06:28 Linköping
Solen gick upp, strålade över Collegium mitt emot och in i mina ögon, på tredje våningen, i ett hörn av Mjärdevi, den lilla teknikbyn i det lilla småsvenska Linköping där jag satt. Ett litet ingenstans där inga namn rör sig och där luncherna som står till buds är bambamat och där inget företag lagt många kronor på intressant eller humoristisk arkitektur. Det kom för mig att jag borde befinna mig på tredje våningen i ett litet hyreshus i de centrala delarna av byn i stället, eller egentligen att jag bort vara det småtimmarna som just passerat, och att jag borde ha sovit. Det hade jag emellertid inte, och inte heller hade jag rattat in svensk tid på biologiska klockan, som jag hade tänkt. Det förbryllade mig fortfarande något att det visat sig svårare att tidszonsjustera österut än västerut. Jag som brukar ha så lätt för dygn som blir längre, och så svårt för dygn som blir kortare. Jag byltade på mig vad plagg jag haft med mig, och gav mig ut i den nätt och jämnt bistert svala sommarmorgonen för att cykla hem igen. Det var nog faktiskt hela femton grader. Celsius. Bara en sådan sak värmde litet inuti.
Det var en löftesrik bländande morgon full av solhalos kring trädtoppar, fågelsång, tomma bil- och cykelvägar och prunkande sommarflora jag kunde namnge kantandes alltsammans, och hemma kändes väldigt litet, väldigt tryggt och väldigt bemästrat på en och samma gång. I solskimret skymtade jag här och var det lätta diset av dödlig pollen, och det var också vackert i sin tysta ondska. Jag sände en flyktig tanke till Nausicaä, och undrade om inte ett sådant öde vore ett ganska vackert slut på en postindustriell era.
Mina ben trampade hemvant vidare och njöt av det lilla i en stad där man tar sig vart som helst på cykelsadeln utan uff, puff och gruff, en stad som är stadsplanerad för cyklister och till och med flanörer och en stad där det tycks mig tiden ofta står alldeles stilla i väntan på någonting. Ett litet samhälle som renodlar sin litenhet, trots att det egentligen växt ur den för länge sedan och tagit sig upp i landets tättbebyggda topplista trots sitt fokus på att förbli och förefalla litet. Linköping; litet mindre, litet mysigare, men egentligen nästan lika stort. En stad som fortfarande är så liten att det märks att det finns ett universitet här på vilka man träffar på gatan, men en stad som också är stor nog att kunna smyga undan en i vimlet att försvinna i, om man så hågas.
Och jag kommer hem, och jag landar, somnar, vaknar, sjunger och återser min kära kör, körledare, körfikar, skvallrar, sjunger, handlar, cyklar hem, shanghajar Maya, cyklar till stadsgränsen, lånar en dusch utan klorerat vatten, pressar limejuice, steker en hel sats midnattsraggmunkar, lägger dem i matlåda i kylen, myser till med henne, lovar att låna med mig litet lingonsylt jag glömt ta med mig hemifrån, glömmer det prompt, somnar in tillsammans och intill varann kring klockan ett, och livet är alldeles precis vad man gör av det och hur fint som helst, trots all vånda över att det är omöjligt att se vart kärlekslivet blåser, om det alls gör det, i tider när inget annat tycks spela någon roll i första rummet. På kudden ordinerar Johan sig en strikt diet av mat var N:te timme för att hålla sig flytande och på gott humör trots att hemma inte är en dans på tulipaner i hjärtat, så livet rår om sig självt, så där som det gör när man har ett hem och ett ankare i sig, och sen faller ögonlocken tungt, medan famnen är alldeles till freds med att ha en varm och go' människa i sig, som den är byggd för.
Och dygnet är bara ungt, för det började kring 18, men dåsdisets skimmer ligger kvar där i den lilla ettan tills solen rodnar över horisonten, och några få timmar senare vaknar jag igen, ännu nöjd och go' av bara det där lilla, stora, att ha varit nära och vilat ut intill, pysslat om, och jag sträcker försiktigt ut mig över henne en liten stund, begraver kinden i ryggslutet på henne, känner armarnas fulla längd mot hennes varma rygg, knådar i all försiktighet hennes axlar en smula och vilar bröstet på hennes ben och bara njuter över att det kan vara så lätt att trivas och igen att så litet är så stort. Jag stiger tyst upp, packar ihop mina saker, klär mig, tar med mig lunchen ur kylen, ut i morgonluften, iväg på cykeln, och på andra sidan garnisonen minns jag lingonsylten jag glömt, rycker på axlarna, lindar en halsduk om öronen för att vinddrag och morgonkyla gett mig röda öron, och snart sitter jag där på min tredje våning i utkanten av Mjärdevi och tittar ut över ett soldis över Collegium till skränet från fiskmåsarna.
Och det är vackert. Och jag undrar för mig själv, hur jag ska berätta för min chef att jag är på väg härifrån på litet sikt, och att litet sikt är bra mycket kortare än jag ens begripit själv en gång, och att det torde hamna på deras agenda att hitta någon lagom kandidat att ta vid där jag lämnar av. Och sakta, sakta kvicknar Linköping till, sträcker på benen och erkänner att solen har rätt, det är en ny dag. En sommarmorgon att sova in, tills frukostkaffet och morgontidningen hälsar god morgon, hundar vill ut och gå, grannar slamrar i köket, duschar sjunger, toaletter ljuder och tidiga själar som ännu inte tagit sommarledigt cyklar till jobbet att uträtta sina yrkesgärningar ännu en dag innan helgen ger dem sin sommarmorgonsvila. Och jag fundrar över arbetstid och tankerum och själsliga rum och amerikanska rum och flickorum, hur en morgon ter sig från en liten balkong nära Odenplan, innan jag lägger pennan och sjunker in i en slags yrkesdvala där det är väldigt ont om känslor och där allt till syvende och sist följer logisk stringens.
Det är så många och som lägger sig på varann, och jag vet inte riktigt vad jag gör av dem allihop. En sophämtningsbil far förbi utanför fönstret, klockan är strax halv sju och det slår mig att jag tittar tillbaka in på verkligheten från en semester jag är på någonstans. En semester där det mesta är litet overkligt, och jag längtar hem till att slå upp dörren och säga eller höra ordet älskling, någonstans där i första meningsutbytet. Jag har saknat dig.
Det var en löftesrik bländande morgon full av solhalos kring trädtoppar, fågelsång, tomma bil- och cykelvägar och prunkande sommarflora jag kunde namnge kantandes alltsammans, och hemma kändes väldigt litet, väldigt tryggt och väldigt bemästrat på en och samma gång. I solskimret skymtade jag här och var det lätta diset av dödlig pollen, och det var också vackert i sin tysta ondska. Jag sände en flyktig tanke till Nausicaä, och undrade om inte ett sådant öde vore ett ganska vackert slut på en postindustriell era.
Mina ben trampade hemvant vidare och njöt av det lilla i en stad där man tar sig vart som helst på cykelsadeln utan uff, puff och gruff, en stad som är stadsplanerad för cyklister och till och med flanörer och en stad där det tycks mig tiden ofta står alldeles stilla i väntan på någonting. Ett litet samhälle som renodlar sin litenhet, trots att det egentligen växt ur den för länge sedan och tagit sig upp i landets tättbebyggda topplista trots sitt fokus på att förbli och förefalla litet. Linköping; litet mindre, litet mysigare, men egentligen nästan lika stort. En stad som fortfarande är så liten att det märks att det finns ett universitet här på vilka man träffar på gatan, men en stad som också är stor nog att kunna smyga undan en i vimlet att försvinna i, om man så hågas.
Och jag kommer hem, och jag landar, somnar, vaknar, sjunger och återser min kära kör, körledare, körfikar, skvallrar, sjunger, handlar, cyklar hem, shanghajar Maya, cyklar till stadsgränsen, lånar en dusch utan klorerat vatten, pressar limejuice, steker en hel sats midnattsraggmunkar, lägger dem i matlåda i kylen, myser till med henne, lovar att låna med mig litet lingonsylt jag glömt ta med mig hemifrån, glömmer det prompt, somnar in tillsammans och intill varann kring klockan ett, och livet är alldeles precis vad man gör av det och hur fint som helst, trots all vånda över att det är omöjligt att se vart kärlekslivet blåser, om det alls gör det, i tider när inget annat tycks spela någon roll i första rummet. På kudden ordinerar Johan sig en strikt diet av mat var N:te timme för att hålla sig flytande och på gott humör trots att hemma inte är en dans på tulipaner i hjärtat, så livet rår om sig självt, så där som det gör när man har ett hem och ett ankare i sig, och sen faller ögonlocken tungt, medan famnen är alldeles till freds med att ha en varm och go' människa i sig, som den är byggd för.
Och dygnet är bara ungt, för det började kring 18, men dåsdisets skimmer ligger kvar där i den lilla ettan tills solen rodnar över horisonten, och några få timmar senare vaknar jag igen, ännu nöjd och go' av bara det där lilla, stora, att ha varit nära och vilat ut intill, pysslat om, och jag sträcker försiktigt ut mig över henne en liten stund, begraver kinden i ryggslutet på henne, känner armarnas fulla längd mot hennes varma rygg, knådar i all försiktighet hennes axlar en smula och vilar bröstet på hennes ben och bara njuter över att det kan vara så lätt att trivas och igen att så litet är så stort. Jag stiger tyst upp, packar ihop mina saker, klär mig, tar med mig lunchen ur kylen, ut i morgonluften, iväg på cykeln, och på andra sidan garnisonen minns jag lingonsylten jag glömt, rycker på axlarna, lindar en halsduk om öronen för att vinddrag och morgonkyla gett mig röda öron, och snart sitter jag där på min tredje våning i utkanten av Mjärdevi och tittar ut över ett soldis över Collegium till skränet från fiskmåsarna.
Och det är vackert. Och jag undrar för mig själv, hur jag ska berätta för min chef att jag är på väg härifrån på litet sikt, och att litet sikt är bra mycket kortare än jag ens begripit själv en gång, och att det torde hamna på deras agenda att hitta någon lagom kandidat att ta vid där jag lämnar av. Och sakta, sakta kvicknar Linköping till, sträcker på benen och erkänner att solen har rätt, det är en ny dag. En sommarmorgon att sova in, tills frukostkaffet och morgontidningen hälsar god morgon, hundar vill ut och gå, grannar slamrar i köket, duschar sjunger, toaletter ljuder och tidiga själar som ännu inte tagit sommarledigt cyklar till jobbet att uträtta sina yrkesgärningar ännu en dag innan helgen ger dem sin sommarmorgonsvila. Och jag fundrar över arbetstid och tankerum och själsliga rum och amerikanska rum och flickorum, hur en morgon ter sig från en liten balkong nära Odenplan, innan jag lägger pennan och sjunker in i en slags yrkesdvala där det är väldigt ont om känslor och där allt till syvende och sist följer logisk stringens.
Det är så många och som lägger sig på varann, och jag vet inte riktigt vad jag gör av dem allihop. En sophämtningsbil far förbi utanför fönstret, klockan är strax halv sju och det slår mig att jag tittar tillbaka in på verkligheten från en semester jag är på någonstans. En semester där det mesta är litet overkligt, och jag längtar hem till att slå upp dörren och säga eller höra ordet älskling, någonstans där i första meningsutbytet. Jag har saknat dig.
postad 06:28 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar