23:44 Bittens Addiction: dag 0

Tåg till Hudiksvall (som jag alltid trott hette Hudriksvall, tills jag köpte biljetten härom veckan), där jag och en liten skara med mig (fyra?) blev upphämtade med bil av Bitten med systerdotter och körda till Frägsta Kulturgård – genom ett vackert norrländskt snölandskap, prickat av små röda bondgårdar.

Jag har tecknat mig för är en fyradagars intensivkurs i "Sockerberoende och biokemisk reparation" (en av diverse olika temakurser som går av stapeln ungefär en gång i månaden hos Bittens Addiction), initialt mest för att lära mig litet mer än det matiga jag läst i boken "Sockerbomben" sedan i julas, men nu kanske också litet om beroenden, för den händelse jag har anlagen själv. Samt att jag kände igen mig starkt i det Bitten kallar "racing brain" i en liten filmintro och ville veta mer. Hon är klok och lärd, och inriktad på ortomolekylär medicin, vilket är en helhetssynsorienterad systemsyn på kroppen, som menar att det är viktigt vad vi stoppar i oss för hur vi mår – och att vi alla är biokemiskt unika och sålunda har olika behov, rent näringsmässigt.

Vi är nio allt som allt, det här veckoslutet, och har mest bekantat oss med varann litet, ätit middag och gjort en rätt grundläggande orientering av programmet de närmaste dagarna, och det var en fantastisk italiensk middag (lamm-, bacon- och broccoli-gryta med kalkonsalami, hemgjort majonnäs, ägg och sallad till), hittills.

En sak jag plockar med mig från te-och-kaffe-stunden medan vi inväntade bilresenärer och middag, var kokosfett som både hunger-stillare (det fanns någon fin aspekt jag redan glömt i stil med att sätta igång betaendorfiner men utan att ge någonting i stil med en sockerkrasch efteråt, efteråt) och te-komponent (varmt vatten + litet kokosfett = inte dumt alls!). Jag ska allt skaffa själv med, när jag kommer tillbaka. Viss varning utfärdades för lätt laxerande verkan, och att man om man inte är van att processa fett, kan behöva tillskott av de enzymer som bryter ned fett åt en (för en del påbörjas produktionen automatisk på något dygn, för andra inte – och man känner igen bristen på att få gaser, rapa och så).

Vi fick varsin pärm material, och skrev på en liten moraliskt (om inte lagligt) bindande lapp om att inte sprida några personuppgifter så folk får bibehålla sina privatangelägenheter, men samtidigt vara fria att dela med sig av allt, och så fick vi en liten avstressande kläm-hjärna, tillika företagets logotyp. :-)

Tydligen ligger svensk sjukvård 20 år efter amerikansk på det här fältet: sockerberoendet trillar mellan massa stolar i landstinget, och så får folk inte sin behandling betald, så det behandlingshem Bitten ett tag försökte driva fick slå igen trots 375 patienter väntandes på kö för att få komma in för att välfärdssystemets finansieringsled inte fungerat. Bedrövligt, men inte förvånande. Jag är glad att jag kan finansiera min kurs själv, och glad att två av kursens övriga deltagare är här på fortbildning från någon föredömligt framsynt vårdenhet någonstans i landet. Bitten är luttrad av erfarenheten men inte bitter: hon är övertygad om att insikterna är på väg, och ställer gärna upp på att coacha sina framtida eftergångare, när nya hem börjar dyka upp, med tänker vid 60 inte driva dem själv. Klokskap.

Det här ska bli spännande och intressant!