2006-05-26

03:25 Intrig

Ett våldsamt pendlande mellan maktlöshet och så stark och trygg och jag att jag knappt känner igen mig själv. Jobbjaget är litet halvt om helt utfluget ur fönstret på obestämd nutid, det kreativa springer frivarv och känslojag bävar av hela mitt väsen, när det inte spinner lyckligt och tillfreds ser framtiden an.

Delar av mig vet precis hur allting kommer falla sig och är förnöjt stormlyckliga, medan andra delar av mig går itu av att också veta hur det kommer falla sig, och de där delarna är inte överens. Fast det ger mer utslag av trubbig sanning när jag formulerar det där pessimistiska, och det känns ju kul i okulet. Så det är troligen inte så värst kulet inuti, egentligen.

Under nattens dialog har Johan för första gången någonsin ångrat att inte köra en helt vanlig regelrätt vanilj-MSN-klient. Det berövade honom ett videalt god natt. Ett idealt god natt utväxlas förstås över en kudde, men världen är fortfarande långt från ideal. Mil.

Under dagen läste jag ut allt stoff som sträckte sig tillbaka till '96. Fler än jag som har bloggat ett tag. Sen försökte jag hitta någon not om det bitterljuva i att ha fulländat konsten att steka raggmunkar, i mina egna arkiv, mot bakgrund av en förkrossande, faktiskt, date, och misslyckades. Insåg att jag samlat på mig oerhörda mängder ord, själv, och snudd på inga bilder alls. Jag tror jag bör lägga på en faktor två på mitt intag av lön och pynta på mig litet essentiella blandade lyxattiraljer som podd, lap, cam (och ja, det lär väl bli tre-i-en, med äpplet som numro tre) och så vidare.

Och jakten på en not om raggmunkar? Jag tänkte bekräfta för mig själv att jag denna dag promenerade förbi hennes port med min date, som inte alls var min typ, mest för min egen förtjusande känsla av hur liten världen är och hur allt och alla hänger ihop, i slutändan. Liksom hur det kommer fram att hon är bekant med min discipel, förtjust i hans flickvän och vi var och en för sig stött på våra respektive partners in crime via att fälla positiva genmälen i andra samköntas väg. Synnerligen holistiskt. (Och ja, det var Towel Day idag, a propos holism.)

Detta, a propos att någon framsynt artonårig grabb pep mig i magen på Haket och gratulerade mig å den vettighet jag verkar besitta. Jag genmälte litet förvånat att jag hoppas att den smittar. För det gör jag. Om jag skriver saker som är bra, måtte väl chansen vara litet större att folk råkar suga i sig de tankarna, och i sin tur råkar sprida dem vidare?

I övermorgon kväll kommer Fred van Dijk och hälsar på från Holland. Vi ska gå och shoppa svenska exotismer. Jag ämnar ta med mig någon till några burkar rårörda lingon, eller kanske lingonsylt, till USA, och försöka förmedla konsten raggmunkar. Fred, å sin sida, ämnar köpa på sig några kilo tunnbröd att ta med hem, för det var gott, och svårt att få fatt på hemma. Och på måndag, har jag med litet tur och massa pirr en fika, någonstans i en stor stad, innan jag fördriver jag vet inte hur många timmar med att stissa upp eller varva ned efter det på världens mest avlivade flygplats, innan klockan slår 06:30 och ett plan lyfter med mig mot några dagars hej, vad det går, i ett soligt, 30 till 35 grader varmt Californien, körandes automatväxel, pratandes med riskkapitalister med drömmar om min framtid, och jag vet inte vad.

Det är nästan humoristiskt att störst mot horisonten avtecknar sig ett leende jag inte kan låta bli att smälta av. Så mänskligt, så konkret, så... ...beräkneligt. Som en dålig stump litteratur jag blivit avrådd. Med i bagaget på resan: en Coupland, Girlfriend in a Coma; en Gabaldon: Främlingen, och, hoppeligen, en Broberg: exjobb om barn och spel. Tillsammans över tusen sidor litterär förkovran, om stunderna blir för långa och hjärtat skriker efter beröring, action och involvering.

Som om det inte redan var öronbedövande som det är.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se