22:17 Det surrar envist i sovrummet
Det surrar envist i sovrummet. Jätteenvist. Nästan som om någon vill ha fatt på mig i jobbet, och ringer igen och igen och igen.
Mitt ex fyller år i morgon. Det hade jag aldrig kommit ihåg själv. Jag kommer aldrig ihåg sådant. Jag hade nog missat midsommar med, om det inte vore för go'vänner och bekanta. Och jag hade missat exet också, om det inte var för tekniken och jag inte någon gång hade kommit på idén att sätta ett alarm. Det hade egentligen varit bättre att naturen haft sin gilla gång som vanligt. Men grattis på födelsedagen i förskott, kära du.
Blodsockret står lågt känner jag; jag är rätt hungrig, egentligen. Fick inte napp på att göra Moxies fisk med Maya för en liten stund sedan, men är inte sugen på att spontana in någon annan bekant för ändamålet. Nu är kylskåpsdörren öppen, och blicken faller på äggpaketet med tävlingen med New York-weekend för två på, den där jag inte längre har för avsikt att skicka in ett bidrag till för den händelse jag skulle råka vinna en date med spanet som bör pallra sig dit så småningom. Men kartongen får åka fram, och ett paket mjölk, bacon och ur ett skåp den fina plåtburken vetemjöl med. Den är nästan full.
Ugn på. Det känns litet som att det stängts dörrar framför mig ett tag, även om jag hela tiden gläntar på andra. Vit ugnsfast form, blå plastbytta. Exet, spanet. En deciliter mjöl, två, och en halv. Två flickfluktar förra veckan. Tre deciliter mjölk, och vispa klimpfritt. Jag känner inte riktigt igen det jag som rått. Två till mjölk, tre ägg. Inte egentligen på något dåligt vis. Vispa. Bara litet främmande. Pussla bacon i formen. Lättvindigare. In med formen på förbryning. Som om skinnet börjat växa på näsan redan av tanken på att resa. Undan med allt framplockat. Det är nog så det ligger till.
Ut till tangentbordet en sväng med orden i knät. Såg Closer härom dagen med flickan som föreslagit att jag skulle tycka om den. Fast vi såg inte klart hela. Hon hade rätt. Jag såg det sista idag. Rått och rakt och ärligt, och så sabla snyggt att det gick kalla kårar rätt många gånger. Klok flicka, mellan tuggummituggandet. Jag tror hon glömde kvar sin påse här; Wrigley's Extra Sweet Mint White. Jag fick kika in mitt i tonåren på ett liv jag aldrig valde att leva själv. Ett val jag lätt skulle göra igen om jag kunnat. Jag föreslog att hon skulle ta fasta på vad hon ville och visste att hon ville och borde inuti. Hon lät precis som jag gör själv när jag vet vart jag ska och bara väntar på att få höra det från någon opartisk som ser det lika svart på vitt som jag gjort själv men när jag ännu sitter fast i rörelsetrögheten i väntan på att ta språnget.
Hade jag redan hällt på smeten och gräddat alltsammans? Plötsligt var middagen bara klar. Det har flyttat in någon i grannlägenheten jag har valfri mängd insyn i (och de till mig från valfritt ställe till ena fönsterplatsen vid mitt matbord, eller min balkong). Ute är det mulet på himlen men rått och klart i luften. Jag dinerar i vardagsrummet. På en bänk ligger insidan av en bit brun kartong jag klottrat anteckningar på tidigare under kvällen då USA ringde. Sammanställa topplistor över de större svallvågor jag gett upphov till i de internationella open source- och bloggsamfunden. Kort känna-på-samtal någon gång snart med ett par spänstiga välförankrade herrar med goda rykten, som torde kunna se mig för vem jag är och styrka det med några fina ord. Däribland karln bakom BNF, bland annat, om jag hörde Justin rätt.
En del vet jag för bok över sina sexualpartners. Fast vid närmare eftertanke menar jag snarare prickar eller siffror i almanackan. Annotationssystem för ditt och datt, ungefär som en del tjejer för in alla röda dagar. Kanske de flesta? Det är en nisch i det kvinnliga psyket min i en hel del andra avseenden rätt stora nyfikenhet inte någonsin lagt sig i, och dit jag inte heller blivit spontaninbjuden någon gång, oräknat distansförhållandet där jag fick röda prognoser då vi fundrade över när vi kunde råkas näst. Sexet var väl visserligen ett stort bra, men det var inte det största för mig, och prognoserna slog likväl fel ibland. Aldrig kändes det så meningsfullt att vara där som tillfällena då jag råkat pricka in spritt språngande PMS och gråten var som allra närmast och motståndskraften mot smärre och större annat mörkt som tittar fram i livet var som minst.
Fast jag var inte heller då fullt så nära att jag var inbjuden i kalendern att titta, och gjorde det inte heller. Och hon hann aldrig lära känna mig bättre än att tro att jag läste hennes mail över axeln, när jag bara velat vara nära henne, blundandes. Jag tror inte jag skulle kunna föra logg över sådant där. Skulle jag alls börja, skulle det bli någon databas, och den skulle bli förskräckligt detaljerad för att databaser råkar vara bra på sådant, och sen skulle jag roa mig ett slag med att göra fånig statistiska visualisering av typer av sex per veckodag och antal orgasmer per år och distinkt partner och sexfrekvensstatistik som funktion av tid per förhållande och vem som initierar vad när, och sen skulle allt hamna på hyllan och databasen ruttna och så skulle jag fortsätta leva mitt trevliga oinrutade organiska liv och fortsätta att finna det litet exotiskt med folk som för in saker i sin kalender. För jag pysslar inte med sådant, och kan inte säga om jag hade sex tio gånger eller hundra förra året.
Men jag kan komma ihåg saker som att sex kan vara förbryllande bra även utan gemensam historia, gemensamt kroppsspråk och gemensamma känslor. Eller att man inte ser så mycket som hör ålder bäst, och dansen kring midsommarstången har fel; små grodorna, små grodorna, är plågsamma att se. När de hoppar ur munnen på folk, som ålderspendlar. Jag var mycket äldre när jag var nitton-tjugo än jag är idag, fast på andra ledder. Men tyst kel och mys är skitbra, och fullkomligt ålderslöst. Jag har haft tokigt bra lekkel med tjejer på lågstadiet när jag själv gick på högstadiet, tyst myst helt nära mormor på hennes dödsbädd vid en geriatrikklinik i Stockholm, och det är och förblir ett universal-må-bra-språk som kostar gratis och säger mest att jag tycker om att vara nära dig och mår bra av det. Enkla budskap, intuitiv förståelse.
Sen tillkommer det litet komplicerande "jag tycker om att vara nära dig" på en himla massa intrakönösa sätt där någonstans i mitten på livet, med andra någonstans i mitten på livet. Det kostar inte riktigt lika gratis, men ganska nära, frånsett att ett par mått kondition är bra om det går och går och man aldrig kommer till dörren. Kul är det och må gör man, och igår var jag på biblioteket och bytte ut Främlingen mot nästa Diana Gabaldon i serien, dinerade tiobitarssushi på Kikkobar och pressade limelemonad, och det var allt som åstadkoms den dagen.
Och i eftermiddags språkade jag litet med ett blygsamt napp på en rev jag kastat ut om vasshjärnt flickeflarn att tjattra med i Californien. Slår man an en trivsamt lättsam ton och gräver djupt i första bästa livsfråga som hamnar i luften trivs jag som fisken i vattnet, även om jag visst inte riktigt kan låta bli att den där ådran livscoach hoppar in och ger mjuka råd och tips om andra angreppsvinklar på livet, kryddat med smått och blandat jag själv sett eller erfarit. Men det var visst välkommet, och jag dikterade inte direkt några handlingsplaner.
Det bär nog av i säng med mig nu; gäspningarna längtar redan. Dörrar står litet halvt på glänt, mörkret faller och sommaren surrar välkomnande av blommor och bin i mitt sovrum, om jag vill.
Vill jag det? Jag vet faktiskt inte riktigt. Mest vill jag nog egentligen mysa. Fast det är litet svårt att mysa när någon gnyr om sex och att komma, om och om igen. Och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Fast jag tippar att det surrar envist i sovrummet nu. Någonstans.
Mitt ex fyller år i morgon. Det hade jag aldrig kommit ihåg själv. Jag kommer aldrig ihåg sådant. Jag hade nog missat midsommar med, om det inte vore för go'vänner och bekanta. Och jag hade missat exet också, om det inte var för tekniken och jag inte någon gång hade kommit på idén att sätta ett alarm. Det hade egentligen varit bättre att naturen haft sin gilla gång som vanligt. Men grattis på födelsedagen i förskott, kära du.
Blodsockret står lågt känner jag; jag är rätt hungrig, egentligen. Fick inte napp på att göra Moxies fisk med Maya för en liten stund sedan, men är inte sugen på att spontana in någon annan bekant för ändamålet. Nu är kylskåpsdörren öppen, och blicken faller på äggpaketet med tävlingen med New York-weekend för två på, den där jag inte längre har för avsikt att skicka in ett bidrag till för den händelse jag skulle råka vinna en date med spanet som bör pallra sig dit så småningom. Men kartongen får åka fram, och ett paket mjölk, bacon och ur ett skåp den fina plåtburken vetemjöl med. Den är nästan full.
Ugn på. Det känns litet som att det stängts dörrar framför mig ett tag, även om jag hela tiden gläntar på andra. Vit ugnsfast form, blå plastbytta. Exet, spanet. En deciliter mjöl, två, och en halv. Två flickfluktar förra veckan. Tre deciliter mjölk, och vispa klimpfritt. Jag känner inte riktigt igen det jag som rått. Två till mjölk, tre ägg. Inte egentligen på något dåligt vis. Vispa. Bara litet främmande. Pussla bacon i formen. Lättvindigare. In med formen på förbryning. Som om skinnet börjat växa på näsan redan av tanken på att resa. Undan med allt framplockat. Det är nog så det ligger till.
Ut till tangentbordet en sväng med orden i knät. Såg Closer härom dagen med flickan som föreslagit att jag skulle tycka om den. Fast vi såg inte klart hela. Hon hade rätt. Jag såg det sista idag. Rått och rakt och ärligt, och så sabla snyggt att det gick kalla kårar rätt många gånger. Klok flicka, mellan tuggummituggandet. Jag tror hon glömde kvar sin påse här; Wrigley's Extra Sweet Mint White. Jag fick kika in mitt i tonåren på ett liv jag aldrig valde att leva själv. Ett val jag lätt skulle göra igen om jag kunnat. Jag föreslog att hon skulle ta fasta på vad hon ville och visste att hon ville och borde inuti. Hon lät precis som jag gör själv när jag vet vart jag ska och bara väntar på att få höra det från någon opartisk som ser det lika svart på vitt som jag gjort själv men när jag ännu sitter fast i rörelsetrögheten i väntan på att ta språnget.
Hade jag redan hällt på smeten och gräddat alltsammans? Plötsligt var middagen bara klar. Det har flyttat in någon i grannlägenheten jag har valfri mängd insyn i (och de till mig från valfritt ställe till ena fönsterplatsen vid mitt matbord, eller min balkong). Ute är det mulet på himlen men rått och klart i luften. Jag dinerar i vardagsrummet. På en bänk ligger insidan av en bit brun kartong jag klottrat anteckningar på tidigare under kvällen då USA ringde. Sammanställa topplistor över de större svallvågor jag gett upphov till i de internationella open source- och bloggsamfunden. Kort känna-på-samtal någon gång snart med ett par spänstiga välförankrade herrar med goda rykten, som torde kunna se mig för vem jag är och styrka det med några fina ord. Däribland karln bakom BNF, bland annat, om jag hörde Justin rätt.
En del vet jag för bok över sina sexualpartners. Fast vid närmare eftertanke menar jag snarare prickar eller siffror i almanackan. Annotationssystem för ditt och datt, ungefär som en del tjejer för in alla röda dagar. Kanske de flesta? Det är en nisch i det kvinnliga psyket min i en hel del andra avseenden rätt stora nyfikenhet inte någonsin lagt sig i, och dit jag inte heller blivit spontaninbjuden någon gång, oräknat distansförhållandet där jag fick röda prognoser då vi fundrade över när vi kunde råkas näst. Sexet var väl visserligen ett stort bra, men det var inte det största för mig, och prognoserna slog likväl fel ibland. Aldrig kändes det så meningsfullt att vara där som tillfällena då jag råkat pricka in spritt språngande PMS och gråten var som allra närmast och motståndskraften mot smärre och större annat mörkt som tittar fram i livet var som minst.
Fast jag var inte heller då fullt så nära att jag var inbjuden i kalendern att titta, och gjorde det inte heller. Och hon hann aldrig lära känna mig bättre än att tro att jag läste hennes mail över axeln, när jag bara velat vara nära henne, blundandes. Jag tror inte jag skulle kunna föra logg över sådant där. Skulle jag alls börja, skulle det bli någon databas, och den skulle bli förskräckligt detaljerad för att databaser råkar vara bra på sådant, och sen skulle jag roa mig ett slag med att göra fånig statistiska visualisering av typer av sex per veckodag och antal orgasmer per år och distinkt partner och sexfrekvensstatistik som funktion av tid per förhållande och vem som initierar vad när, och sen skulle allt hamna på hyllan och databasen ruttna och så skulle jag fortsätta leva mitt trevliga oinrutade organiska liv och fortsätta att finna det litet exotiskt med folk som för in saker i sin kalender. För jag pysslar inte med sådant, och kan inte säga om jag hade sex tio gånger eller hundra förra året.
Men jag kan komma ihåg saker som att sex kan vara förbryllande bra även utan gemensam historia, gemensamt kroppsspråk och gemensamma känslor. Eller att man inte ser så mycket som hör ålder bäst, och dansen kring midsommarstången har fel; små grodorna, små grodorna, är plågsamma att se. När de hoppar ur munnen på folk, som ålderspendlar. Jag var mycket äldre när jag var nitton-tjugo än jag är idag, fast på andra ledder. Men tyst kel och mys är skitbra, och fullkomligt ålderslöst. Jag har haft tokigt bra lekkel med tjejer på lågstadiet när jag själv gick på högstadiet, tyst myst helt nära mormor på hennes dödsbädd vid en geriatrikklinik i Stockholm, och det är och förblir ett universal-må-bra-språk som kostar gratis och säger mest att jag tycker om att vara nära dig och mår bra av det. Enkla budskap, intuitiv förståelse.
Sen tillkommer det litet komplicerande "jag tycker om att vara nära dig" på en himla massa intrakönösa sätt där någonstans i mitten på livet, med andra någonstans i mitten på livet. Det kostar inte riktigt lika gratis, men ganska nära, frånsett att ett par mått kondition är bra om det går och går och man aldrig kommer till dörren. Kul är det och må gör man, och igår var jag på biblioteket och bytte ut Främlingen mot nästa Diana Gabaldon i serien, dinerade tiobitarssushi på Kikkobar och pressade limelemonad, och det var allt som åstadkoms den dagen.
Och i eftermiddags språkade jag litet med ett blygsamt napp på en rev jag kastat ut om vasshjärnt flickeflarn att tjattra med i Californien. Slår man an en trivsamt lättsam ton och gräver djupt i första bästa livsfråga som hamnar i luften trivs jag som fisken i vattnet, även om jag visst inte riktigt kan låta bli att den där ådran livscoach hoppar in och ger mjuka råd och tips om andra angreppsvinklar på livet, kryddat med smått och blandat jag själv sett eller erfarit. Men det var visst välkommet, och jag dikterade inte direkt några handlingsplaner.
Det bär nog av i säng med mig nu; gäspningarna längtar redan. Dörrar står litet halvt på glänt, mörkret faller och sommaren surrar välkomnande av blommor och bin i mitt sovrum, om jag vill.
Vill jag det? Jag vet faktiskt inte riktigt. Mest vill jag nog egentligen mysa. Fast det är litet svårt att mysa när någon gnyr om sex och att komma, om och om igen. Och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Fast jag tippar att det surrar envist i sovrummet nu. Någonstans.
postad 22:17 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar