16:23 Farliga Killen
"Den lille konformisten":
Levereras i form av en liten regelbok tryckt på ett specerikvitto om allt du behöver veta för att bli en socialt framgångsrik högstadieelev, komplett (och i alfabetisk ordning) från konformism till konformism. Valfri att tillämpas även på fortsatt liv och leverne med hyfsad till hyfsad framgång utan mer än måttliga till halvmåttliga motgångar eller framgångar längs vägen.
Okej, det lät roligare i hövvet. Jag läste just en intressant navelstudie från det litet senare livets upplysta solsida, om social rank i tonårspopulationer, varför intelligens gärna inte anrikas i toppskiktet, hur de hierarkierna och den samhällsform som uppstår är rätt snarlik vad som uppstår i (här amerikanska, men jag tippar att det lär gälla här med) fängelsepopulationer, och en hel del andra spännande följdtankar utifrån de ämnena.
Och reflexionerna kryllar som myror.
Först är jag litet förvånad över att jag inte var mer utsatt än jag var på högstadiet. Vidgar jag naveltitthålet litet, kan jag litet spekulativt urskilja att min klass var rätt tungt lastad med intelligenta elever, pojkar som flickor, från övre medelklasshem, och att det inom den gruppen bildades en liten meritokrati tävlingsanda-med-inbördes-hjälpsamhet där man helt enkelt fokuserade på att lära sig saker, och inte skyggade för att göra det tillsammans. Det var rätt täta band, även om de oftast inte också följde umgängesband mellan oss, som fördelade sig rätt annorlunda. Däribland ett par kanske strategiska vänskaper mellan tunga intelligenser och rätt illa poppis instanser av Farliga Pojken.
Farliga Pojken var bästis med Kalle, och vice versa, och därför var det okej att Kalle var smart och gjorde bra ifrån sig, och med utmärkt logisk stringens var det oantastligt även att andra gjorde bra ifrån sig. Själv var jag en smula kompis-sedan-pluttben med en av de andra Farliga Pojkarna, efter ett första tidigt och illa läskigt möte när min egen bästis lurat med mig på att palla plommon på hans tomt. Detta, minns jag, svävade jag i hemsk skräck inför några timmar, innan olycksmolnet kring och över Farliga Pojken skingrat sig på Fritids, och jag dagen därpå glatt meddelade min bästis att det var okej och vi ätit frukt tillsammans, eller något snarlikt, vilket varit en stor tröst och faran över för mig, och inte varit det för min bästis, något vi tillsammans påminde oss om någon gång rätt många år senare. Men efter det här stod jag och Farliga Pojken på god fot, och så förblev det in på högstadiet tills han flyttade annorstädes. Och fler Farliga Pojkar fanns inte i vår klass. Den första Farliga Pojken nätverkade med den lokala fackklubben Farliga Pojkar, i vilket flertalet av skolans eller i alla fall årskursens Farliga Pojkar var stående medlemmar, alla invalda, dock inte riktigt alla representerade på sina reserverade stolar.
Inom parentes kan nämnas att flickor inte upptogs på farliga listan; en del var retstickor med mål i mun (och en av dem gick allom oss andra som gått andra vägar efter nian och blev den mest socialt kompetenta vinnande människa som kanske sprang ur vår årskull) och en del var poppis, men i vad mån de faktiskt manövrerade någonting av maskineriet, var det för det första ingenting någon grabb någonsin skulle ha misstänkt, än mindre lagt märke till eller beaktat, och sålunda var de harmlösa. Förmodligen rattade de egentligen hela farlighetsmaffian bakom kulisserna, log sina listiga leenden, lärde för livet och gjorde allt för att bita huvudet av varann under tiden. But we may never know. Jag hyser inga tvivel om att de stod för den större delen av det sociala system som utarbetats i vår klass och dess omnejd; ett par av de tyngre namnen på feminina cerebrumfronten var tajta vänner med ett par av de mer poppis mindre så bestyckade tjejerna som förde sig väl i popularitetsspektaklet.
Men det var på det stora hela rätt okej att vara nörd, eller i alla fall briljant i allt mentalt som gick att mäta, och i vad mån det var farligt, var det egentligen bara i rätt liten utsträckning då man råkat förekomma i en biotop där den egna klassen var föga om alls representerad och man alltså stod utanför klassens regelbok, och i samröre med de farliga elementen utom klassen som hade dåligt självförtroende och en dålig dag på samma gång. I övrigt var högstadiet egentligen en dans på tulipaner.
Jag läste inte Flugornas Herre på högstadiet (eller gymnasiet), och faktiskt inte sen heller, men funtar på att kanske göra det någon gång för att komplettera ett hål i floran läst allmängods, även om jag är rätt säker på att den inte torde ge mig så mycket Orson Scott Card inte redan sagt mig bättre. Litet intressant är det med sådana här system, hur de uppstår, hur de ser ut, och vad som upprätthåller balansen i dem. Jag är ruskigt intresserad av hur de ser ut kring och mellan folk idag, i litet större sammanhang, och litet mindre ankdammar, även om de på något vis blir tydligast där gölarna är små.
Jag har kärleksfullt studerat små nördpopulationer, och hur ringarna går på vattnet i dem, och jag har och studerar fortfarande med inlevelsefull kärlek rätt många partiella system, där jag nästan bara betraktar en individs egna inkopplingar på systemen och människorna omkring henne utifrån hennes eget perspektiv. Det är alltid vansinnigt spännande, då jag bryr mig om mina nyfikenhetsfokus och gärna smyger åt dem något de kan ha gott utbyte av, om jag förstår deras vill och deras värld väl nog och har någonting att bidra med. Oftast har jag inte det, då det är sällan man ser så mycket på håll och än mer sällan att jag kommer dem så nära att man får ta en direktkik utan textmellanhand, men ibland får jag kika och blir så uppslukad av det att det trillar ur vanliga världsuppfattningen litet. Senast igår.
"Förlåt att jag blev så ledsen igår."
Allmän rusningstrafiksträngsel på hjärnkontoret under bråkdelens sekund: "förlåt" implicerar att jag skulle ha visat mig ta anstöt av någon kanske oöverlagd handling som utagerats i sagda ledsenhet, och det gjorde jag ju inte; nej, något sådant hände ju rakt inte -- vad pratar hon om?
"Vadå? Det minns jag ingenting av."
Men vänta litet nu, hon hade ju smittats av förlåt-mig-spöket av någon dåligtmående väninna, härledde jag ju ur vad hon målat upp av sin giv förut; hon säger alltså att hon blev ledsen över någonting, och det där förlåtet är en sådan där krok för att kunna råka ge sig en känga om jag skulle råka tveka, eller ge henne tillfälle att helt stänga in sig och försegla ingången efter sig om det ens luktade som att jag visade antydan att inte förlåta något sådant; fort, var hon ledsen över något, och när, hur och varför? Ah! Det var ju den där finfinaste stunden på hela kvällen, när vi i en kelpaus låg och pratade om saker som faktiskt betyder något, i ett klassiskt famntrassel av rang och hon var så där rak och direkt om saker så jag kunde slappna av och inte överanstränga ögonen och hjärnan och själaseendet och bara följa med och se alltihop ändå. Det där man i vanliga fall nästan aldrig får glädjas åt, och som väl är ungefär så nära en Vulcansk Mind Meld man kommer härikring när man inte dessutom har en härlig kristyr djupkärlek över alltsammans. Mänska, är du knäpp? Det var ju snudd på mer av kvällens behållning än allt kelandet och att somna med en livs levande kramkudde, knasflicka.
"Jaså, nu är jag med. Knäppgök, det där ska du inte be om förlåtelse för; du var ju öppen. Det blir inte så mycket bättre än så."
Och det är kanske inte riktigt min sak att glutta in i en sådan där värld, som den kunde ha sett ut och tett sig från tjejsidan, och jag ska väl inte säga att jag såg stort mer än ett litet suddigt ludd, ställt intill mitt skarpare porträtt av min egen högstadieskola en gång, men det är i alla fall spännande att se en smula av vad som kanske hände på tjejfronten i nästa giv efter högstadiet, och som det i slutändan kom ut en helt annan uppsättning flickor ur. Hur alkohol spelade in i det och dimmade till världen för många, med flera händelserutor i det livets snakes and ladders som de fått navigera sig genom.
Fast jag tror det är viktigt att se och bekräfta och inte döma folk. Det är nog lika mycket det som att jag tycker om att ta in, förstå någonting och ta till mig ett till perspektiv i floran som gör att jag inte kan låta bli, ens när jag bara lånat till mig litet kel i lösvikt, även det till viss del kul och givande genom att vara så bekräftande seende. Där lurar jag varken mig eller någon annan att jag gör det främst för andras skull, för kel är kvalitetsavslappning och trivsel, men det blir inte riktigt bra förrän det också går hem, och det går nästan alltid hem och folk känner sig sedda och då känns det bra.
Och ibland blir inte folk bara sedda; ibland får jag se litet också. Det är också bra.
Och om tre kvart ska jag ha telefonkonferens med amerikanerna igen, om en karriär som, litet grand som popularitetskarriären, rätt mycket handlar om ett kontinuerligt och pågående slit och släp med att hålla liv i sina färdigheter och se vad det går för. Och har man dessutom litet sådant här systemtänk om hur massor av människor beter sig i ett jättesystem, och kan orientera sig själv i det för att segla dit man vill, kan man gå hur långt som helst. Jag har inte ens bestämt mig för hur långt som helst jag vill. Fast jag har nog på känn att jag är rätt nöjd med att se de här jättelika sociala systemen som en ren hobby och leva i det lilla på jobbet.
Levereras i form av en liten regelbok tryckt på ett specerikvitto om allt du behöver veta för att bli en socialt framgångsrik högstadieelev, komplett (och i alfabetisk ordning) från konformism till konformism. Valfri att tillämpas även på fortsatt liv och leverne med hyfsad till hyfsad framgång utan mer än måttliga till halvmåttliga motgångar eller framgångar längs vägen.
Okej, det lät roligare i hövvet. Jag läste just en intressant navelstudie från det litet senare livets upplysta solsida, om social rank i tonårspopulationer, varför intelligens gärna inte anrikas i toppskiktet, hur de hierarkierna och den samhällsform som uppstår är rätt snarlik vad som uppstår i (här amerikanska, men jag tippar att det lär gälla här med) fängelsepopulationer, och en hel del andra spännande följdtankar utifrån de ämnena.
Och reflexionerna kryllar som myror.
Först är jag litet förvånad över att jag inte var mer utsatt än jag var på högstadiet. Vidgar jag naveltitthålet litet, kan jag litet spekulativt urskilja att min klass var rätt tungt lastad med intelligenta elever, pojkar som flickor, från övre medelklasshem, och att det inom den gruppen bildades en liten meritokrati tävlingsanda-med-inbördes-hjälpsamhet där man helt enkelt fokuserade på att lära sig saker, och inte skyggade för att göra det tillsammans. Det var rätt täta band, även om de oftast inte också följde umgängesband mellan oss, som fördelade sig rätt annorlunda. Däribland ett par kanske strategiska vänskaper mellan tunga intelligenser och rätt illa poppis instanser av Farliga Pojken.
Farliga Pojken var bästis med Kalle, och vice versa, och därför var det okej att Kalle var smart och gjorde bra ifrån sig, och med utmärkt logisk stringens var det oantastligt även att andra gjorde bra ifrån sig. Själv var jag en smula kompis-sedan-pluttben med en av de andra Farliga Pojkarna, efter ett första tidigt och illa läskigt möte när min egen bästis lurat med mig på att palla plommon på hans tomt. Detta, minns jag, svävade jag i hemsk skräck inför några timmar, innan olycksmolnet kring och över Farliga Pojken skingrat sig på Fritids, och jag dagen därpå glatt meddelade min bästis att det var okej och vi ätit frukt tillsammans, eller något snarlikt, vilket varit en stor tröst och faran över för mig, och inte varit det för min bästis, något vi tillsammans påminde oss om någon gång rätt många år senare. Men efter det här stod jag och Farliga Pojken på god fot, och så förblev det in på högstadiet tills han flyttade annorstädes. Och fler Farliga Pojkar fanns inte i vår klass. Den första Farliga Pojken nätverkade med den lokala fackklubben Farliga Pojkar, i vilket flertalet av skolans eller i alla fall årskursens Farliga Pojkar var stående medlemmar, alla invalda, dock inte riktigt alla representerade på sina reserverade stolar.
Inom parentes kan nämnas att flickor inte upptogs på farliga listan; en del var retstickor med mål i mun (och en av dem gick allom oss andra som gått andra vägar efter nian och blev den mest socialt kompetenta vinnande människa som kanske sprang ur vår årskull) och en del var poppis, men i vad mån de faktiskt manövrerade någonting av maskineriet, var det för det första ingenting någon grabb någonsin skulle ha misstänkt, än mindre lagt märke till eller beaktat, och sålunda var de harmlösa. Förmodligen rattade de egentligen hela farlighetsmaffian bakom kulisserna, log sina listiga leenden, lärde för livet och gjorde allt för att bita huvudet av varann under tiden. But we may never know. Jag hyser inga tvivel om att de stod för den större delen av det sociala system som utarbetats i vår klass och dess omnejd; ett par av de tyngre namnen på feminina cerebrumfronten var tajta vänner med ett par av de mer poppis mindre så bestyckade tjejerna som förde sig väl i popularitetsspektaklet.
Men det var på det stora hela rätt okej att vara nörd, eller i alla fall briljant i allt mentalt som gick att mäta, och i vad mån det var farligt, var det egentligen bara i rätt liten utsträckning då man råkat förekomma i en biotop där den egna klassen var föga om alls representerad och man alltså stod utanför klassens regelbok, och i samröre med de farliga elementen utom klassen som hade dåligt självförtroende och en dålig dag på samma gång. I övrigt var högstadiet egentligen en dans på tulipaner.
Jag läste inte Flugornas Herre på högstadiet (eller gymnasiet), och faktiskt inte sen heller, men funtar på att kanske göra det någon gång för att komplettera ett hål i floran läst allmängods, även om jag är rätt säker på att den inte torde ge mig så mycket Orson Scott Card inte redan sagt mig bättre. Litet intressant är det med sådana här system, hur de uppstår, hur de ser ut, och vad som upprätthåller balansen i dem. Jag är ruskigt intresserad av hur de ser ut kring och mellan folk idag, i litet större sammanhang, och litet mindre ankdammar, även om de på något vis blir tydligast där gölarna är små.
Jag har kärleksfullt studerat små nördpopulationer, och hur ringarna går på vattnet i dem, och jag har och studerar fortfarande med inlevelsefull kärlek rätt många partiella system, där jag nästan bara betraktar en individs egna inkopplingar på systemen och människorna omkring henne utifrån hennes eget perspektiv. Det är alltid vansinnigt spännande, då jag bryr mig om mina nyfikenhetsfokus och gärna smyger åt dem något de kan ha gott utbyte av, om jag förstår deras vill och deras värld väl nog och har någonting att bidra med. Oftast har jag inte det, då det är sällan man ser så mycket på håll och än mer sällan att jag kommer dem så nära att man får ta en direktkik utan textmellanhand, men ibland får jag kika och blir så uppslukad av det att det trillar ur vanliga världsuppfattningen litet. Senast igår.
"Förlåt att jag blev så ledsen igår."
Allmän rusningstrafiksträngsel på hjärnkontoret under bråkdelens sekund: "förlåt" implicerar att jag skulle ha visat mig ta anstöt av någon kanske oöverlagd handling som utagerats i sagda ledsenhet, och det gjorde jag ju inte; nej, något sådant hände ju rakt inte -- vad pratar hon om?
"Vadå? Det minns jag ingenting av."
Men vänta litet nu, hon hade ju smittats av förlåt-mig-spöket av någon dåligtmående väninna, härledde jag ju ur vad hon målat upp av sin giv förut; hon säger alltså att hon blev ledsen över någonting, och det där förlåtet är en sådan där krok för att kunna råka ge sig en känga om jag skulle råka tveka, eller ge henne tillfälle att helt stänga in sig och försegla ingången efter sig om det ens luktade som att jag visade antydan att inte förlåta något sådant; fort, var hon ledsen över något, och när, hur och varför? Ah! Det var ju den där finfinaste stunden på hela kvällen, när vi i en kelpaus låg och pratade om saker som faktiskt betyder något, i ett klassiskt famntrassel av rang och hon var så där rak och direkt om saker så jag kunde slappna av och inte överanstränga ögonen och hjärnan och själaseendet och bara följa med och se alltihop ändå. Det där man i vanliga fall nästan aldrig får glädjas åt, och som väl är ungefär så nära en Vulcansk Mind Meld man kommer härikring när man inte dessutom har en härlig kristyr djupkärlek över alltsammans. Mänska, är du knäpp? Det var ju snudd på mer av kvällens behållning än allt kelandet och att somna med en livs levande kramkudde, knasflicka.
"Jaså, nu är jag med. Knäppgök, det där ska du inte be om förlåtelse för; du var ju öppen. Det blir inte så mycket bättre än så."
Och det är kanske inte riktigt min sak att glutta in i en sådan där värld, som den kunde ha sett ut och tett sig från tjejsidan, och jag ska väl inte säga att jag såg stort mer än ett litet suddigt ludd, ställt intill mitt skarpare porträtt av min egen högstadieskola en gång, men det är i alla fall spännande att se en smula av vad som kanske hände på tjejfronten i nästa giv efter högstadiet, och som det i slutändan kom ut en helt annan uppsättning flickor ur. Hur alkohol spelade in i det och dimmade till världen för många, med flera händelserutor i det livets snakes and ladders som de fått navigera sig genom.
Fast jag tror det är viktigt att se och bekräfta och inte döma folk. Det är nog lika mycket det som att jag tycker om att ta in, förstå någonting och ta till mig ett till perspektiv i floran som gör att jag inte kan låta bli, ens när jag bara lånat till mig litet kel i lösvikt, även det till viss del kul och givande genom att vara så bekräftande seende. Där lurar jag varken mig eller någon annan att jag gör det främst för andras skull, för kel är kvalitetsavslappning och trivsel, men det blir inte riktigt bra förrän det också går hem, och det går nästan alltid hem och folk känner sig sedda och då känns det bra.
Och ibland blir inte folk bara sedda; ibland får jag se litet också. Det är också bra.
Och om tre kvart ska jag ha telefonkonferens med amerikanerna igen, om en karriär som, litet grand som popularitetskarriären, rätt mycket handlar om ett kontinuerligt och pågående slit och släp med att hålla liv i sina färdigheter och se vad det går för. Och har man dessutom litet sådant här systemtänk om hur massor av människor beter sig i ett jättesystem, och kan orientera sig själv i det för att segla dit man vill, kan man gå hur långt som helst. Jag har inte ens bestämt mig för hur långt som helst jag vill. Fast jag har nog på känn att jag är rätt nöjd med att se de här jättelika sociala systemen som en ren hobby och leva i det lilla på jobbet.
postad 16:23 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar