18:07 Det inre persongalleriet

Folk som inte hamnat på min IM-lista och som lever på nätet under pseudonym, hamnar visst i den interna folkbokföringen under samma pseudonym, även om jag någon gång lärt mig vad de heter. För raskt glömmer jag bort det, och vilka de är inuti har rätt litet samröre med vad de har för namnlappar utanpå.

Så idag har jag tjattrat litet med Deb, vilken heter så, och Eskil, vilken näppeligen heter så, då hon inte riktigt har genitalierna till det. Men det gör ju inte så mycket; jag hade nog inte fått vittring på henne om hon haft det. Och dessförinnan ett par prat med två andra flickeflarn jag tycker om; en femtifylld körledar-Ulla som ringde upp mig och skrev in mig i en potentiell nätkör á tio timmar i veckan, och en cirka-hälften-fylld Cissi, som litet snyggt proaktivt dumpade mig ungefär på vad vis jag tiggt om i någon månad, nu.

Och nu låter dumpa så där part mot part och död och ödeläggelse, men det har varit en rätt bra morgoneftermiddag, och i Eskils bättre formulalia från fem årspinnar upp till var det nog i vilket fall mer av en dumpad light, då jag inte riktigt satt här med ett plötsligt sug efter Kent och rakblad i armarna. (De senare språkliga effekterna är jag skyldig till alldeles på egen hand.)

För övrigt har jag inte tänkt dö för egen hand, heller, ens om jag någon gång får smak på glåmdepp. Och glåmdeppen, för den som inte gjort dess bekantskap, är väl just Kent, svåra artsy flickor och pojkar med hela femton jordsnurr på död mans kista och en massa svald gråt i halsen som fått leva ett helt eget liv i färgfattiga utstyrslar och mascara. Det har väldigt litet med glamrock att göra, annat än att jag lånade ett par smakhintar ur namnet för krydda och finess. Flickor jag älskat torde kunna fylla ut Kent med några namn till, har jag på känn, och kanske ge mig en välbehövd avhyvling för min vanvördighet i de stora mästarnas tempel.

För egen del var jag alldeles nöjd och glad med Jakob Hellman, då det begav sig, som inrättade en alldeles egen liten musikal nisch att bo in för den romantiskt misslyckade pojken vid sidan av, som tittar tillbaka in i värmen och undrar var dörren sitter. Och sen kom Lars Winnerbäck och ärvde hela bohaget skrev nya sagor i samma tradition, plus litet bonusmaterial på andra lösa boliner, och nu blev det här plötsligt osedvanligt bekvämt avlägset sådant där som ska ingjuta hjärtkänt depp, gråt och utblött hjärta smärta. Attan, va?

Fast det kanske inte blir någon riktig rotblöta förrän maten gått ur magen och precis rätt nivå av glåm infinner sig i blodet, det regnar utanför och man inte bytt ett ord eller umgåtts med någon på ett antal timmar och biokemin så att säga inrättat fristad för glåmdeppen att titta fram ur. Då, jäklar, ska det gråtas blod! Tror jag. Kanske.

Och tills dess kan jag ju alltid roa mig med andra världsliga observationer. Främlingen (av Diana Gabaldon), är snart slut nu, och jag noterade för inte så många timmar sen att huvudpersonen i den inte är en natur i mig, som jag först trott, utan två. Allra först, när jag började läsa, rådde det inget tvivel om att jag läste huvudpersonens tankar med Jennys röst, bästisinnan som lärde känna mig litet i smyg nätligen, och som jag själv lärde känna något år senare på jobbet. Känslointelligent nog för att vara en Jenny, och gift, och det var lätt att få samma sorts nära i tanken genom bokens röst som en gång Jenny var. Sen bär det ut med henne i världen på äventyr, och i tanke och hjärta fortsätter hon vara Jenny men i handling är hon rätt vad det är Eskil, och transitionen är lika lätt som obemärklig i mig, för jag älskar båda två, och igen spiller jag spiller känslomässiga personas över i varann litet grand.

Rikt inre liv och emotionella tankespår av Jennys nåde, och rapp och vig i käften, ta för sig av livet och agera ut av min inre bild av Eskil. Och hade den senare varit av annat virke än hon är, hade jag nog dragit mig litet för att skriva så rakt ut om mina bilder av vem hon är och hur det står till inuti henne av hänsynen att inte ge henne någon roll eller form att försöka leva upp till, som jag vet att en del andra egos skulle givet de förutsättningarna.

För för det mesta bygger jag väldigt rika bilder inuti mig om vilka människor det är jag lär känna -- om så blott för eget bruk och utan att någonsin outa dem, av en hel massa olika hänsyn; till att de ska tas med en nypa salt för att jag inte synkat dem färdigt mot omvärlden, att det alltid bara är modeller under utveckling och mer eller mindre lösa approximationer av människor, och en massa sådana där andra förbehåll som är självklara för mig själv, men som inte lika naturligt kommuniceras ut om man skulle ge sig till att beskriva inuti-persongalleriet för någon.

Jag kom att prata om det där med Ida, när vi nog inte känt varann mer än kanske någon månad på sin höjd, och hon bad mig beskriva henne, i inuti-galleriet, ur jag minns inte riktigt vilket hänseende, kanske vilket som helst. Det var första gången någon bad mig glänta litet på locket till alla människorna i hjärtat och berätta vad de var för ena, och jag fegspelade bestämt bort det, kanske för att jag inte vågade lita på hur hon skulle reagera på den litet märkliga feedbackloop det kändes som att det skulle öppna, och kanske lika mycket för att det skulle blotta och ge faktiska mått på hur välkalibrerad eller inte mitt människoseende faktiskt är.

Ovederlagda inhämtade uppgifter som sakta lägger sig på varann i ett stadigt växande lapptäcke formar hur som haver till slut ett rätt vältäckande pussel som blir en fungerande helhet, och när åren gått är det inget tal om att det inte är en fasligt rik människobild som hamnat där. Men jag har väl också ett visst mått självuppfylld stolthet i att tro mig om att bygga de här porträtten ganska snabbt och ganska rikt, som aldrig ställts mer på prov än för vad jag själv använder mina inre människobilder till, i samspelet med människor, i relationer och livsangelägenheter. Och jag avböjde.

Vi återvände inte till frågan innan vi gått skilda vägar, och hennes själsliga flöden åt mitt håll upphörde någonstans där breven tog slut. Hon bor kvar där inuti någonstans som en sakta förtvinande själ jag älskar och älskat, och tidens förändrande verkan på människor och bitrötan på minnet får nog den bilden att fjärma sig från henne själv allt mer, så vi får nog heller aldrig veta hur väl den en gång mätte över hennes ego, tyvärr. Idag har jag nog mognat in tanken nog att glänta litet på mina inre porträtt, någon gång, när någon vill syna dem. Se det som en själslig karikatyr, från någon som tecknar i ord och känslor mer än bläck och blyerts.

Jag tror jag mist väldigt mycket av min Jenny på precis samma sätt; vi har fjärmats, distanserats och råkas så sällan, och det blir troligen värre ändå när jag flyttar, någon gång till hösten eller vad det kan bli. Hjärteband som löses upp. Jag saknar dig.

Det är viktigt för mig att hela tiden få nära mina inre personas. Älskar jag dig, vill jag aldrig tappa kontakten med ditt inre, alltid ha det nära hjärtat, uppdaterat, och följa dig dit du går, där du går, som du går. Att finna Cissi började som ett rikt bad, fullt av näring att fylla min inre Cissi med med stoff och historia som sträckte sig allt längre bakåt, men det hade en ände, och när den var nådd var vad som återstod och som ännu flödade en så liten rännil att det gjorde ont att vara så långt borta och inte ha henne i samma rum att kunna språka sig vidare, inåt, närmare och interagera så där rikt som över en frukost eller i ett djupare samtal om någonting.

Litet som efter lunch idag, då vi följde tåtar och upptäckte alla spektakulära kollisioner vi kunnat ge uppbåd till kring varann när hon velat ruva tyst på någonting tills det löst sig och jag velat i alla fall se och känna in vad det var som upptog henne, och gärna också bolla ämnet i dialog. Och det var precis ett sådant där rikt samtal igen som gjorde mini-Cissi i mig överlycklig över vitamininjektionen, och jag har väl i stort sett bara föst henne ett snäpp i sidled från facket potentiellt giftasmaterial till facket vore-härligt-att-gratta-henne-på-hennes-bröllop, med någon kuf jag skulle vara jättenyfiken på och vilja bli god vän med också, någon gång.

Inte då för att jag går omkring och svävar i giftastankar själv, då, men "relationsligt intresserad" låter så jäkla storhjärna, och jag försöker slåss mot det där litet grand. Det blir så sabla kladdigt med approximationer som grötar ut sig över spaltmetrar av obehövlig exaktitud.

Och mitt språk fortsätter angliceras; igår, när jag lunchade mamma i sta'n, blev ett "nej, tack" ett "nej, jag är bra". Verdamnt. Har väl hjärnan snäppt till att det är dags att flytta till USA, tycks det barka iväg dit på förhand redan i språket. Ta inte för djupt intryck av mina språkligheters olater, kära läsare; de börjar så sakteligen glida mig ur greppet.

Det äter mig fortfarande att mitt amerikanska persongalleri innehåller en enda futtig ynka flicka i Deb, men till någon liten tröst var hon inte helt ovillig att kanske bistå med att dryga ut det med ett knack på dörren hos några Seatteliter (och jag stavar vrångt med vett och flit) som, om än gifta och bara halvvägs från Vermont mot min kust, i alla fall torde vara inkopplade på the Women's Network, de med, och det stör mig som sagt fortfarande att USA känns så emotionellt tomt och tunt, innan det vällt in några dussin flickor i mitt mentala landskap, där med. Att Deb sen är rar och tycker att alla nog egentligen behöver en Johan att umgås med ibland är ju bara bonusglädje på moset.

Och kanske, med litet tur, något som säljer in en fot eller två på amerikansk känslomark.

• persongalleriet