00:30 Trängtkraft

Det var precis som att debugga ett stycke trilskande kod, där felmeddelandet inte pekade på det stycke program som innehöll det egentliga felet, utan bara visade på något följdfel av att det gått snett någonstans tidigare i programmet. Jag knäckte det inte förrän jag återvände till samtalet, morgonen därpå, och läste om det med nya ögon. Sedan var öronen, en smula otippat, väldigt röda ett slag.

Vi språkade i förrgår kväll; ett härligt nära samtal inte utan viss elektricitet, och den där centrala frågan om ha och mista, som är så självskriven för mig, kom upp. Ja, vad svaret är, då; jag kommer strax till frågan. Om jag är ganska säker på att jag i kväll kan dricka direkt ur källan närhet, ömhet och värme, och tillika ganska säker på att i morgon, eller om en vecka, kommer kranen dras åt, för hon, eller jag, far iväg, varthän det månde vara, och vi skiljs åt igen -- skulle jag likafullt unna mig dricka, väl medveten om hur ont det kommer göra att mista det?

Och svaret är ett så rungande JA! så ni skulle få tinnitus, i mitt fall. Hon, däremot, sade att nej, det skulle hon inte. Så skulle hon inte prioritera. Hon sade det två gånger, för säkerhets skull. Och jag missade negationen båda gångerna, samtidigt som jag berättade att jag vet mycket väl att många inte tänker och känner som jag gör, men att jag fortfarande har svårt att förstå med hjärtat att det går att resonera annorlunda.

Sen försökte jag pussla ihop vad hon sade efteråt, som inte passade in i något sammanhang och på något vis refererade till något jag sagt, men gick helt bet på det. Goto rad ett, ovan.

Vis och skapsynt, trots att hon var lärare (muuuuh?!), eller genom en kosmisk slump, var det här vid en sådan tidpunkt då flicka gick och lade sig. Flicka har på det stora hela taget en mycket sundare dygnsrytm än undertecknad, i alla fall just för tillfället.

Det är litet knäsvagt att få vittring på någon som svarar på just det där man sänder, eller som triggar just det där man går igång på, och känna sig så vilt motpolig, i en fråga som den ovan. Jag vet inte riktigt vad jag gör av mig själv, och slår lätt knut på mig inuti. Känslor är så intressanta djur (mycket vanligt Johan-mantra).

Det där med att längta tillbaka in i värmen av en famn och emotionell hemvist igen, som jag skrev om i förrgår, och i söndags, går mer hårt åt mig, ju mer jag tänker på det och pratar om det. Men jag vill inte sluta tänka på det eller prata om det, för det är en kraft som jobbar på min sida, verkar för att jag ska ta mig tillbaka till det, den där situationen där jag trivs bäst och älskar livet mest. Får mest ut av det. Är mest mig själv. I samklang med andra jag älskar och utan behovet att sträcka mig ut efter dem, somna utan dem. Vakna utan dem.

Det är självinfriande profetior; är det bara någonting jag går och tänker på, längtar efter och känner för starkt nog, tar jag mig förr eller senare dit, och långt förr ju mer och envetnare jag längtar efter det. Det är mycket därför svaret är så självskrivet ovan också; skulle jag inte unna mig första slicken, skulle jag inte längta och trängta så helt öronbedövande att jag inte kunde stå ut utan att GÖRA någonting, och då skulle de meningslösare delarna av mitt liv bli långt mycket längre -- och mer av min tid på jorden spenderad i dvala.

Det finns anledningar att jag inte smuttat på World of Warcraft och snarlika droger; jag vill fylla min tid och mina känsloengagemang med rikare skänker. Låta mina frustrationer jobba för mig i stället för att döva dem. Så föds bland annat omöjliga distansförhållanden, men de berikar fortfarande mitt liv, frustrationer till trots, och i kölvattnet duggar det underbara livslånga vänskaper, om inte annat. Förr eller senare, tippar jag, hamnar man i någon relation som oavsett utgångsförutsättningar för samman geografi och praktiska ting med, för att det helt enkelt inte finns andra vägar ur -- igen, positivt riktad frustration, i vad mån den behövs för att råda bot på att läget inte är perfekt från början. För nu är det ju så att landet inte är nog tättbebott för att ens kärleksintressen ska bo inom krypavstånd redan från början, om man har smak på insidor.

Men mest av allt längtar jag alltså hem.

Ni får ursäkta, för övrigt, om min brådmogne tonårige vikarie som kapar pennan nu; han (hon?) är envis, och bits om jag försöker ta tillbaka kontrollen över den hur som helst. (Jag har ett ärr vid vänster pekfingerbas som bevis, om ni inte tror mig! :-)

För det är vinkelvolt och suddiga drömmar på horisonten, hoppfulla vindar i själen och svalkande försök till isomslag kring hjärtat, självförmananden jag inte lyssnar på, och snarast förvånas över att jag ids ge mig, och ett ständigt sukt i blick. Hela paketet, utom dålig hy, testosteroniga neanderthalare åt alla håll och franskaprov på fredag. Det kunde vara tonåren.

Fast den här gången är jag med i det, och älskar det. På högstadiet-gymnasiet var jag mest med som oberoende observatör, en något misslyckad antropolog. Under högstadiet var jag oemotionell droid, och efter mer ovan i kläderna och obekant med mig själv, mitt egna känsloliv och mina goda sidor. Det dröjde litet innan jag hittade det där att älska mig själv och begrep att det var svårt för andra att göra detsamma innan dess.

Det är nog på sätt och vis svårare för flickor att hitta den nyckeln, då det som tjej är betydligt lättare att bli dyrkad för sin yta allenast, och rätt lätt att därmed hamna i att aldrig vare sig bli upptäckt för det under ytan, eller hitta dit själv. Det är synd om er, flickeflarn, på det viset. Men det är hoppeligen, och bevisligen, rätt många av er som hittar ut ur det till slut ändå.

Jag är ett av de dreglande bevisen. Älskar er allihop!