07:34 Hjärngymnastik och kvällsgenetik

Den senaste veckan eller två har jag jobbat mycket mer än vanligt. I termer av synliga resultat av allt slitet, hittills, avsevärt mindre. Huvudsakligen för att jag åtagit mig fixa en hög saker jag aldrig petat på - i programmeringsspråk jag heller inte brukar meka med. För det mesta håller jag mig till javascript, eller pike (om än rätt mycket mer sällan sedan jag lämnade mina svenska sociala kretsar). Tidvis lisp. Ruby, i högst sällsynta fall. Python, perl, php och så vidare: aldrig. Men via diverse anledningar har det nu varit en hel massa av alla tre - och, för den delen, ruby. Det är vilsammare att plita ihop ruby och python; de tär inte lika hårt på mitt sinne för estetik. Och jag bör inflika att det handlat om högst väldoftande kodbaser jag påtat i - tursamt nog är min kollega David både kompetent och begåvad med god smak, så det har varit lindriga strapatser.

Men det är skönt när man väl fått till något hack, så man kan börja använda det. Greppa ihop en tsv-fil över en drös olika matchmönster från apacheloggar, till exempel; en kolumn per mönster, en rad per fil, och mönstren angivna i en liten återanvändbar JSON-blobb. Vi har haft en massa instrumentering för att logga saker som pajar ihop, men då det varit för mycket meck att ta reda på vad som loggats har det gjort rätt minimal nytta, hittills. Så nu bygger jag ihop webbsidor som ska visualisera allt sevärt på lättöverskådliga vis, utan att kosta en massa besvär när man vill kika.

Extra trivsamt ska det bli att integrera apache-serverloggen med github, så jag kan gå från felöversikten med felmeddelanden och antal förekomster, till källkodsvyn, och sen beströssla den senare med markeringar för var vilka sorters fel händer, och hur ofta. HTTP fetch failed: och en liten tårtgraf över fördelningen saker som inträffat idag, kanske med blädderbar historik för nuvarande kodrelease vi kör uppe i Amazons datacenter, någonstans.

Det är sådant som är kul att hacka ihop; system som inte jobbar ihop, men som borde.

Och just nu promenerar jag hem i beckmörk (men rätt väl gatubelyst) kväll i bekväma 21 grader, årets första riktigt medelhavsklimatliga utekväll, såvitt jag märkt. Jag åtnjöt den genom att lunka nedför Castro Street här i Mountain View med sikte på en lagom utomhusmiddag, på någon restaurang som kläckts sedan senast (jag gjorde ungefär detsamma igår kväll, fast inomhus, på The Kitchen Table, som jag varmt kan rekommendera). Min gom landade dock till slut vid Café Baklava, en liten turkisk restaurang som fastnat mest i minnet som platsen jag först träffade och dinerade med Seas, för nu ganska länge sedan. Ett ganska anspråkslöst mål mat idag - en lammkebab från kolgrillen med ris och grönt, men mysig stämning i mörkret vid de små inhägnade borden ute på gatan, mellan gångtrottoar och bilfil. Man kan ha det värre.

Och strax, är det nog dags för en ny djupdykning i Richard Dawkins utmärkta hjärngodis "the selfish gene", en bok vars kanske enda fläck är att titeln får icke-läsare att tro att de redan förstår dess budskap och innehåll. Jag önskar att jag snavat på den här i högstadiet eller gymnasiet; biologiundervisningen hade blivit oerhört mycket roligare och intressantare i ljuset av det här materialet, och min redan eminente gymnasiebiologilärare hade blivit ännu intressantare att leda in på kul stickspår inom sin breda ämnesbildning.