02:31 Midsommar i kärt sällskap
Veckans jobbprojekt har varit att skriva testamente. Det svåra är, som alltid, att börja; väl igång, rinner det på. Jag har inte tagit mig genom hela ställtiden än för det har inte kommit ett ord ur mig, så jag tänkte vidga (eller krympa, beroende på hur man ser det) arbetsveckan till lördag och söndag, och kanske rentav åka iväg till jobbet och sitta där.
Men det ska nog gå bra; det ska bli rätt intressant att skriva det där, egentligen, och se dels vad jag lämnat efter mig under det halvannat år jag jobbat på Ecton EasyView, som har ett bestående värde, dels brodera ut riktningen alltsammans strävar åt framåt, dels teckna bakgrunden till de teknikval som gjorts. Det blir mitt andra testamente, och nytt för den här gången är det senare ledet, som hart när blev en sida allt som allt på Roxen, där kompetensen som jobbade kvar (i det litet större företaget) var en känd storhet som var fullt insatt i fältet och inte behövde mycket i den vägen för fortsatt underhåll.
Jag hade ett rätt gemytligt trepartstelefonsamtal med Justin, min huvudjägare och riskkapitalist i det feta landet i väst, och Amita, en immigrationsadvokat som ska göra allt slitet för att navigera in mig i landet genom all relevant byråkrati. Och så fick jag litet läxa, som jag trodde att jag skulle kunna ha klart till idag; att skriva litet CV, dra fram mina tre huvudsakliga verk inom mitt specialistområde, plotta litet tidslinje över vad jag gjort när och vilka som kan tänkas styrka det eller mina verks signifikans. Um, well, vi får väl se hur det blir med om jag hinner med det de närmsta timmarna eller ej.
Och därmed vare punkt satt för alla jobbigheter (i valfri bemärkelse).
Klockan var halv fem, och jag satt som bäst och vidgade min CV genom att leka med användbarhetsförbättringar av en matchmakingwebsite jag (i vanlig ordning) inte gillat så mycket, men inte riktigt kunnat hålla fingrarna borta från heller, när Sigge pep mig i magen och undrade om jag inte hade lust att göra honom, Per och Peter sällskap för litet midsommarfirande, sill och potatis, gräslök, gräddfil och knäckebröd.
Det hade jag, förstås, och en kort dusch och cyklats senare ringde jag på, hörde mig för om det råkade finnas ett dussin limefrukter, och for vidare till Konsum ett kvarter bort till och köpte på mig den varan. Limeindex stod i 2,90 kronor styck; högsäsong!
När jag återvände, var potatisen snudd på färdig, och jag fick bistå med att sampla färdigheten med gaffel, då ingen annan kände sig riktigt hågad att fälla avgörandet i frågan om huruvida den verkligen var klar eller inte. Det var den, och i år visade det sig också stämma. Sen gick jag lös på limefrukterna till den nyfikna publikens glädje och fascination. Den gick hem, och sällskapet glömde bort att det hade köpt coca cola till måltidsdryck.
Peter propsade på att jag skulle publicera receptet på min blogg, och snart var vi inne i ett förtjusande samtal om saker det är bra att alltid ha hemma. Mitt lilla bidrag var "tre limefrukter", vilket jag ehuru själv inte lyckats med några längre tider nyligen; kanske borde jag se till att köpa så jag har jämt har sex, och köpa tre nya då de äldsta tre gått åt. Litet som jag fått för mig Per gör med hårddiskar, nuförtiden.
Den här konversationen började dock på socker. Socker, fick jag veta, är bra att ha som sista utväg när allt ätbart är slut, då man till exempel kan hälla det i stekpannan. Snart har man ett rätt juste nödgodis á la jättekletig knäck att kladda ut i små klickar för att stelna lagom mycket för att ätas. Per fyllde i med litet av detaljerna. Nämnde jag någonstans att jag är tokigt förtjust i de här karlarna? Det är rätt illa mycket som talar för att jag, så småningom, återvänder till Linköping och börjar jobba med dem igen på Opera, som sagt, dels för människorna, dels för jobbet i sig.
Vid bordet fortsatte pratet ett slag över Atlanten, där deras amerikanske testare rätt snart skulle sägas upp för att det i vilket fall var billigare och enklare att skicka över ett gäng glada svenska hackers för att sköta tester av Opera Mini mot amerikanska telefonsystem än att ha nuvarande karl i San Fran, som i princip kostade pengar utan att tillföra någon nyttoeffekt. Skulle jag råka trilla av det kneg jag sugits dit för, och av någon anledning vilja stanna kvar på plats (tre månaders uppsägningstid på lägenhet, föreslog Peter -- inhemsk flickvän på plats, föreslog jag, och fyllde i att det där med lägenhet skulle jag inte behöva lägga mig i så mycket, den första tiden), var det fritt fram för mig att ta hans plats i stället för att det far dit små delegationer från Linköping, då och då.
Sen satt vi och åt och pratade, teade, soffpotätade och hade det trevligt till framåt 22. Det kretsade rätt mycket kring allsköns datande, och det slog mig igen hur mycket det är i den här världen av mjukvara vi umgås och kommer i kontakt med i massor av sammanhang som fortfarande är rätt miserabelt. Det blir extra uppenbart när man är omgiven av så tunga människor som den här lilla kompetenskärnan, även om lekmän väl inte direkt har problem med att nysta upp onödigt bökiga, komplicerade eller helt oanvändbara ting. Det rysliga system som sålts på en massa landsting och synats av Uppdrag Granskning för någon indefinit tid sedan silades genom samtalet i säkert en kvart. Jag hoppas den direkt livsfarliga farsoten slutat sprida sig vid det här laget. Ett läskigt exempel på hur bedrövligt illa det går när inköpare inte kan och vet vad de ska ställa för krav på det de betalar för. Tyvärr räcker det inte med att ha pengar för att få köpa det man behöver; man måste också klara av att kvantisera det, se till att det man får möter ens behov, och att inte luras gå i alla möjliga fällor sen under dess livscykel.
Vi slog följe till fots hemåt och tog en promenad förbi Per, varifrån jag fick med mig litet äldre generationens hårddiskteknologi som hamnat i malpåse. Tanken var att få en diskkontroller till så jag kunde koppla i min gamla aido-disk och komma åt saker jag länge undrat var jag haft, för att komma på att de legat lösa i garderoben, men som det låg en massa kablage och disk där också, fick jag med mig en hel hög godis. Jag hoppas mitt nätaggregat är starkt nog för att driva hela schabraket.
Jag tror jag ska försöka meka litet med det där nu. Trots att hårdvara är rätt hårigt. I natten kan ingen höra dig svära.
Men det ska nog gå bra; det ska bli rätt intressant att skriva det där, egentligen, och se dels vad jag lämnat efter mig under det halvannat år jag jobbat på Ecton EasyView, som har ett bestående värde, dels brodera ut riktningen alltsammans strävar åt framåt, dels teckna bakgrunden till de teknikval som gjorts. Det blir mitt andra testamente, och nytt för den här gången är det senare ledet, som hart när blev en sida allt som allt på Roxen, där kompetensen som jobbade kvar (i det litet större företaget) var en känd storhet som var fullt insatt i fältet och inte behövde mycket i den vägen för fortsatt underhåll.
Jag hade ett rätt gemytligt trepartstelefonsamtal med Justin, min huvudjägare och riskkapitalist i det feta landet i väst, och Amita, en immigrationsadvokat som ska göra allt slitet för att navigera in mig i landet genom all relevant byråkrati. Och så fick jag litet läxa, som jag trodde att jag skulle kunna ha klart till idag; att skriva litet CV, dra fram mina tre huvudsakliga verk inom mitt specialistområde, plotta litet tidslinje över vad jag gjort när och vilka som kan tänkas styrka det eller mina verks signifikans. Um, well, vi får väl se hur det blir med om jag hinner med det de närmsta timmarna eller ej.
Och därmed vare punkt satt för alla jobbigheter (i valfri bemärkelse).
Klockan var halv fem, och jag satt som bäst och vidgade min CV genom att leka med användbarhetsförbättringar av en matchmakingwebsite jag (i vanlig ordning) inte gillat så mycket, men inte riktigt kunnat hålla fingrarna borta från heller, när Sigge pep mig i magen och undrade om jag inte hade lust att göra honom, Per och Peter sällskap för litet midsommarfirande, sill och potatis, gräslök, gräddfil och knäckebröd.
Det hade jag, förstås, och en kort dusch och cyklats senare ringde jag på, hörde mig för om det råkade finnas ett dussin limefrukter, och for vidare till Konsum ett kvarter bort till och köpte på mig den varan. Limeindex stod i 2,90 kronor styck; högsäsong!
När jag återvände, var potatisen snudd på färdig, och jag fick bistå med att sampla färdigheten med gaffel, då ingen annan kände sig riktigt hågad att fälla avgörandet i frågan om huruvida den verkligen var klar eller inte. Det var den, och i år visade det sig också stämma. Sen gick jag lös på limefrukterna till den nyfikna publikens glädje och fascination. Den gick hem, och sällskapet glömde bort att det hade köpt coca cola till måltidsdryck.
Peter propsade på att jag skulle publicera receptet på min blogg, och snart var vi inne i ett förtjusande samtal om saker det är bra att alltid ha hemma. Mitt lilla bidrag var "tre limefrukter", vilket jag ehuru själv inte lyckats med några längre tider nyligen; kanske borde jag se till att köpa så jag har jämt har sex, och köpa tre nya då de äldsta tre gått åt. Litet som jag fått för mig Per gör med hårddiskar, nuförtiden.
Den här konversationen började dock på socker. Socker, fick jag veta, är bra att ha som sista utväg när allt ätbart är slut, då man till exempel kan hälla det i stekpannan. Snart har man ett rätt juste nödgodis á la jättekletig knäck att kladda ut i små klickar för att stelna lagom mycket för att ätas. Per fyllde i med litet av detaljerna. Nämnde jag någonstans att jag är tokigt förtjust i de här karlarna? Det är rätt illa mycket som talar för att jag, så småningom, återvänder till Linköping och börjar jobba med dem igen på Opera, som sagt, dels för människorna, dels för jobbet i sig.
Vid bordet fortsatte pratet ett slag över Atlanten, där deras amerikanske testare rätt snart skulle sägas upp för att det i vilket fall var billigare och enklare att skicka över ett gäng glada svenska hackers för att sköta tester av Opera Mini mot amerikanska telefonsystem än att ha nuvarande karl i San Fran, som i princip kostade pengar utan att tillföra någon nyttoeffekt. Skulle jag råka trilla av det kneg jag sugits dit för, och av någon anledning vilja stanna kvar på plats (tre månaders uppsägningstid på lägenhet, föreslog Peter -- inhemsk flickvän på plats, föreslog jag, och fyllde i att det där med lägenhet skulle jag inte behöva lägga mig i så mycket, den första tiden), var det fritt fram för mig att ta hans plats i stället för att det far dit små delegationer från Linköping, då och då.
Sen satt vi och åt och pratade, teade, soffpotätade och hade det trevligt till framåt 22. Det kretsade rätt mycket kring allsköns datande, och det slog mig igen hur mycket det är i den här världen av mjukvara vi umgås och kommer i kontakt med i massor av sammanhang som fortfarande är rätt miserabelt. Det blir extra uppenbart när man är omgiven av så tunga människor som den här lilla kompetenskärnan, även om lekmän väl inte direkt har problem med att nysta upp onödigt bökiga, komplicerade eller helt oanvändbara ting. Det rysliga system som sålts på en massa landsting och synats av Uppdrag Granskning för någon indefinit tid sedan silades genom samtalet i säkert en kvart. Jag hoppas den direkt livsfarliga farsoten slutat sprida sig vid det här laget. Ett läskigt exempel på hur bedrövligt illa det går när inköpare inte kan och vet vad de ska ställa för krav på det de betalar för. Tyvärr räcker det inte med att ha pengar för att få köpa det man behöver; man måste också klara av att kvantisera det, se till att det man får möter ens behov, och att inte luras gå i alla möjliga fällor sen under dess livscykel.
Vi slog följe till fots hemåt och tog en promenad förbi Per, varifrån jag fick med mig litet äldre generationens hårddiskteknologi som hamnat i malpåse. Tanken var att få en diskkontroller till så jag kunde koppla i min gamla aido-disk och komma åt saker jag länge undrat var jag haft, för att komma på att de legat lösa i garderoben, men som det låg en massa kablage och disk där också, fick jag med mig en hel hög godis. Jag hoppas mitt nätaggregat är starkt nog för att driva hela schabraket.
Jag tror jag ska försöka meka litet med det där nu. Trots att hårdvara är rätt hårigt. I natten kan ingen höra dig svära.
postad 02:31 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar