12:24 Svartsjuka

Svartsjuka är i första hand en indikator på att dess bärare har ouppfyllda behov. Jag har aldrig stött på svartsjuka som inte platsat under sådan rubricering, men skulle gärna vilja höra talas om det från någon med nog språk och känsloförståelse för att kunna brodera ut någon annan sort.

På litet högre abstraktionsnivå och kulturellt sett, är svartsjuka ett smit-koncept, släkting med prokrastination i så mening att man smiter ifrån ett att fullfölja och ta ansvar om man inte följer upp känslan. Hade vi inte haft ett välkänt etablerat begrepp för svartsjuka, och en kulturell förståelse för det som ett känslotillstånd som någon annan är skyldig eller delskyldig till, vill jag tro att vi skulle vara mycket bättre på att ta hand om våra egna behov (och, för all del, stödja varann i arbetet och ansvaret att göra detsamma).

När jag säger smit-koncept, är jag inte ute efter att stämpla och underkänna någon – det jag vill påtala är att den som nöjer sig med "svartsjuka" som självdiagnos, för att det råkar finnas ett ord för den, överger sig själv. Det är en kapitulation – att inte ta ansvaret för att känna sina känslor, söka upp varifrån de härstammar, ställa sig frågan vad som är på tok, och vad jag kan göra för att ta bättre hand om det behov jag inte uppfyller. Ofta mer än ett, må vara, men principen är densamma: om vi inte tar fram luppen och kikar efter var och varför det gör ont, när det gör ont, blir såret infekterat, varigt, växer och förvärras, och tar sig en massa ännu konstigare former än den redan luddiga "svartsjukan" själv.

Svartsjuka är bästa vän med medberoende och curling. En medberoende-relation är typiskt inrättad så att en person outsource:ar ansvaret för en eller flera delar av sina egna behov, till någon annan, som tar vid där han eller hon själv inte tar hand om vad det nu vara månde. Curling är mer samma sak fast bak och fram: en ofta närastående person X tycker, känner och agerar som om X inte är vuxen att ta ansvaret Y för sig själv, så X i stället sköter om Y innan vederbörande ställts inför Y för egen del, hunnit känna behovet eller någonsin lärt sig någonting om Y i förstone. Säg, en litet mer välment än klok mamma som sköter om sonens tvätt och matlagning medan han bor hemma (i tron att alla kan tvätta och laga mat och ta eget ansvar för det), och att han gott kan ägna sig åt annat, då hon själv finner sig så mycket bättre på det, och sålunda tar hand om båda åt honom. Sen flyttar han ut ur hemmet utan egen relation till och färdighet i tvätt och matlagning, och börjar livet på bar backe i någon mening, med massor av saker att lära sig samtidigt med universitetsstudier eller vad det vara månde, som hade varit smutt att redan vara flytande i, och så går det som det går både med livet och studierna. Kanske funkar det, kanske återetableras medberoende-relationen i ny skepnad, nu med en flickvän som av någon anledning motas in i stödmammarollen utan att någondera parten begriper riktigt vad som gick snett – men något skaver.

Vad svartsjuka beträffar, är min uppfattning att det vanligare medberoendesyndromet är att ena parten är litet bättre på att känna känsloansvar, processa och ta hand om än den andra, och en osynlig arbetsfördelning uppstår där det är X som "sköter relationen" och icke-X "blir svartsjuk" när icke-X plötsligt känner något ouppfyllt behov – ofta genom att se X (eller någon annan) i någon situation som när X, på det sätt icke-X själv svälter. "Svartsjuka" uppstår, X görs ansvarig i ett skuldöverskrivande – "du / ditt beteende / det du tillåter andra göra med dig, gör mig svartsjuk". "Sluta upp med det, eller nå't!" "Inte mitt fel; jag utsätter inte dig för att känna svartsjuka genom att göra som du!"

En slags vansklig dikotomi uppstår gärna här, där den underförstådda rättvisan är att ingen känner sig svartsjuk och ingen möter sina egna behov för vad det nu månde vara – gärna kärlek och att bli älskad på sitt eget / sina egna kärleksspråk, i monogama relationer där partnern inte råkar prata de språken (tid tillsammans, beröm, gåvor, sex, tjänster, mentorskap, djupa utvecklande samtal, och allt vad det kan tänkas handla om) och någon annan dyker upp i deras liv som tillför en eller flera av de saknade ingredienserna.

Jag tror att det är lättare att trilla in i svartsjuka om ens egen relationssyn är att man har någon slags ägandeanspråk på partnern, kanske ofta i utbyte mot att själv ha överlåtit samma slags ägandeandel i sig själv, och att bura in sina egna beteenden enligt något givet (men gärna oskrivet, underförstått) regelverk om "hur man beter sig [när man är i en/vår relation]". Och den världsbilden tror jag vanligen är till för att beskydda båda (eller kanske bara den känsligare eller otryggare partnern) från svåra vuxenroller som att känna igen sina behov och ta ansvar för att möta dem, se och ta ansvar för att kommunicera sinsemellan om vad man vill ha och att det man vill ha är någonting som partnern själv kanske inte har att ge. En hel kaskad känslokomplikationer och bryderier följer i sviterna av det här, som i slutändan ruckar på fundament som idén att en relation är funktionell och bra bara om båda parternas alla behov är mötta inom relationen och utan inblandning av någon annan människa alls, åtminstone i någonting som rör känslor, sexualitet, sensualitet eller andra djupa inre behov involverandes människor.

Samt det nästan aldrig omtalade behovet av enkelhet: att inte behöva arbeta eller kommunicera så mycket; defaultkompromissen att endast involvera en enda annan part, och automatiskt kapa en massa besvär med säker-sex-spörsmål och så vidare.

Jag har litet svårt att hålla mig till urämnet, men jag tycker det är ett rätt bra broderi av hur saker och ting hänger ihop kring svartsjuka, sett i ett delvis antropologiskt, delvis blott känslointresserat perspektiv. Jag har lyxen att ha vandrat omkring i det här perspektivet ganska många år redan, vilket förmodligen är varför jag själv inte känner mig svartsjuk i mitt eget liv – när något skaver, är jag för otålig med att följa känslan till roten för att kunna följa upp och kanske be om hjälp eller stöd för att stanna upp och känna mig svartsjuk över någonting. Jag omger mig med så många jag kan som är bättre än jag på att identifiera och möta sina egna behov, och reagerar mer med uppskattning eller vördnad inför mentorer som gör mig uppmärksam på saker jag själv inte gör för mig själv. I alla fall tror jag att det är så här mitt liv hänger ihop, och varför jag själv inte hamnar i svartsjukefällan: att jag har en annan attityd till mina egna ouppfyllda behov, och vill lära mig äga dem och uppfylla dem.

Förmodligen är den känsla jag har i stället för svartsjuka antingen sorg, över att inte ha byggt in mättnad för ett saknat / identifierat behov i mitt liv än, eller måhända en smula hjälplöshet för att inte ha listat ut hur än, eller något åt samma håll. Jag hoppar själv över pinnhålet svartsjuka för att jag inte har någon sådan pinne att landa på, då jag inte tror på svartsjuka som koncept, ungefär som en ateist inte klurar över guds avsikt när något sorgligt inträffat. Det skulle bara kännas intellektuellt oärligt för mig att lasta av alla obehagliga känslor som svartsjuka, att springa ifrån de ansvar för mig själv jag vill bli vuxen att ta. Jag har en mamma som sprungit iväg från saker hela sitt liv att brås på och lära av, och svartsjuka är må vara inte en av de ting jag sett henne gömma sig för, men i min bok känns det som samma slags strutsbeteende jag velat undvika att hamna i själv. Jag kommer i bättre kontakt med mig själv genom att inte leva i en världsbild där svartsjuka existerar.

Och jag känner för och med andra som inte lever i samma värld, och kan stödja dem i deras egen svartsjuka, så gott och kärleksfullt jag kan – det här är inte en tävling i att ha rätt – jag kan kanske dela med mig av insikten och perspektivet till andra som vill tänka och handla som jag – men det är inte rätt läge att ge sig in på djupet på det här ämnet när någon tampas med känslotrassel, om de inte själva vill påta i det. Känslor behöver kärlek och lyhördhet, vare sig de är grundkänslor, fantomkänslor eller, hm, kompositkänslor bestående av litet av varje som klumpat ihop sig till en stor svårsmält boll.

Om du har eller just fick några intressanta svartsjuketankar att brodera vidare på, skriv gärna en egen liten dagboksessä, och länka in den från en kommentar på den här noten – eller om det är små reflexioner, för all del direkt i kommentaren. Det är nog tredje gången jag skriver om ungefär det här ämnet, och det tycks bli litet bättre och rikare varje gång.