10:20 Tankar om tankar
Jag tror jag just satte pricken över i på den plötsliga ilskeexplosion över vad som äter mig i mången feministisk diskurs natten jag djupdök i Girlfriend in a coma. Då fick jag bara fram själva momentet, inte induktionssteget, varför det är så jäkla farligt.
Det är det där guilty by association som är Kärnan. Om män går omkring och känner sig utpekade som grupp, märkta på förhand, leder det vidare in i skitsammakänslan, precis den där som kasettavgiften föder -- skattar man redan för att förutsättas pirata, har redan det mesta av tröskeln till att börja jämnats med marken -- retoriken har totalt underminerat sig själv. Det är till punkt och pricka kristendom-som-maktmedel igen, synden, och det kollektivt utbespisade ditklistrade dåliga samvetet över synder som inte begåtts än, moralkakor nedtryckta i halsen på goda män. Och det är inte pepparkakor man blir snäll av, det är aggression på psyket som bara tigger om motreaktion. Tär och bryter ned. Och om nu en statistiskt given andel av alla människor balanserar sitt psykiska liv genom att ta till nävarna, eller rentav sexuellt våld, vem fan tror ni det är som får ta stryk, i feminismens ställe? Knappast Berra på krogen.
Jag tror inte diskursen kan handla om moral på det där sättet, det måste finnas ett positivt nettoarbete, och det där är på fel sida nollan. En utpekandementalitet föder en straffretorik och en hetsjakt med fler offer än vinnare, en hjälp- och hjälp-till-självhjälp-mentalitet bryter onda cirklar.
Undrar om det är återseendet av noten, tiden sedan dess eller att just ha sett en film om en skitstövel som fick den tanken att lossna. Jag gissar på förra två.
Snart Irland här på höger hand eller inunder. Under molntäcket. Fast se saker uppifrån är mer hemvant nu, efter all tid jag ägnat Google Maps. En sak noterade jag dock när vi for över Illinois och jag just fått fönsterplatsen av de två holländarna intill som rör sig mer i gången än jag, var hur kvadratiska alla åkrar är. Civilization och Colonization i en liten låda, liksom. I minsta detalj. Slående.
Elsa's Story var ett trevligt frukostpaket. Fast faktum kvarstår: en espresso-och-vit-choklad-rulle är inte lika mycket glädje utan någon att ge den till. Jag tog ett par små nagg i kanten för att bekräfta att jag inte bytt smakriktning än, vilket jag mycket riktigt inte hade. Skönt, i alla fall, att inte sitta bredvid ett tomt säte. Det tomma sätet är i stället placerat snett bakom mig.
Det är nog rätt sannolikt att det här mynnar ut i en engelskspråkig dagbok om/när jag flyttar, har jag på känn. För det här är rätt och slätt det huvudsakliga sätt jag lär känna nya människor själsligen när inte folk engagerar sig i mig eller hamnar i min väg IRL, och därtill det sätt jag ger mig själv till känna för den som nosar upp mig. Och jag är egentligen inte det minsta sugen på att lära känna och nosa upp folk så långt borta att det är plågsamt svårt att träffa dem. Med det sagt, tillstår jag att jag inte kan låta bli att gräva i intressanta och vackra människor jag råkar på ändå, men det här skrivandet deltidsarbetar på att vaska fram dessa människor i min väg, och i USA lär det få deltidsarbeta på engelska. Kanske på ny adress, för att inte alienera. Fast jag lär peka vidare, i alla fall härifrån!
Det är det där guilty by association som är Kärnan. Om män går omkring och känner sig utpekade som grupp, märkta på förhand, leder det vidare in i skitsammakänslan, precis den där som kasettavgiften föder -- skattar man redan för att förutsättas pirata, har redan det mesta av tröskeln till att börja jämnats med marken -- retoriken har totalt underminerat sig själv. Det är till punkt och pricka kristendom-som-maktmedel igen, synden, och det kollektivt utbespisade ditklistrade dåliga samvetet över synder som inte begåtts än, moralkakor nedtryckta i halsen på goda män. Och det är inte pepparkakor man blir snäll av, det är aggression på psyket som bara tigger om motreaktion. Tär och bryter ned. Och om nu en statistiskt given andel av alla människor balanserar sitt psykiska liv genom att ta till nävarna, eller rentav sexuellt våld, vem fan tror ni det är som får ta stryk, i feminismens ställe? Knappast Berra på krogen.
Jag tror inte diskursen kan handla om moral på det där sättet, det måste finnas ett positivt nettoarbete, och det där är på fel sida nollan. En utpekandementalitet föder en straffretorik och en hetsjakt med fler offer än vinnare, en hjälp- och hjälp-till-självhjälp-mentalitet bryter onda cirklar.
Undrar om det är återseendet av noten, tiden sedan dess eller att just ha sett en film om en skitstövel som fick den tanken att lossna. Jag gissar på förra två.
Snart Irland här på höger hand eller inunder. Under molntäcket. Fast se saker uppifrån är mer hemvant nu, efter all tid jag ägnat Google Maps. En sak noterade jag dock när vi for över Illinois och jag just fått fönsterplatsen av de två holländarna intill som rör sig mer i gången än jag, var hur kvadratiska alla åkrar är. Civilization och Colonization i en liten låda, liksom. I minsta detalj. Slående.
Elsa's Story var ett trevligt frukostpaket. Fast faktum kvarstår: en espresso-och-vit-choklad-rulle är inte lika mycket glädje utan någon att ge den till. Jag tog ett par små nagg i kanten för att bekräfta att jag inte bytt smakriktning än, vilket jag mycket riktigt inte hade. Skönt, i alla fall, att inte sitta bredvid ett tomt säte. Det tomma sätet är i stället placerat snett bakom mig.
Det är nog rätt sannolikt att det här mynnar ut i en engelskspråkig dagbok om/när jag flyttar, har jag på känn. För det här är rätt och slätt det huvudsakliga sätt jag lär känna nya människor själsligen när inte folk engagerar sig i mig eller hamnar i min väg IRL, och därtill det sätt jag ger mig själv till känna för den som nosar upp mig. Och jag är egentligen inte det minsta sugen på att lära känna och nosa upp folk så långt borta att det är plågsamt svårt att träffa dem. Med det sagt, tillstår jag att jag inte kan låta bli att gräva i intressanta och vackra människor jag råkar på ändå, men det här skrivandet deltidsarbetar på att vaska fram dessa människor i min väg, och i USA lär det få deltidsarbeta på engelska. Kanske på ny adress, för att inte alienera. Fast jag lär peka vidare, i alla fall härifrån!
postad 10:20 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar