05:00 Resyrsel
[kring klockan 05, på papper, i sängen, smått panikandes inför resan och med precis alla känslor utanpå huden] Recoiling. Something to hold on to. Something familiar. Someone. Cling. Oh, god.
Gaaah. Allt bara väller upp och inte ens talat skulle jag hinna fånga mer än bråkdelar, så mycket mindre med penna och papper. Hur det stör mig att känslan "oh, god" nyss inte har ett religionsfrikopplat språkligt uttryck i mig. Hur jag någonstans är livrädd inför resan. Inte själva färden, utan det konceptuella, utlämnad till mig själv i en skitstor värld, längre bort än jag kan föreställa mig. Decimerad bandbredd från tanke till stämband; jag må vara fisken i vattnet i engelsk text, men det ÄR inte på långa vägar instinktivt. Redan svenska är på sätt och vis så trångt, tanke-känsla får inte riktigt plats. Jag kan stanna upp flödet, så här, men nära jag sätter pennan mot pappret och orden rinner iväg är det pennans egen dans som driver flödet, väljer ämnen, vägar, nyanser; en slags lek eller autopilot jag sällan styr själv. Ett barn i en park jag känner så väl, mer än mitt hjärtas sekreterare och stenograf. Efter oh god-associationen och livrädslan följer den där dansen, resten är inte längre stoff ur all kaos som forsade genom mig, ett Niagara för ymnigt att ens måtta. Några få ögonblick har jag pennan, några få ögonblick följer den min agenda, innan dansen tar vid, lyfter in de orden i sig som ett slumptalsfrö och naturligt brottlöst krokar i den fortsättning dagens algoritm bjuder det fröet.
Ta vilken not som helst i min dagbok; blunda och sträck ut armen, och ni får en annan dags dans. Mönstret över alla mönster, det går igen i nästan allt jag skriver, i alla fall här. En hobby, en kanal, ett någonting, en drog, jag vet inte. En lek eller ett behov. Att ljuda. En bebis joller för en 28-årig hjärna. Klätt i mitt hjärta att gräva ur och lyfta fragment och känslor, vyer, perspektiv, mening från, men ändå samma slags experiment, övning, tomgång, provanden, upptäckter. Ibland närmare ytan, in på ämnen som fångar upp mig och lyfter in min röst till rorkulten, ofta blott vad jollret skulle vara vid 28. Och varmt välkommen in bland mina känslor, utgivna för er.
Andra gör visst inte så där. Just idag gör det mig litet sorgsen att inte få vara med där inne, när jag nu för ett slag lämnat optimisternas mindre perspektiv där jag, i stället, är lycklig de gånger jag får vara med inuti en älskad. Just precis nu är jag ramlös. Just precis nu gör det ont att vi pratat en vecka, att det jag frågar inte är gratis och att allt mitt kapital är värdelöst eller i alla fall inkonvertibel valuta och luft. Just nu när jag skriver det här, brinner kanske mina broar i höga lågor som slickar himlen, och jag vill inte skyla dem av hänsynen att inte skrämmas eller spooka. Just nu vill jag vara så där fri som jag vill se dig när jag sitter intill. Det kanske jag inte någonsin kommer få, sitta där intill dig och dricka dig som du dricker mig nu, kanske inte någonsin. Om så, är kanske allt det andra jag dock kan få, egentligen värdelöst. Det är det där som är vad jag ser i tvåsamheten, dörrar på vid gavel och att prata ur hjärtat, utan några konsekvenser, domar, någon skrämsla eller tillbakadragenhet. Visst, jag vet; vägen dit är inte veckolång, den torde mäta år eller kanske liv, men det är dit jag vill. Om du vet med övertygelse att du inte vill dit eller rentav aldrig någonsin mer kommer våga låta någon vandra så långt in i dig, borde vi egentligen skiljas innan vi möts, även om jag älskar dig. Vi skulle kunna leva många underbara år tillsammans även med dörren stängd, med våra rynkande pannor när vi försöker förstå varandras krypterade språk, som nu, innan vi delar det i blodet, du vet, som du säkert förstår de du växt upp och delat en livstid med. Jag avundas henne litet, även om jag inte vet, om hon kanske också får stanna i förren. Stopp, här får ingen passera.
Det är farligt, jag vet. Släpp någon in bland de viktigaste, allra mest kritiska livsnerverna, och *knips* *knips*, kan i morgon ligga i ruiner. Du tycks ha mött någon som gick omkring med avbitartång, eller som var klåfingrig, krossade porslin så skärvorna yrde och lämnade splitterskador i hjärtat, punkterade inre organ. Vad vet jag, kanske till och med med flit. Det är klart det är farligt. Men som jag känner andra genom mig själv, och för att jag älskar dig, och för att jag vill ha det själv, vill jag att du en dag ska ha det med. Någon där, hos dig. Inte ens nödvändigtvis jag själv, även om jag gärna kandiderar.
Jag är litet orolig inuti för vad som händer, om vi inte möts nu, och någon annan börjar dricka ur min värme innan dess. För jag tror jag börjat förstå kärleken, i en människa med så lätt för att älska som jag; den ligger egentligen inte i allt det jag älskar i en person, i personen själv, utan i de ömsesidiga band man sakta väver kring varann. Jag har ingen hållhake på dig, du ingen på mig, och det räds mig litet, då jag älskar dig. Även om jag skulle fortsätta älska dig, och alla andra i mitt hjärta, om någon annan började binda band med mig, är jag rädd, inte för att mista, utan för att såra. För att kärleken bor i banden. Det är banden som är värdet, investeringen, priset, och kanske ramen innanför vilken man kan öppna sig så där för varann, om man inte är odödlig. Jag är nog fortfarande odödlig, om så bara för att ingen försökt ha ihjäl mig än, eller gått omkring med saxar.
Men jag tror inte du är odödlig, och därför är jag litet rädd för att inte ha träffats, inte lovat någonting, knutit ens en rosett. Och jag menar inte att vi skulle ha fikat och skrivit några kontrakt, ens lovat mötas igen sen, när det är mindre stressigt, för att nosa på varann som någon att växa närmare, eller säga att vi går med skygglappar på för alla andra människor i världen tills vi ses härnäst. Jag vill nog bara se dig på riktigt, för att förankra dig någonstans som person och människa, byta en kram och andas in din doft, göra dig riktig. Ge dig mer vikt i mig, helt enkelt. Mer än all varmluft jag munmotmunnat dig, blott för att jag älskat och du inte sagt nej eller stopp. Så du inte flyger bort om någon munmotmunnar mig under tiden. Så det inte blir jag som punkter din ballong, om jag skulle besvara det, och växa in i någon annan. För jag älskar dig och vill att du ska få det där jag tror att du vill ha, även om dina ord inte bekräftat det än. Och kanske vore det en sylvass udd om jag då var tagen, även om jag tror och hoppas att jag inte på något vis är den sista. Fast ibland verkar det där så svårfunnet.
Jag säger inte att du är en ballong, långt mindre någonting jag skapat eller format. Du är en stor flicka, på samma sätt jag väl är en stor pojke, väl kapabla att ta hand om oss själva. Jag säger bara att jag inte vill skada dig, och att jag är litet rädd för att jag inte har investerat något som alls binder mig till dig, och att mitt hjärta står på vid gavel och slår. Att det har gjort det så länge nu att det bestämt sig för att vem som helst som jag älskar är välkommen att flytta in och stänga dörren om sig, för att jag är less på att det står och drar. Det är så kallt här inne. Det skulle kännas tryggt att ha kramat dig, i morgon. Jag tror det är där jag skulle ha förankrat dig som människa, även om det inte är gratis för mig att få veta vad som förankrar en människa i dess identitet för dig, eller i alla fall inte gratis att få veta för mig.
Du följer ditt eget hjärta, och det är bra. Är det inte dags att förstå vem jag är än är det okej, och ingenting jag ska försöka hjälpa dig med heller; det finns ingen anledning att bottna om man sitter på bryggan och plaskar litet med fötterna; det är sommar, och livet är långt, och fullt med en massa annat viktigt stoff, som ibland måste gå först. Det är kanske inte ens badväder.
Dessutom tror jag det är bra att jag tystnar ett tag, lämnar litet andrum och tankerum. En atlant bort och troligen rätt hårt schemalagd, så jag inte tar en massa utrymme i anspråk omkring dig. Andrum. Det kan bli så intensivt, och kärlek är så stort.
Mitt språk sitter redan på flyget, och 22 kapitel Girlfriend in a Coma bidrar säkert litet, liksom att varmstarta konversationsengelskan med Fred, som kom fram kring midnatt. Det fascinerar mig litet att en hel hög ilskna riddare morrar och bits när jag säger som jag känner och känner att jag inte lovat något och inte i stället bara kläcker ur mig något som att lova att hjärtat står kvar där det står nu om två veckor, och sen stå för det. De skriker Knöl! Och och glåpord och jag säger att det inte är min sak att lova något ingen frågat efter och att det faktiskt inte ens är rätt att fiska efter eller hoppas på. De skriker Utpressning! och Ultimatum! när jag säger att vem som vill kan flytta in, och jag ler bara matt, förklarandes att jag ställer mig vid sidan av, utan agenda och låter livet pitcha mig vad det vill.
Jag tror de väsnas värst för att de också älskar dig, och värnar om dina rättigheter, och gärna knyter fast dem i riddartidskönsroller som i viss mån fortfarande härskar även inom mig, samtidigt som pigga frön realfeminism slagit gräsrötter som morskt kontrar med varje individs rätt att stå på egna ben och själv välja sina vägar utan strukturella särbehandlingar vare sig åt ena eller andra hållet.
Ett jäkla liv är det på alla röster som vill göra sig hörda, multiplicerat med kärlekens specifika vikt, och jag fascineras över dubbla standarder, etiker på kollissionskurs, den moderna manligheten hur den här meningen redan är inom amerikanskt luftrum, innan jag ens packat min väska, och hur lätt det är att älska och hur svårt kärlek är. Och under allt ståhejet längtar jag innerligt efter vår första kram.
Gaaah. Allt bara väller upp och inte ens talat skulle jag hinna fånga mer än bråkdelar, så mycket mindre med penna och papper. Hur det stör mig att känslan "oh, god" nyss inte har ett religionsfrikopplat språkligt uttryck i mig. Hur jag någonstans är livrädd inför resan. Inte själva färden, utan det konceptuella, utlämnad till mig själv i en skitstor värld, längre bort än jag kan föreställa mig. Decimerad bandbredd från tanke till stämband; jag må vara fisken i vattnet i engelsk text, men det ÄR inte på långa vägar instinktivt. Redan svenska är på sätt och vis så trångt, tanke-känsla får inte riktigt plats. Jag kan stanna upp flödet, så här, men nära jag sätter pennan mot pappret och orden rinner iväg är det pennans egen dans som driver flödet, väljer ämnen, vägar, nyanser; en slags lek eller autopilot jag sällan styr själv. Ett barn i en park jag känner så väl, mer än mitt hjärtas sekreterare och stenograf. Efter oh god-associationen och livrädslan följer den där dansen, resten är inte längre stoff ur all kaos som forsade genom mig, ett Niagara för ymnigt att ens måtta. Några få ögonblick har jag pennan, några få ögonblick följer den min agenda, innan dansen tar vid, lyfter in de orden i sig som ett slumptalsfrö och naturligt brottlöst krokar i den fortsättning dagens algoritm bjuder det fröet.
Ta vilken not som helst i min dagbok; blunda och sträck ut armen, och ni får en annan dags dans. Mönstret över alla mönster, det går igen i nästan allt jag skriver, i alla fall här. En hobby, en kanal, ett någonting, en drog, jag vet inte. En lek eller ett behov. Att ljuda. En bebis joller för en 28-årig hjärna. Klätt i mitt hjärta att gräva ur och lyfta fragment och känslor, vyer, perspektiv, mening från, men ändå samma slags experiment, övning, tomgång, provanden, upptäckter. Ibland närmare ytan, in på ämnen som fångar upp mig och lyfter in min röst till rorkulten, ofta blott vad jollret skulle vara vid 28. Och varmt välkommen in bland mina känslor, utgivna för er.
Andra gör visst inte så där. Just idag gör det mig litet sorgsen att inte få vara med där inne, när jag nu för ett slag lämnat optimisternas mindre perspektiv där jag, i stället, är lycklig de gånger jag får vara med inuti en älskad. Just precis nu är jag ramlös. Just precis nu gör det ont att vi pratat en vecka, att det jag frågar inte är gratis och att allt mitt kapital är värdelöst eller i alla fall inkonvertibel valuta och luft. Just nu när jag skriver det här, brinner kanske mina broar i höga lågor som slickar himlen, och jag vill inte skyla dem av hänsynen att inte skrämmas eller spooka. Just nu vill jag vara så där fri som jag vill se dig när jag sitter intill. Det kanske jag inte någonsin kommer få, sitta där intill dig och dricka dig som du dricker mig nu, kanske inte någonsin. Om så, är kanske allt det andra jag dock kan få, egentligen värdelöst. Det är det där som är vad jag ser i tvåsamheten, dörrar på vid gavel och att prata ur hjärtat, utan några konsekvenser, domar, någon skrämsla eller tillbakadragenhet. Visst, jag vet; vägen dit är inte veckolång, den torde mäta år eller kanske liv, men det är dit jag vill. Om du vet med övertygelse att du inte vill dit eller rentav aldrig någonsin mer kommer våga låta någon vandra så långt in i dig, borde vi egentligen skiljas innan vi möts, även om jag älskar dig. Vi skulle kunna leva många underbara år tillsammans även med dörren stängd, med våra rynkande pannor när vi försöker förstå varandras krypterade språk, som nu, innan vi delar det i blodet, du vet, som du säkert förstår de du växt upp och delat en livstid med. Jag avundas henne litet, även om jag inte vet, om hon kanske också får stanna i förren. Stopp, här får ingen passera.
Det är farligt, jag vet. Släpp någon in bland de viktigaste, allra mest kritiska livsnerverna, och *knips* *knips*, kan i morgon ligga i ruiner. Du tycks ha mött någon som gick omkring med avbitartång, eller som var klåfingrig, krossade porslin så skärvorna yrde och lämnade splitterskador i hjärtat, punkterade inre organ. Vad vet jag, kanske till och med med flit. Det är klart det är farligt. Men som jag känner andra genom mig själv, och för att jag älskar dig, och för att jag vill ha det själv, vill jag att du en dag ska ha det med. Någon där, hos dig. Inte ens nödvändigtvis jag själv, även om jag gärna kandiderar.
Jag är litet orolig inuti för vad som händer, om vi inte möts nu, och någon annan börjar dricka ur min värme innan dess. För jag tror jag börjat förstå kärleken, i en människa med så lätt för att älska som jag; den ligger egentligen inte i allt det jag älskar i en person, i personen själv, utan i de ömsesidiga band man sakta väver kring varann. Jag har ingen hållhake på dig, du ingen på mig, och det räds mig litet, då jag älskar dig. Även om jag skulle fortsätta älska dig, och alla andra i mitt hjärta, om någon annan började binda band med mig, är jag rädd, inte för att mista, utan för att såra. För att kärleken bor i banden. Det är banden som är värdet, investeringen, priset, och kanske ramen innanför vilken man kan öppna sig så där för varann, om man inte är odödlig. Jag är nog fortfarande odödlig, om så bara för att ingen försökt ha ihjäl mig än, eller gått omkring med saxar.
Men jag tror inte du är odödlig, och därför är jag litet rädd för att inte ha träffats, inte lovat någonting, knutit ens en rosett. Och jag menar inte att vi skulle ha fikat och skrivit några kontrakt, ens lovat mötas igen sen, när det är mindre stressigt, för att nosa på varann som någon att växa närmare, eller säga att vi går med skygglappar på för alla andra människor i världen tills vi ses härnäst. Jag vill nog bara se dig på riktigt, för att förankra dig någonstans som person och människa, byta en kram och andas in din doft, göra dig riktig. Ge dig mer vikt i mig, helt enkelt. Mer än all varmluft jag munmotmunnat dig, blott för att jag älskat och du inte sagt nej eller stopp. Så du inte flyger bort om någon munmotmunnar mig under tiden. Så det inte blir jag som punkter din ballong, om jag skulle besvara det, och växa in i någon annan. För jag älskar dig och vill att du ska få det där jag tror att du vill ha, även om dina ord inte bekräftat det än. Och kanske vore det en sylvass udd om jag då var tagen, även om jag tror och hoppas att jag inte på något vis är den sista. Fast ibland verkar det där så svårfunnet.
Jag säger inte att du är en ballong, långt mindre någonting jag skapat eller format. Du är en stor flicka, på samma sätt jag väl är en stor pojke, väl kapabla att ta hand om oss själva. Jag säger bara att jag inte vill skada dig, och att jag är litet rädd för att jag inte har investerat något som alls binder mig till dig, och att mitt hjärta står på vid gavel och slår. Att det har gjort det så länge nu att det bestämt sig för att vem som helst som jag älskar är välkommen att flytta in och stänga dörren om sig, för att jag är less på att det står och drar. Det är så kallt här inne. Det skulle kännas tryggt att ha kramat dig, i morgon. Jag tror det är där jag skulle ha förankrat dig som människa, även om det inte är gratis för mig att få veta vad som förankrar en människa i dess identitet för dig, eller i alla fall inte gratis att få veta för mig.
Du följer ditt eget hjärta, och det är bra. Är det inte dags att förstå vem jag är än är det okej, och ingenting jag ska försöka hjälpa dig med heller; det finns ingen anledning att bottna om man sitter på bryggan och plaskar litet med fötterna; det är sommar, och livet är långt, och fullt med en massa annat viktigt stoff, som ibland måste gå först. Det är kanske inte ens badväder.
Dessutom tror jag det är bra att jag tystnar ett tag, lämnar litet andrum och tankerum. En atlant bort och troligen rätt hårt schemalagd, så jag inte tar en massa utrymme i anspråk omkring dig. Andrum. Det kan bli så intensivt, och kärlek är så stort.
Mitt språk sitter redan på flyget, och 22 kapitel Girlfriend in a Coma bidrar säkert litet, liksom att varmstarta konversationsengelskan med Fred, som kom fram kring midnatt. Det fascinerar mig litet att en hel hög ilskna riddare morrar och bits när jag säger som jag känner och känner att jag inte lovat något och inte i stället bara kläcker ur mig något som att lova att hjärtat står kvar där det står nu om två veckor, och sen stå för det. De skriker Knöl! Och och glåpord och jag säger att det inte är min sak att lova något ingen frågat efter och att det faktiskt inte ens är rätt att fiska efter eller hoppas på. De skriker Utpressning! och Ultimatum! när jag säger att vem som vill kan flytta in, och jag ler bara matt, förklarandes att jag ställer mig vid sidan av, utan agenda och låter livet pitcha mig vad det vill.
Jag tror de väsnas värst för att de också älskar dig, och värnar om dina rättigheter, och gärna knyter fast dem i riddartidskönsroller som i viss mån fortfarande härskar även inom mig, samtidigt som pigga frön realfeminism slagit gräsrötter som morskt kontrar med varje individs rätt att stå på egna ben och själv välja sina vägar utan strukturella särbehandlingar vare sig åt ena eller andra hållet.
Ett jäkla liv är det på alla röster som vill göra sig hörda, multiplicerat med kärlekens specifika vikt, och jag fascineras över dubbla standarder, etiker på kollissionskurs, den moderna manligheten hur den här meningen redan är inom amerikanskt luftrum, innan jag ens packat min väska, och hur lätt det är att älska och hur svårt kärlek är. Och under allt ståhejet längtar jag innerligt efter vår första kram.
postad 05:00 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar