23:54 Väsensskilt kel
Håll i er; den här noten presenterar rön av samma dignitet som när forskare upptäcker att god kosthållning och sunda sömnvanor ger ökat allmänvälbefinnande: Johan lägger ut sig i orden kring att det är väsensskillnad mellan att kela med människor man tycker mycket om, och andra människor. Ingen läser förvisso min dagbok för dess tätt kondenserade faktainnehåll, så även med detta referat avklarat fortsätter knattrandet.
Ett till klur kring orotat kelande och rotat kelande. Och det gäller kel, som så mycket annat eftersträvansvärt: från början, när något är dyrt och svårt att få tag i över huvud taget, finns bara ett och noll: kel och inte kel. När kel, rätt vad det är, finns mer eller mindre tillgängligt, uppstår det en rikare skala, från inget, till kel i lösvikt, som inte är del i någonting mycket större, till kel som är det.
Och så finns det hålla-fingrarna-borta-från-kel som är förbjudet på ett eller annat sätt, men det kelet har jag pratat om förut, tror jag, och det är inte aktuellt just nu, så det skjuter vi åt sidan, även om ett riktigt traditionalistiskt könsrolliserande skulle kunna ta det här kelet och skohorna in det under ett brett "fy; äldre pojke får inte kela med yngre flicka, för hon är inte förmögen att göra egna val". Men den sortens arrogans saluför jag inte, som sagt.
Och inom parentes skulle det här kunna handla om djurisk sex och hormonsvikt och så vidare, men det kommer faktiskt handla om kel, helt utan andra tolkningar insmugna i stoppningen under varje ord. Fan tro't. Kel intresserar mig fortfarande mer än sex, och dessutom är det hemtamare och lättare mark att brodera ut om sig själv utan anonymisering.
Dinerade, kelade, övernattade och vaknade med Maya, och det är (underfundigt nog) natt och dag. Och det är litet kul att upptäcka då ungefär allt kel förr varit fantastiskt härligt. Det var lika mysigt som vanligt med Maya, men lösviktskelet i söndags nådde inte halvvägs, trots ett par tekniska finesser som en del partier hud som var lika lena som exet, om inte mer. Vilket är kelets motsvarighet till vad tungan säger när den får smaka på något på restaurang med stjärnor i Guide Rouge (f. Michelin) som smälter redan av blicken man hunnit kasta på anrättningen. Höganrikad känselporr. Men inte lika högt rankad känsloporr. Där var det mer åt McDonald's.
Jag ska väl inte direkt säga att måltiden blev skämd av att innehållet inte nådde till ytans höjder, men det finns en hel del att stoppa i för att klättra skalan uppåt. Och i princip kommer det här nog kunna läsas som en sågning, hur jag än formulerar mig för att undvika det. Jag har varit sambo med en av drottningarna i konsten, så jag vet att det inte går att ducka ett självkritiskt öga, och borde låta bli att försöka. Så nu ska jag i stället delge litet av vad som är så bra med att inte kela med tonåringar, det vill säga att i stället förlusta sig med litet äldre flickor.
De tuggar inte tuggummi. Eller, i vad mån de gör det, lägger man inte märke till det. Jag hade en fenomenal karl till musiklärare i mellan-/högstadiet, som lät vem som ville tugga tuggummi på hans lektioner, om 1) han själv inte lade märke till det, och 2) vederbörande delade med sig med den som likväl lagt märke till det, och velat ha ett själv. Precis så kan egentligen resoneras kring vilka laster som helst, vare sig de stavas tuggummi, snus, rökning, alkohol eller värre. Fast jag vill se den som obemärkt lyckas smyga rökning under min radar. (Eller egentligen inte, faktiskt, för så mycket parfym mår jag direkt dåligt av.)
De är inte hyperaktivt rastlösa, lyssnar inte på sin ipod på hög volym, sjunger med och byter raskt till nästa låt tre fjärdedelar in i den. Mysa och kela är avslappning! Att sjunka tillbaka i ett halvgroggy tillstånd där man inte gör så mycket, utan mer är och känner. Att andas. Sjunka in i varann litet grand, utan att direkt ha slemhinnskontakt. Mer av ett trögrörligt gemensamt regenerativt vilotillstånd.
Det om det. En tanke kom svävande och satte sig på min axel i morse, medan jag för minnet försökte inpränta ungefär hur man kunde tänkas beskriva min arm om hennes mage, min mage mot hennes sida, vänstra benet längsmed hennes, högra över ryggen med hålfoten vilandes i hennes bortre knäveck och armen fri att smeka hennes axlar, nacke och hårlinje. Ett sådant där det blir just inte så mycket mysigare än så här, och tanken vandrade dåsigt av och an bland små tanketrådar som inte lagt sig till rätta. Men en kom och slog sig ned, och den gällde det där med kel. Och dans.
Jag är fortfarande inte helt invant bekväm med tanken på att föra i dans jämt och ständigt för att jag råkar vara karl; fånigt, jag vet, det är en lika praktisk som fast konvention och jag har nog bara principinvändningar i känsloträsket mot det. I kel är eller har det i alla fall i mitt fall i praktiken varit sammalunda: jag för, och det är inte vare sig dåligt eller konstigt. Det bara är. Och jag går in naturligt i det, tar för mig, och sänder väl implicit signalen att det är okej att bara luta sig in i och njuta, litet så som jag njuter av det själv.
Visar vad jag vill, mer än berättar; vänder, vrider, lyfter, rullar runt, för, kort sagt. Det är mitt element, och även om det är en långsammare och varligare aktivitet än dans, i dess flesta former, är det samma regelspel. Samma roller. Och samma slags ge och ta, läsa varann och tala med varann i språk som inte har ord. Innan språket är gemensamt, går det jätteknackigt, men när man är på samma plan, flyter det.
Förra veckan började i kel med en gammal vän jag aldrig mött, och slutade i kel med en ny bekant jag heller inte mött. Jag tror inte vi riktigt kom till naturligt flytande kelspråk i det förra fallet, men det gick rätt snabbt i det andra, kanske för att hon föll undan och lät mig tala ensam. Min gamla väninna talade inte så mycket själv, men var inte heller riktigt beredd på att lyssna, och det skavde litet mer. Maya både lyssnar och talar, även om det oftare är lyssna än tala. Exet har jag för mig lyssnade mest, men talade desto mer i sex.
Han för och hon följer, precis vart han vill -- det är magi. Åt andra hållet med.
Ett till klur kring orotat kelande och rotat kelande. Och det gäller kel, som så mycket annat eftersträvansvärt: från början, när något är dyrt och svårt att få tag i över huvud taget, finns bara ett och noll: kel och inte kel. När kel, rätt vad det är, finns mer eller mindre tillgängligt, uppstår det en rikare skala, från inget, till kel i lösvikt, som inte är del i någonting mycket större, till kel som är det.
Och så finns det hålla-fingrarna-borta-från-kel som är förbjudet på ett eller annat sätt, men det kelet har jag pratat om förut, tror jag, och det är inte aktuellt just nu, så det skjuter vi åt sidan, även om ett riktigt traditionalistiskt könsrolliserande skulle kunna ta det här kelet och skohorna in det under ett brett "fy; äldre pojke får inte kela med yngre flicka, för hon är inte förmögen att göra egna val". Men den sortens arrogans saluför jag inte, som sagt.
Och inom parentes skulle det här kunna handla om djurisk sex och hormonsvikt och så vidare, men det kommer faktiskt handla om kel, helt utan andra tolkningar insmugna i stoppningen under varje ord. Fan tro't. Kel intresserar mig fortfarande mer än sex, och dessutom är det hemtamare och lättare mark att brodera ut om sig själv utan anonymisering.
Dinerade, kelade, övernattade och vaknade med Maya, och det är (underfundigt nog) natt och dag. Och det är litet kul att upptäcka då ungefär allt kel förr varit fantastiskt härligt. Det var lika mysigt som vanligt med Maya, men lösviktskelet i söndags nådde inte halvvägs, trots ett par tekniska finesser som en del partier hud som var lika lena som exet, om inte mer. Vilket är kelets motsvarighet till vad tungan säger när den får smaka på något på restaurang med stjärnor i Guide Rouge (f. Michelin) som smälter redan av blicken man hunnit kasta på anrättningen. Höganrikad känselporr. Men inte lika högt rankad känsloporr. Där var det mer åt McDonald's.
Jag ska väl inte direkt säga att måltiden blev skämd av att innehållet inte nådde till ytans höjder, men det finns en hel del att stoppa i för att klättra skalan uppåt. Och i princip kommer det här nog kunna läsas som en sågning, hur jag än formulerar mig för att undvika det. Jag har varit sambo med en av drottningarna i konsten, så jag vet att det inte går att ducka ett självkritiskt öga, och borde låta bli att försöka. Så nu ska jag i stället delge litet av vad som är så bra med att inte kela med tonåringar, det vill säga att i stället förlusta sig med litet äldre flickor.
De tuggar inte tuggummi. Eller, i vad mån de gör det, lägger man inte märke till det. Jag hade en fenomenal karl till musiklärare i mellan-/högstadiet, som lät vem som ville tugga tuggummi på hans lektioner, om 1) han själv inte lade märke till det, och 2) vederbörande delade med sig med den som likväl lagt märke till det, och velat ha ett själv. Precis så kan egentligen resoneras kring vilka laster som helst, vare sig de stavas tuggummi, snus, rökning, alkohol eller värre. Fast jag vill se den som obemärkt lyckas smyga rökning under min radar. (Eller egentligen inte, faktiskt, för så mycket parfym mår jag direkt dåligt av.)
De är inte hyperaktivt rastlösa, lyssnar inte på sin ipod på hög volym, sjunger med och byter raskt till nästa låt tre fjärdedelar in i den. Mysa och kela är avslappning! Att sjunka tillbaka i ett halvgroggy tillstånd där man inte gör så mycket, utan mer är och känner. Att andas. Sjunka in i varann litet grand, utan att direkt ha slemhinnskontakt. Mer av ett trögrörligt gemensamt regenerativt vilotillstånd.
Det om det. En tanke kom svävande och satte sig på min axel i morse, medan jag för minnet försökte inpränta ungefär hur man kunde tänkas beskriva min arm om hennes mage, min mage mot hennes sida, vänstra benet längsmed hennes, högra över ryggen med hålfoten vilandes i hennes bortre knäveck och armen fri att smeka hennes axlar, nacke och hårlinje. Ett sådant där det blir just inte så mycket mysigare än så här, och tanken vandrade dåsigt av och an bland små tanketrådar som inte lagt sig till rätta. Men en kom och slog sig ned, och den gällde det där med kel. Och dans.
Jag är fortfarande inte helt invant bekväm med tanken på att föra i dans jämt och ständigt för att jag råkar vara karl; fånigt, jag vet, det är en lika praktisk som fast konvention och jag har nog bara principinvändningar i känsloträsket mot det. I kel är eller har det i alla fall i mitt fall i praktiken varit sammalunda: jag för, och det är inte vare sig dåligt eller konstigt. Det bara är. Och jag går in naturligt i det, tar för mig, och sänder väl implicit signalen att det är okej att bara luta sig in i och njuta, litet så som jag njuter av det själv.
Visar vad jag vill, mer än berättar; vänder, vrider, lyfter, rullar runt, för, kort sagt. Det är mitt element, och även om det är en långsammare och varligare aktivitet än dans, i dess flesta former, är det samma regelspel. Samma roller. Och samma slags ge och ta, läsa varann och tala med varann i språk som inte har ord. Innan språket är gemensamt, går det jätteknackigt, men när man är på samma plan, flyter det.
Förra veckan började i kel med en gammal vän jag aldrig mött, och slutade i kel med en ny bekant jag heller inte mött. Jag tror inte vi riktigt kom till naturligt flytande kelspråk i det förra fallet, men det gick rätt snabbt i det andra, kanske för att hon föll undan och lät mig tala ensam. Min gamla väninna talade inte så mycket själv, men var inte heller riktigt beredd på att lyssna, och det skavde litet mer. Maya både lyssnar och talar, även om det oftare är lyssna än tala. Exet har jag för mig lyssnade mest, men talade desto mer i sex.
Han för och hon följer, precis vart han vill -- det är magi. Åt andra hållet med.
postad 23:54 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar