10:04 Hjärnan i underläge

Massor av storhjärna kring hormoner, just nu. Fascinerande ämne som skär rakt genom livet, exponerar alla artärer och i slutänden totalvinner över allt, i alla fall i mig. Hjärnan är liksom ett appendix ovanpå djuret; den har inte alls något överläge av att vara "högre funktion", tvärtom får den inordna sig i de skrymslen och skrevor den kan kolonisera, på egen hand. Litet som om den vore en sådan där murkla, som flyttat in i oss och försökt ingå symbios. En efterkonstruktion, som inte riktigt har integrerats klart till att bli den där kommandocentralen den aspirerar på att bli, för att bli västvärldsstatusfullkomlig.

Och när den i sin enfald tror att den styr på hög nivå, är det ofta och gärna mer att den spinner bakspegelsförklaringar, subliminerar, psykologiserar, ord- och syftesbajsar, för att sätta trevliga, väldoftande eller självbedrägliga etiketter på saker. Och jag ser inte på det med något värdeomdöme nu vare sig för eller emot; det är bara en intresserad myrstudie. Jag är Farbror Resande Mac som studerar hjärnor. Och de beter sig på alla möjliga intressanta sätt. De tror att de styr, och har så fel.

Det är intressant och fascinerande, och understundom, när studieobjektet är mitt eget, humoristiskt, så jag skrattar ett hjärtligt kluckande skratt. Den är helt frisvuren riskzonen för att råka såra; jag älskar den och kan drämma till den med ett "dumma gamla nalle", utan att behöva bemöda mig fylla det med så mycket intonerad kärlek att alla runt omkring genast känner sig litet bättre till mods, som jag skulle ha gjort annars. Fortfarande litet för mån om att inte råka trampa på folk för att vara riktigt fri i den där sortens kärlek, för närvarande, och det slår mig att jag har litet ont om bosom buddies jag kan skämta och retas hjärtligt med utan att löpa risken att nafsa ett för hårt bett någonstans.

Det är slagsidan av att inte umgås IRL med sina älsklingar; innan man hemvant dem med vad och hur man känner för dem, med alla fokuserade strålar varm kärlek, tinar inte folk upp till den där temperaturen där de vet vad man känner-tänker om dem och riktigt vad ens ord, blickar och glimtar betyder. Det är ett språk för hjärtat, som inte har samma fortplantningseffekt genom ord, el, tråd, fiber och nät som genom luft. En smula handikappande för hjärtat, som dunkar på lika fort som resten av kroppen, och det är bara storhjärnan som får prata på obehindrat via de där andra etermedierna. Litet beklämmande, ibland. För jag vill rufsa mina bosom buddies i håret.

Och ibland är det hjärtat som vill rufsa dem, och ibland är det hormonerna, som mer tänker sig något slipprigt om knullrufs. (Och sen brukar hjärnan smyga efter och sätta en fin etikett på det, varefter hjärtat hoppar in igen, och alldeles myser sig fast i alla möjliga upptänklighetsfantasier om efterglöd och nytt rufsande i rufset. Det är riktigt gulligt, tro mig.)

Just nu sitter jag och skrattar förtjust åt upptäckten att jag beundrar flickor som tar för sig av karlar, och inte skäms för det. Som vet om när de gör det för att stilla sina hormoner och sitt behov av kön, förlösning, när det är bekräftansbehov och när det är för att fylla i sina egna konturer eller slicka bort den där känslan av tomhet som fyller deras känsloliv när det varit för gott om ensamhet nyligen eller när mat/sömn-klockan pajat och orket råkat spolas ut. Som Jenny, eller Sandra.

Jag hade troligen inte brytt mig ett spår, om de varit karlar, men som de är tjejer, kan jag relatera till det. Och jag finner det alldeles oerhört jättefestligt. :-)

Min hjärna kan päsa litet nöjt över att ha insett sådana där saker som att den inte har övertaget om mig; mäkta stolt över att den begripit att den förr trott att den var styrman, men på alldeles egen hand kommit på att den inte är det, och fogat sig i det också och försökt sig på att börja konfigurera om sin världssyn till vad det kan tänkas innebära i stort och smått. Inte odrägligt stolt, bara fasligt nöjd med sig själv över att inte ta det som en råsop i magen och tappa luften. Den intar en ställning till livet som liksom accepterar när den är i någon annans våld, och lever på fler villkor än de den själv har kontroll över. Älskar det i sex och kärlek, och har inte stort mycket mer emot det i att underställa sig det i att vara toppriden av en kropp som vill fortplanta sig, hångla, ha bekräftansorgier med allt och alla den fattat hjärttycke för, och så.

Det där att kunna gå in och ur roller, undfallande eller dominerande, tror jag den har gjort litet till sin domän. Att det är det som gör den så förtjust över att hitta och ta till sig nya perspektiv över sin roll i saken, utan att vackla till och gå ikras, för att det redan är hemvan mark. Jag kan, för det är min specialité, och även om jag inte övat in manus lika flitigt för alla roller, kan jag hoppa omkring och välja något som passar. Kanske minns jag fel, men jag tror zodiakologer vill adoptera in mig som våg för det, mer än lejon. Och jag ler artigt och säger att jag inte skulle ha något emot en skorpis heller, om det vore så.

Men jag var inte riktigt färdig med hormoner. Så virrigt det här blir. En anonym väninna var jättestirrig härom dagen över att ha onanerat i fem timmar samma dag, och såg med skräck fram emot vad 30-någonting sen skulle urarta i, om det snarare skulle barka iväg åt värre än mindre härnäst. Jag försökte litet försynt hinta om att fem timmar fortfarande inte är en så värst stor bråkdel av dygnet och att det fanns kvar ganska gott om marginal för att expandera på, i synnerhet innan jag själv skulle förfäras över det, och hon kontrade med att det inte hade blivit mer enbart för att hon var tvungen att ge sig av och jobba. Det var svårt att inte bli litet styvbroderlig, och förklara att kan man gå och jobba, har de där hormonerna ett rätt klent grepp om en ändå, och jag misslyckades också.

Men hon tog inte så illa vid sig, och igen slog det mig att jag har svängt mig med en hel del förutfattade meningar om saker jag gör som somliga jag tycker om inte tycker om när jag gör, och att jag borde hålla bättre reda på vilka det är i stället för att söka hålla inne på det i största allmänhet; att det vore en bättre deal mellan integritet och respekt för nästan. Slippa styra undan så mycket för den som har lätt för att känna sig klappad på huvudet, försmådd, utpekad, kritiserad, och så vidare. Jag tycks råka göra märkliga emotionella felslut, som i någon mån går ut på att flickor jag känner ungefär samma sorters känslor för, på något vis hamnar i ekvivalensklasser, som jag förhåller mig snarlikt till, också vad beträffar att omväga runt ticks. Och så fungerar det ju inte. Troligen är det dock bara arv i ena riktningen; nybekanta ärver tidigare klasskompisars farozoner.

Hade jag varit på riktigt navelskådarhumör, tror jag att jag försökt rita upp en karta. Jag skulle garanterat älska att se den om några år, och jag skulle förmodligen bli rätt mörkrädd över hur mycket folk det finns på den, för jag tittar sällan på folk i större perspektiv än en människa åt gången och hennes värld omkring henne. Vem vet; en annan dag, kanhända.

• hormoner