23:56 Så grann står Östergyllen
Jag fastnade uppe igår natt. Vaknade i tid till dagens visning Natsudougalin, eller i alla fall programpunkten jag var intresserad av, och stannade över middagen med nio andra glada japanofiler. Glad i hågen och mätt i magen cyklade jag hem sen, och kände i hela kroppen att sommarkvällen var varm och skön, luften klar, solen mild, och när den där omisskänliga doften av nyponblom slog emot mig den sista biten innan hemma när jag kommer upp från tunneln under Abiskorondellen, stod det alldeles klart för mig att den här kvällen var som gjord för en lång och vacker cykeltur.
Jag parkerade cykeln vid cykelstället på innergården i stället för i cykelförrådet, tog en vilopaus uppe hos mig på tredje våningen att låta maten sjunka ned litet, läste ut ett kapitel Shadow of the Giant och packade sen ned den, papper och penna, ett äpple, en flaska vatten och litet överdragskläder i en rygga och gav mig åstad någon gång framåt halv tio.
Solen står lågt över västanhimlen, och Östergötlands öppna landskap breder ut sig så långt blicken når åt alla håll. Hela horisonten brinner, och mognande sädesfält, träd och den enstaka bebyggelsen som bryter upp dem slickas i guld. Bilvägen intill mig är tom, det är alldeles tyst, och cykelvägen framför mig ter sig som en gräskantad lavatunga som speglar elden från det brinnande klotet på himlen. Jag andas klöver, vass, säv, raps och allt möjligt som far förbi mig på båda sidor och den bortre stranden blånas över Roxens vatten i norr. Fartvinden fläktar i mitt hår, och håren på mina armar är resta av såväl svalkan som hur gripande vackert det är.
Det är påfallande hur mycket insekter som fyller luften här ute. De glittrar svagt i solen, överallt omkring mig, fångas upp i håret på mina armar, studsar mot ansiktet, och en och annan fastnar i ett öga, då och då; det är omöjligt att blunda för alla, men det tar sällan många blink innan de är borta igen. Det är så jag är försiktig med att öppna munnen för att andas, så mycket liv och rörelse är det i luften, trots tystnaden som bara bryts då och då av mygg som råkat bli påkörda och förfärat försöker surra ut ur örat.
En glad trudelutt tar vid där tystnaden tar slut, och snart följer en till, och en till. Jag visslar, och cyklar, och lever och far, och rätt vad det är fastnar ögonen för en allé åt vänster och jag bara måste ge mig in på den grusvägen för att se ljuset falla in från sidan och fara under lövtaket i tunneln till bondgården den leder till, och jag sjunger lokalpatriotiskt om hur grann Östergyllen står och vita kyrktorn på slätten hålla vakt innan jag är genom hela. För nyfiken och hoppfull att vägen leder någon vart och kan ta mig tillbaka till min ursprungskurs följer jag vägen vidare in på mindre och alltmer överväxta småvägar som kringelikrokar ut över fälten, förbi små ensliga hus, genom ett välansat lövgrottebuskage över ett parti vägklippt gräs och ut i två hjulspår med meterhögt gräs, blommor och ogräs mellan två dignande fält grön vete, och jag drar upp tempot ännu litet och grönskan piskar förtjust benen på mig, det hisnar i hjärtat, timotej och tupp-tupp-höna fastnar understundom i mina lediga birkenstock och jag är så lycklig att jag kan spricka innan jag är framme vid en ny bondgård som torkar hö med en fläktanordning som gapar efter all omgivningens uppmärksamhet. Snart har jag faktiskt hittat tillbaka ut på min cykelväg igen, ett par kilometer grönt och skönt efter allén som ler tillbaka mot mig en bit bort i guldglansen. Den är lika vacker härifrån.
Det bär uppför litet grand, och jag når Vreta kloster, och tänk, vad roligt det vore att känna vägen till Jenny och titta förbi som allra hastigast i kvällssolen på en kopp te och så synd att jag inte vet var hon bor, och jag tar av till vänster. Brunneby gård, säger en busshållplats, och jag cyklar in och känner inte igen Brunneby musteri, som tydligen ligger någonstans i närheten men inte just här, och i stället hittar och följer jag Göta kanal, som ligger alldeles stilla i väntan på alla livsnjutare som hälsar på. Solen har sjunkit så lågt att det mesta av guldet skymts i all lummig grönska kring vattnet nu, och jag möter litet fler människor här, en del på cykel, en del till fots, en del på förtöjda båtar, i trädgårdar på högra sidan, och två tjejer badandes i vattnet. Framme vid Ljungsbro byter jag sida, vilar benen ett slag i en härlig träbod till affär som stängt för någon timme sedan men fortfarande håller på att städa i ordning litet med en stor golvmopp. Kanothyra en hundring i timmen, eller fem för en heldag. Jag byter ett par ord med killen som jobbat där för dagen, medan en god vän till honom slår sig ned på trappan framför med en öl. Han ser mycket somrig, filosofisk och nöjd ut.
Det doftar ljuvligt av impregnerat riktigt gammaldags trä där inne, de säljer små kryddpåsar med allt från grönt te till lavendel i och allting är förvånansvärt smakfullt trots att det är turistgods för hela slanten. Utanför ligger ett par segelbåtar förtöjda, det kluckar litet kring fendrarna, och de tre småhundarna ena familjen har skäller och springer förtjust omkring när ena dottern busar med dem. Jag sitter inte upp, utan promenerar cykeln ett slag längsmed vattnet, och de minsta, ettrigaste och nyfiknaste i sällskapet sätter efter mig och gör modiga skällutfall mot läskiga mig tills jag sätter mig på huk och säger hej, och matte förmanar litet skamset att hon ju sade att du inte skulle springa iväg, din dumsnut. Trevligt att råkas, säger jag, och cyklar vidare.
Tillbaka över akvedukten, en till förtjust titt ned mot bilvägen som korsar inunder i rät vinkel och försvinner vidare åt båda håll. Kräftfiske klockan 18-24 i mittre och senare delen av augusti, förkunnar en liten lapp, hela den här sträckan av kanalen. Jag följer kanalen hela vägen ut i Roxen vid Bergs slussar, och tittar ut över vattnet ett slag från yttersta kajkanten. Ett kärlekspar sitter en bit uppåt på andra sidan av slussarna i backen, och sjön ligger stilla utan en krusning så långt ögat når framför mig. Jag tänker igen att hade jag inte tagit mig den här kvällen till det här, hade jag lika gärna kunnat ha bott i någon annan landsända i något betongghetto i stället för här och jag kommer troligen inte att se och känna något liknande där borta i USA men det gör ingenting. Och jag kan lämna det här utan att gå isär, för jag har ändå ingen att dela det med just nu.
Så jag sänder det vidare till alla er som inte hälsade på solnedgången i kväll i stället, i hopp om att det kommer fler väl till godo också.
Och sen cyklar jag milen hem, med bara en paus för att dra på mig tröjan när första kylan sätter i efter solnedgången och en kort visit i Bergsrondellsmacken för en fil. En kvart före midnatt är jag åter hemma, med hela kroppen full av mysig muskeltrötta och sommarkväll ända ut i fingerspetsarna.
Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden!
Jag parkerade cykeln vid cykelstället på innergården i stället för i cykelförrådet, tog en vilopaus uppe hos mig på tredje våningen att låta maten sjunka ned litet, läste ut ett kapitel Shadow of the Giant och packade sen ned den, papper och penna, ett äpple, en flaska vatten och litet överdragskläder i en rygga och gav mig åstad någon gång framåt halv tio.
Solen står lågt över västanhimlen, och Östergötlands öppna landskap breder ut sig så långt blicken når åt alla håll. Hela horisonten brinner, och mognande sädesfält, träd och den enstaka bebyggelsen som bryter upp dem slickas i guld. Bilvägen intill mig är tom, det är alldeles tyst, och cykelvägen framför mig ter sig som en gräskantad lavatunga som speglar elden från det brinnande klotet på himlen. Jag andas klöver, vass, säv, raps och allt möjligt som far förbi mig på båda sidor och den bortre stranden blånas över Roxens vatten i norr. Fartvinden fläktar i mitt hår, och håren på mina armar är resta av såväl svalkan som hur gripande vackert det är.
Det är påfallande hur mycket insekter som fyller luften här ute. De glittrar svagt i solen, överallt omkring mig, fångas upp i håret på mina armar, studsar mot ansiktet, och en och annan fastnar i ett öga, då och då; det är omöjligt att blunda för alla, men det tar sällan många blink innan de är borta igen. Det är så jag är försiktig med att öppna munnen för att andas, så mycket liv och rörelse är det i luften, trots tystnaden som bara bryts då och då av mygg som råkat bli påkörda och förfärat försöker surra ut ur örat.
En glad trudelutt tar vid där tystnaden tar slut, och snart följer en till, och en till. Jag visslar, och cyklar, och lever och far, och rätt vad det är fastnar ögonen för en allé åt vänster och jag bara måste ge mig in på den grusvägen för att se ljuset falla in från sidan och fara under lövtaket i tunneln till bondgården den leder till, och jag sjunger lokalpatriotiskt om hur grann Östergyllen står och vita kyrktorn på slätten hålla vakt innan jag är genom hela. För nyfiken och hoppfull att vägen leder någon vart och kan ta mig tillbaka till min ursprungskurs följer jag vägen vidare in på mindre och alltmer överväxta småvägar som kringelikrokar ut över fälten, förbi små ensliga hus, genom ett välansat lövgrottebuskage över ett parti vägklippt gräs och ut i två hjulspår med meterhögt gräs, blommor och ogräs mellan två dignande fält grön vete, och jag drar upp tempot ännu litet och grönskan piskar förtjust benen på mig, det hisnar i hjärtat, timotej och tupp-tupp-höna fastnar understundom i mina lediga birkenstock och jag är så lycklig att jag kan spricka innan jag är framme vid en ny bondgård som torkar hö med en fläktanordning som gapar efter all omgivningens uppmärksamhet. Snart har jag faktiskt hittat tillbaka ut på min cykelväg igen, ett par kilometer grönt och skönt efter allén som ler tillbaka mot mig en bit bort i guldglansen. Den är lika vacker härifrån.
Det bär uppför litet grand, och jag når Vreta kloster, och tänk, vad roligt det vore att känna vägen till Jenny och titta förbi som allra hastigast i kvällssolen på en kopp te och så synd att jag inte vet var hon bor, och jag tar av till vänster. Brunneby gård, säger en busshållplats, och jag cyklar in och känner inte igen Brunneby musteri, som tydligen ligger någonstans i närheten men inte just här, och i stället hittar och följer jag Göta kanal, som ligger alldeles stilla i väntan på alla livsnjutare som hälsar på. Solen har sjunkit så lågt att det mesta av guldet skymts i all lummig grönska kring vattnet nu, och jag möter litet fler människor här, en del på cykel, en del till fots, en del på förtöjda båtar, i trädgårdar på högra sidan, och två tjejer badandes i vattnet. Framme vid Ljungsbro byter jag sida, vilar benen ett slag i en härlig träbod till affär som stängt för någon timme sedan men fortfarande håller på att städa i ordning litet med en stor golvmopp. Kanothyra en hundring i timmen, eller fem för en heldag. Jag byter ett par ord med killen som jobbat där för dagen, medan en god vän till honom slår sig ned på trappan framför med en öl. Han ser mycket somrig, filosofisk och nöjd ut.
Det doftar ljuvligt av impregnerat riktigt gammaldags trä där inne, de säljer små kryddpåsar med allt från grönt te till lavendel i och allting är förvånansvärt smakfullt trots att det är turistgods för hela slanten. Utanför ligger ett par segelbåtar förtöjda, det kluckar litet kring fendrarna, och de tre småhundarna ena familjen har skäller och springer förtjust omkring när ena dottern busar med dem. Jag sitter inte upp, utan promenerar cykeln ett slag längsmed vattnet, och de minsta, ettrigaste och nyfiknaste i sällskapet sätter efter mig och gör modiga skällutfall mot läskiga mig tills jag sätter mig på huk och säger hej, och matte förmanar litet skamset att hon ju sade att du inte skulle springa iväg, din dumsnut. Trevligt att råkas, säger jag, och cyklar vidare.
Tillbaka över akvedukten, en till förtjust titt ned mot bilvägen som korsar inunder i rät vinkel och försvinner vidare åt båda håll. Kräftfiske klockan 18-24 i mittre och senare delen av augusti, förkunnar en liten lapp, hela den här sträckan av kanalen. Jag följer kanalen hela vägen ut i Roxen vid Bergs slussar, och tittar ut över vattnet ett slag från yttersta kajkanten. Ett kärlekspar sitter en bit uppåt på andra sidan av slussarna i backen, och sjön ligger stilla utan en krusning så långt ögat når framför mig. Jag tänker igen att hade jag inte tagit mig den här kvällen till det här, hade jag lika gärna kunnat ha bott i någon annan landsända i något betongghetto i stället för här och jag kommer troligen inte att se och känna något liknande där borta i USA men det gör ingenting. Och jag kan lämna det här utan att gå isär, för jag har ändå ingen att dela det med just nu.
Så jag sänder det vidare till alla er som inte hälsade på solnedgången i kväll i stället, i hopp om att det kommer fler väl till godo också.
Och sen cyklar jag milen hem, med bara en paus för att dra på mig tröjan när första kylan sätter i efter solnedgången och en kort visit i Bergsrondellsmacken för en fil. En kvart före midnatt är jag åter hemma, med hela kroppen full av mysig muskeltrötta och sommarkväll ända ut i fingerspetsarna.
Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden!
postad 23:56 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar