02:46 Färg

Det dröjde rätt länge innan jag Begrep färg.

Härom natten (det var nog i tisdags) såg jag Richard Dawkins tal i Virginia om sin bok The God Delusion 2006-10-23; excerpter för den som inte läst den och frågestund efter för alla närvarande -- vardera styvt en halvtimme respektive timme långa, och jag tror det var i den senare han a propos någonting tog upp temat färg, och hur vi människor ser en liten strimma av det elektromagnetiska spektrum som ligger mellan litet lägre våglängder än till exempel insekter typiskt ser -- de ser inte vårt rött, men ser en hel del ultraviolett vi själva inte ser, med allt kortare våglängder under lila. (Ett ännu större utvik gör han i ett av sina långa jultal om vetenskap -- 1991, The Ultraviolet Garden -- som jag minns det.)

När jag var mindre begrep jag det där med att inte se rött, som att föremål som var röda blev osynliga för den som inte kunde se rött. Men så fungerar det ju inte. Ett föremål ser rött ut för oss som ser rött (bokstavligen, inte bildligen), för att det reflekterar elektromagnetisk strålning inom det delspektrum av alla våglängder vi känner igen som och valt att döpa till rött. Ser man inte rött, och föremålet -- mot all förmodan -- inte reflekterar några andra våglängder än rött, ser det svart ut i stället.

Svart är ett litet missledande namn för ”absorberande”. Vitt, ett annat, för ”reflekterande”. Något som vi kallar vitt reflekterar alla färger vi själva ser, känner igen och begriper oss på. Nyanserna av grått, mellan dem, reflekterar dem inte lika starkt som vitt, men alla färger lika mycket. Egentligen ser vi dock rätt grovt, färgprecisionsmässigt -- vi detekterar nämligen bara ljus i tre nyanser i trakterna av gult, grönt och blått, men genom en slags kromatisk eller våglängdsmässig motsvarighet till stereoskopiskt seende, interpolerar vi oss fram till att uppfatta även färgerna i en omgivning av dem, och begriper oss sålunda på de mellanliggande färgerna med, men slipper se saker utom våglängdsmässigt synhåll för ögats tappar.

Många djur, och en del kvinnor (kanske en procent, menar en artikel i DN), har fyra mätpunkter, för ytterligare precisionsseende (och i djurfallet även insyn i ultraviolett spektrum), färgblinda bara två. Trots att vi lever i samma värld, och i mycket beskriver den genom samma språk, uppfattar vi den alltså ganska annorlunda. (Många människor lär sig aldrig riktigt det där tankesprånget, i sin omvärldsförståelse.)

De föremål vi ser, belysta med vitt ljus eller ljus i det spektrum vi själva kan se (praktiskt nog, och föga förvånande, har vi evolverat fram syn i de våglängder vår sol avger som mest strålning/belysning -- våglängder mellan ~400 och ~700 nanometer), eller som själva strålar ut ljus, registrerar vi i vårt fåtal mätpunkter för färg (och ljusintensitet), som tillsammans bildar ett ytte-pyttelitet titthål in i det oändliga elektromagnetiska spektrum av våglängder som existerar -- med Dawkins’ jämförelse, titthålet i den burka hela mänskligheten bär; en liten slits i ett långt, långt plagg som täcker nästan allting, utom en liten del som var tämligen evolutionärt praktisk, för oss som organism, och inte minst gjort oss bra på att hitta frukt, befrämjande mänsklig överlevnad.

Vi är, kort sagt, fruktsynta, vilket förstås är praktiskt när man shoppar omkring i djungelns fruktdisk efter krubb. Insekter som bin är mer typiskt blomsynta, och ser en massa häftiga detaljer i blommor (och kan, för all del, könsbestämma blåmesar -- då blåmeshannarnas huvuden inte bara är blå, som honornas, utan dessutom starkt ultravioletta) vi själva "slipper" se.

En del andra våglängder i det infraröda kan vi också observera, men begriper dem inte som färg, utan som värme, som vi förvisso känner över hela kroppen, men typiskt inte lika konkret infogar i vår inre visuella bild av hur omgivningen ser ut, sannolikt för att vi inte har lika god precision i den och för att vi lär oss att den är så variabel, om jag skulle spekulera fritt ett slag. Boaormar, som inte äter fullt så mycket frukt som vi, men desto fler gnagare, ser infrarött mer än vi gör, och astronomer, vilka är ett släkte djur som är särskilt förtjust i att titta på väldigt stora saker som brinner fint väldigt långt bort, har hittat på alla möjliga sorts sinnrika glasögon för att transponera om enorma spektrum utanför vår burka, så de kan omtolkas till deras betydligt mindre färgregister; allt från radiovågor till röntgen- och gammastrålning trollar de om till nyanser av grått, eller den optiska färgskalan, när de så vill (jag kan varmt rekommendera de utmärkt pedagogiska bilderna och de tillhörande bildtexterna här för mer utvik kring och känsla för alltsammans).

Just vårt eget färgseende är rätt beroende av starka ljusintensiteter för att vi ska uppnå någon större urskillning i färghavet, så när det är mörkt får vi lätt för oss att allt omkring oss blir svart eller grått. I och med att vi som art trivs bäst med att sova om nätterna (undantaget exv Hackus hackus, den lilla kodknackaren), är det inte hela världen; faktiskt var det något vi gjorde mycket bättre ifrån oss med för mycket länge sedan, då vi inte var de allra farligaste djuren som spatserade omkring om dagarna, men som vi sedan tappade i hög grad när det räckte gott att hitta smaskens om dagen. (Och Hackus hackus klarar sig bra med, då såväl emacs som internet tvärtom syns bättre snarare än sämre i nattlig skärmbelysning med vår nutida teknologi, som inte är fullt så långt evolverad för dagsljusbetingelser.)

Så här intressant är det med fysik, eller biologi, eller vad som helst, när man ser sig omkring litet på egen hand, i Wikipedia, Youtube, med Google och andra, gärna mer nischade specialforum man hittar på egna upptäcksfärder efter vetskap, till skillnad från när man får sig något tillplattat och rätt tråkigt torftigt serverat i högstadie- eller gymnasiekursen av motsvarande. Eller fick, om jag finge hoppas litet på att lärare och elever tagit till sig en del av den förbättrade arsenal roliggörande uppgraderingar vi i skrivande stund har gratis tillgång till, som inte fanns när undertecknad stofil var geggigare i huvudet.

Jag har i kastandet av saker kommit fram till att jag bestämt borde kasta bort alla mina skolböcker, då deras bäst före med råge är övergånget, och bjuder till konvulsioner och uppstötning av innehållet, på motsvarande vis de misslyckade lammkotletter jag tillredde samma tisdag, beklagligen, gick till mötes, till stor nesa för min kanske tjugoåriga eller så avhållsamhet från kräkningar, strax dessförinnan.

Men det är en betydligt färglösare historia jag surade färdigt över redan samma kväll.