidlyftiga formuleringar om vad företaget jag ska jobba i behöver för expertkompetens, för att handskinpassa mig som nyckellösningen. Undrar hur ofta kvinnan får höra dåliga puns som "I'll meet'ya, Amitya!"?
17:45 Jag noterar att det trummas upp till fulmiddag bland bekanta på närmstingsmathaket, och ser ett bra tillfälle att lämna tillbaka Marcus' lånade skiva Ghost in the Shell: Stand Alone Complex 2:nd gig, vilken jag sett ifatt då jag missat ett par visningar, och förtjust insett att den överordnade arc-ploten blossat upp i en klart skitsnygg kärlekshistoria. (Yay!) Jag föresätter mig att spara ett par screenshots eller så ur första avsnittet på skivan, vilket gett helt tjockt med igenkännelse ur situationen hälsa på, kela med och övernatta hos skitsnygg tjejkompis. För övrigt också den plats där jag lärt upp mig själv på den fullt utvecklade morgonkelskonsten.
18:30 Middag på pizzahaket någon minut bort.
19:35 Fredrik reläar från väninna att Gnupung inte bara är ett obscent ord, inte bara en svordom, inte bara en anatomisk term, utan också ett palindrom! Jag passar tillbaka att trettio Celsiusar är nästan rät vinkel i Fahrenheit. Fredrik konstaterar att det ju var en riktigt bra minnesregel, och, litet förvånat, inser jag att han ju har rätt. Man kommer sällan på saker så de klickar riktigt på egen hand.
19:50 Jag skulle teoretiskt kunna åka till jobbet, där luftkonditionering är uppfunnen, och uträtta någonting, men jag är litet trött. Hemma är det för varmt för att tänka, eller läsa, eller göra någonting annat kreativt, så jag lägger mig på sängen, tänker att que sera, sera, och somnar.
19:55 Mamma ringer och undrar vad snartfödelsedagiga lillkusinen har för adress i Stockholm. Det förefaller som om jag får sova kvickast om jag nätproxyar hitta.nu åt henne, så sker, och jag lägger en mental not i bakhuvudet om att en av de tre flaskorna limelemonad i kylen som jag då och då öppnat kylen för att förtjust bara titta på (och understundom även tulla på), som mer eller mindre etiketterat sig som "gå bort-presenter", kanske kunde få samma adresslapp i stället, då jag inte tycks få några bra tillfällen att gå bort, till Jenny eller så.
20:00 Om inte värmen fixar det där med gå bort, på ett mer bildligt vis. Fort att somna om går det dock.
03:00 Det är mörkt, svalt, skönt och utvilat. Jag kvicknar till i mitt sovrum, ensam igen, trivs starkt, går upp till en tallrik fil, müsli och litet nätliga morgonnyheter, vilka bland annat omfattar en fantastiskt intressant presentation/visualisation Hans Rosling på Karolinska Institutet hållit, vilken levandegör historiska FN-data om global utveckling i världen, hälsa, välstånd och på några minuter klämmer in en helhetsbild av stora sammanhang som man bara kunde drömma om att få sig till livs under sin skolgång.
03:30 Jag sveper in mig i en sjukhusfilt, lägger mig i hängmattan och bara myser för mig själv på min balkong. Det är svalt ute, fåglarna har inget för sig, solen har ledigt och det är litet småmolnigt utan att vare sig vara mörkt eller ljust, natt eller dag.
05:00 Fifth dimension: ett fysiskt-matematiskt perspektiv på livsval. Hur livet och världen formas kring allas små och stora livsval. Ta ut en riktpunkt någonstans, och gå dit ditt liv inte pekade nyss. Du, och alla andra, väljer. Alla vägarna grenar överallt, och även om du inte ser alla ändpunkterna särskilt tydligt, har du rätt god möjlighet att välja och vraka bland dem med i alla fall något hum om vart de leder. Välj något bra resmål, och gå dit! Nyss, till exempel, valde jag att äta upp halva min mozarellaost, och stoppa in den andra halvan i kylen igen. (Ety den vill ha mer kompis tomat eller prosciutto innan nästa munsbit.)
06:00 Kronärtskockslunch. Kronärtskkocka är också en sådan där bra måltid som löagar sig själv, och där det svåraste enskilda greppet är att komma ihåg att man påbörjat tillagningsprocessen och också+ borde terminera den. Men det är inte fullt så känsligt som ugnspannkaka; toleransmarginalerna för "färdigt" är allra minst en halvtimmes fönster, troligen mer, utan försämrat resultat. Kokkonsten är en ibland trivsamt oexakt vetenskap.
06:30 De uslare lymlarna i grannskapet är på benen och på röken, som alltid kring den här tiden, och min balkongdörr stängs indignerat.
09:00 Jag bestämmer mig för att vara nöjd med nedslagen för närvarande, och reflekterar för nuttonde gången att det här sättet att skriva jag ägnat mig rätt mycket åt på sistone, är ett rätt krasst substitut för att prata live med en intelligent väninna eller bekant samtidigt som det faller rätt platt som skrivande för att jogga egna tankar. Det där om summan av alla vägval ovan, till exempel, per limesövergång mynnande i en livslinje. Sådant är hur kul som helst att prata om med någon man trivs tillsammans med, och som för all del gärna inte ens stött och blött så mycket ovidkommande matematik. Det blir på något sätt en så krystad ansats när jag klämmer in tankarna i min egen referensram i stället för i någon annans, för att inte tala om hur illa det blir då jag ansätter ingen särskild referensram alls. Usch!
Och litet beklämmande känns det att det sällan är helt långt till i-landsgnölton på det här viset. Jag lever och mår som bara den, även om jag hela tidan har en eller ett par punkter det vore tokskönt att bocka av från listan med nästa problem att gripa sig an och pricka av under näsan. Näst, alltså, att ha en eller ett flertal partners in think crime att tossa tankar och idéer och allt möjligt med. Jag tror visserligen att jag gick och blev invald som sådan av en trivsam herre senast härom dagen, men jag tycks bara få sätta bockar på den där listan för flickor, av någon anledning, eller om det bara är att punkten står kvar tills en viss mättnad på folk man kan diskutera brett nog spektrum saker med har tillträtt scenen.
Nästa förpuppningsstadium är alltså zombiestadiet, under vilket jag finkammar världen på smaskiga hjärnor att slå armarna om och sätta tänderna i. Eller Black Adder-stadiet kanske; good folk, lock up your son and daughter? Eller något ditåt. Äääääääh, dagens låt: Wille Crafoords "Det ger sig".
postad 09:51 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar