11:43 Kommunikation och valfrihetsgenerositet

Det gick just upp för mig att min epostkorrespondens-modell saknar en del element jag nog gärna skulle införliva i den.

En av hörnstenarna av HAI (the Human Awareness Institute) är idén "being at choice", utifrån massor av sinsemellan kompatibla perspektiv som inte nödvändigtvis slår en, när man bara smakar på ordet. Det är en kraftfull idé, inte bara i hur man ser på sig själv, och de valmöjligheter man är medveten om och föreställer sig - ...bunden av, till exempel, eller ...står en oändligt rikligt till buds - utan också, sett till vad man ger andra.

I morgon, eller om sex-åtta timmar, närmare bestämt, provar jag på min första HAI-assistent-kurs, som spänner över hela söndagen från tio på morgonen till någon gång framåt kvällskvisten, i Santa Cruz-trakten (några mil söderöver mot kusten härifrån, fast troligen mer ute i bergsvildmarken på vägen någonstans) - med 26 andra ännu-inte-assistenter-eller-interns, varav någon eller några månde vara där mer för att repetera (jag är inte säker på hur många som är lika nybakade som jag; det ger sig). Jag plöjer just genom de bitar av studiematerialet jag inte nosat mig genom än, och intressanta saker dyker upp inuti.

När jag skriver epost till folk jag inte känner, det vill säga när jag tar kontakt med någon, kanske i syfte att kanske lyckas befrända dem, eller föreslå någon idé som slagit mig och jag vill dela med mig av, eller (rätt vanligt i sammanhanget öppen källkod och mjukvara) fråga om råd och tips kring något projekt eller ändamål jag föresatt mig, är det oftast med en slags ekonomisk effektivitet på temat "jag vill få allting sagt, så det blir en atomisk enhet som inte fordrar X extra utbyten innan den blir aktionabel", i någon mening. En felrapport ska innehålla allt en ingenjör på andra sidan behöver (och helst inte en massa annat skräp, men det är viktigare att få med alla detaljer än det är dåligt att få med några irrelevanta; ofta är det sannolikt att jag vet mindre av vad som är viktigt än motparten).

Det funkar ofta fint i just mjukvarusammanhang, men det funkar inte lika bra i mjukare sammanhang, såvida inte rätt stora delar av det jag råkar vilja säga är ruskigt intressant, relevant, påpassligt, et cetera, för den som råkar ta emot det. Det är en strategi född ur min emotionella relation till medier med höga svarstider, i kombination med mitt eget tålamod med (och jag menar nog mer brist på tålamod) att följa och följa upp ett tankeutbyte över en längre tid så det landar någonstans i det härad jag hade i åtanke. Är jag delaktig i ett utbyte för själva glädjen att delta i en pågående långvarig process, är det här ingen faktor, men ofta (kanske oftast?) är det någon slags riktad verkan-ambition som driver på, och min modell följer helt enkelt mina egna kognitiva ramar för hur min uppmärksamhet distribueras över tid, hur troligt det är att jag kan tänkas komma tillbaka till en stundens tanke X dagar senare och återuppta just det projektet eller vid det laget ha tappat intresset helt och hållet, med mera.

Så min strategi är på sätt och vis genomarbetad (åratal av inarbetad och evolverad vana), på sätt och vis obearbetad, oreflekterad och full av luckor, gropar och slukhål (ett brev som aldrig etablerade ett utbyte, utan dog ut bums).

Med litet mer generositet kring deras valfrihet att själva välja väg i utbytet; volym, substans, format, frekvens, med mer, hamnar resultat nog i någon helt annan härad. Det är inte givet att de metoder och varianter jag själv intuitivt väljer är de enda som kan fungera för mig med, och det är tänkbart att, med rätt stöd- och hjälp-systematik i mediet själv (säg, en epost-klient som låter mig bygga upp ett material när jag har idén färsk, utan att fordra att jag även skickar iväg alltsammans som kontext till framtida utbyten), en hel massa andra metoder också kan fungera, där en mer givmild handskakning med bortre part etablerar någon ideal ad-hoc-harmoni sinsemellan.

En digital eras variant på social kompetens, kommunikativ färdighet och väloljade sambandsmönster.

Det känns som ett rätt stort och långtgående projekt på begränsad budget, men med obegränsat potentiellt värde; fullt av dels lärdom om mig själv, dels förbättringar i resultat, effektivitet, och måhända luddigare bjussord (ny spin på gammalt begrepp, avsiktligen divergent) som livskvalitet, framgångsrikhet med mera. Hur ser du på dina egna strategier och rådande begränsningar i kommunikationssammanhang som intresserar dig?