02:10 Otaku
Det var fint att råka den lokala otaku-falangen karlar kring 30, plus/minus decenniet, och det var kul att se såväl anime jag sett som nyheter för mig. En reflexion från härom dagen, a propos decennium -- det engelska "decade" låter farligt direktmappat mot det svenska "dekad", med skillnaden att jag aldrig sett decade betyda annat än årtionde, och aldrig sett dekad användas om år, men väl precis vad som helst man har tio av. Dekadräknare, till exempel. Hm. Dekadens? Nu måste jag nog faktiskt konsnyltera mina två luntor etymologisk ordbok. Näpp, inget varmt spår på deka för sig, där eller i SAOB. Nåja, nog parentesat.
Angelic Layer var precis lika jättegulligt som jag mindes det. Och snudd på skrämmande kärleksfullt renodlat kring att sälja på barn en hel värld av prylar och mytologin kring den; allt vad Barbie och liknande från väst heter ligger i lä. Hela serien handlar rentav om en ganska scifi-uppbiffad kollektion oändligt insäljbara dockor som det vore snudd på varje fem-till-femtonårings våta dröm att ha och personalisera, och en nationell tävlingskult kring dem. Jag kan inte bestämma mig om det är läskigt eller bara ett förunderligt fall av etnologisk fascination att se det framför sig, och då främst att se precis hur väl det skulle spela ut sig i ett verklighetsscenario. I synnerget ett i Japan.
Genshiken var en för mig ny och kul serie som bjöd på något så ovanligt som ett förr osiktat koncept. Anime som når väst har, i likhet med Hollywood, en rätt stark dominans av ett litet antal hårt upptrampade standardrecept, och det här var en av de välkomna utflykterna från mittfåran, i så mån Grubbas import engelsktextade japanska teveserier får anses räknas till "anime som når väst". Och det kändes rätt meta att sitta i en skock tunga otakus och se en serie om en skock tunga otakus, mycket kärleksfullt skildrat självparodierat på temat att en tjej återfinner sin barndomskärlek i en av dem. På ytan är han jättesöt, glad och utåt, fullt utrustad med socialt gränssnitt, men inuti lever han i en slags animevärld, där det är intressantare att få autografer av röstskådisar, eller vara på plats för att köpa samlarkort vid släpp än att se och reagera på hennes faktiskt rätt skickliga uppvaktning, om han alls haft blick för saker som händer i riktiga världen. Den lilla biolokalen fylls av den tiotalet man starka publikens munterhet och det är så synd om den söta flickan att det snudd på gör ont. Som centrumgestalt i serien har man slagit ned på en rätt nedtonad grabb som försöker bli litet mer bestämd i sättet och säker på sig själv, och igen slår det mig hur fantastiskt välriktad serien är; det är bulls eye i en enorm målgrupp, igen i synnerhet i Japan, men även bland västvärldens introverter (företrädesvis pojkar) torde den skörda något smått fantastiskt.
Som bonusmaterial tillkom animeserien-i-serien, Kujibiki Unbalance, vilken serien i någon mån är vävd kring; otakuskocken knyts samman av att de är en kulturklubb för visuella media (något som här omfattar manga, anime och dataspel), och pojkarna, eller i synnerhet huvudpersonen, är rätt långt nere i fandomträsket av den. Den serien är dock i en bred standardfåras mittre extrem, genren spela hårt på frustrerade tonårspojkars sexualitet med oerhört genomskinliga anspelningar. Det är dock gjort med sådan uttalad uppenbarhet att det är långt mycket mer humoristiskt än plumpt; det är de mest absurda plotdetaljer som den söta flickan som är positivt BESATT av svamp, och när hon klämmer på en och berättar om dess dödlighet och alla möjliga andra egenskaper är det med en fransk vinkännares hela register av engagemang, hjärtkänt intresse och vilja att förmedla minsta egenskap och nyans, och situationskomiken i förvecklingarna kretsar lystet kring dessa svampar så det sjunger i veka livet på de törstande. Det hade varit oerhört kul med en parallell serie som gjorde samma offensiv mot svultna flickors veka punkter, med samma överdådiga artillerikrevader för att skjuta mygg, men de har väl gjort den tyvärr troligen korrekta marknadsbedömningen att den inte skulle slå lika stort, så jag tippar att den inte kommer dyka upp förrän Harlequin slår sig på anime när det börjar bli gott om torsdagar i veckorna.
Sen åt vi lunch från Ming, varpå de andra fortsatte animeorgien ett par timmar med Full Metal Alchemist och Stellvia, medan jag själv gav mig av hemåt för en lugn kväll med avkoppling i hängmattan på balkongen, som jag var ganska trött och nått en viss mättnad under de fem timmar som redan gått. Dessutom ville jag skriva av mig litet tankar och känslor, som puttrat nyligen och som fortsatt puttra en del under de mindre engagerande delarna av programmet; Stratos 4, till exempel, hade gett bra grogrund för att gå in i sig själv och djupmeditera litet.
Angelic Layer var precis lika jättegulligt som jag mindes det. Och snudd på skrämmande kärleksfullt renodlat kring att sälja på barn en hel värld av prylar och mytologin kring den; allt vad Barbie och liknande från väst heter ligger i lä. Hela serien handlar rentav om en ganska scifi-uppbiffad kollektion oändligt insäljbara dockor som det vore snudd på varje fem-till-femtonårings våta dröm att ha och personalisera, och en nationell tävlingskult kring dem. Jag kan inte bestämma mig om det är läskigt eller bara ett förunderligt fall av etnologisk fascination att se det framför sig, och då främst att se precis hur väl det skulle spela ut sig i ett verklighetsscenario. I synnerget ett i Japan.
Genshiken var en för mig ny och kul serie som bjöd på något så ovanligt som ett förr osiktat koncept. Anime som når väst har, i likhet med Hollywood, en rätt stark dominans av ett litet antal hårt upptrampade standardrecept, och det här var en av de välkomna utflykterna från mittfåran, i så mån Grubbas import engelsktextade japanska teveserier får anses räknas till "anime som når väst". Och det kändes rätt meta att sitta i en skock tunga otakus och se en serie om en skock tunga otakus, mycket kärleksfullt skildrat självparodierat på temat att en tjej återfinner sin barndomskärlek i en av dem. På ytan är han jättesöt, glad och utåt, fullt utrustad med socialt gränssnitt, men inuti lever han i en slags animevärld, där det är intressantare att få autografer av röstskådisar, eller vara på plats för att köpa samlarkort vid släpp än att se och reagera på hennes faktiskt rätt skickliga uppvaktning, om han alls haft blick för saker som händer i riktiga världen. Den lilla biolokalen fylls av den tiotalet man starka publikens munterhet och det är så synd om den söta flickan att det snudd på gör ont. Som centrumgestalt i serien har man slagit ned på en rätt nedtonad grabb som försöker bli litet mer bestämd i sättet och säker på sig själv, och igen slår det mig hur fantastiskt välriktad serien är; det är bulls eye i en enorm målgrupp, igen i synnerhet i Japan, men även bland västvärldens introverter (företrädesvis pojkar) torde den skörda något smått fantastiskt.
Som bonusmaterial tillkom animeserien-i-serien, Kujibiki Unbalance, vilken serien i någon mån är vävd kring; otakuskocken knyts samman av att de är en kulturklubb för visuella media (något som här omfattar manga, anime och dataspel), och pojkarna, eller i synnerhet huvudpersonen, är rätt långt nere i fandomträsket av den. Den serien är dock i en bred standardfåras mittre extrem, genren spela hårt på frustrerade tonårspojkars sexualitet med oerhört genomskinliga anspelningar. Det är dock gjort med sådan uttalad uppenbarhet att det är långt mycket mer humoristiskt än plumpt; det är de mest absurda plotdetaljer som den söta flickan som är positivt BESATT av svamp, och när hon klämmer på en och berättar om dess dödlighet och alla möjliga andra egenskaper är det med en fransk vinkännares hela register av engagemang, hjärtkänt intresse och vilja att förmedla minsta egenskap och nyans, och situationskomiken i förvecklingarna kretsar lystet kring dessa svampar så det sjunger i veka livet på de törstande. Det hade varit oerhört kul med en parallell serie som gjorde samma offensiv mot svultna flickors veka punkter, med samma överdådiga artillerikrevader för att skjuta mygg, men de har väl gjort den tyvärr troligen korrekta marknadsbedömningen att den inte skulle slå lika stort, så jag tippar att den inte kommer dyka upp förrän Harlequin slår sig på anime när det börjar bli gott om torsdagar i veckorna.
Sen åt vi lunch från Ming, varpå de andra fortsatte animeorgien ett par timmar med Full Metal Alchemist och Stellvia, medan jag själv gav mig av hemåt för en lugn kväll med avkoppling i hängmattan på balkongen, som jag var ganska trött och nått en viss mättnad under de fem timmar som redan gått. Dessutom ville jag skriva av mig litet tankar och känslor, som puttrat nyligen och som fortsatt puttra en del under de mindre engagerande delarna av programmet; Stratos 4, till exempel, hade gett bra grogrund för att gå in i sig själv och djupmeditera litet.
postad 02:10 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar