01:08 Mitt liv i Mumindalen

Samtliga nedan citerade karaktärsporträtt är hämtade från http://www.moomin.fi/moomin.htm.

Muminmamman är både moralisk och vidsynt - en ovanlig kombination. De övriga medlemmarna av familjen är inte medvetna om att hon uppfostrar dem, delvis kanske för att hon mest gör det genom att låta dem få begå misstag.

Jag är självskriven medlem i alla muminmammors fanclub. Och ja, världen är full av muminmammor, även om de inte känns igen på yttre kännetecken som handväska och stor, kvinnligt avrundad näsa. Eventuellt känns muminmammor lättast igen på att de bor i muminhus. Muminhus är ett fenomen som naturligt uppstår kring muminmammor: platser där människor av alla de slag känner sig hemma och oceremoniellt hälsar på, ofta, mycket och inte ogärna länge.

Filifjonkan är Muminfamiljens absouta motsats. För henne är livet en plikt, inte en glädje. Hon saknar fantasi och lever ett väl inrutat liv, byggt på tradition och principer. I katastrofsituationer har hon dock en tendens att bete sig totalt irrationellt, och längst inne har hon nog en outtalad längtan att leva lika fritt som Muminfamiljen. Hon åtföljs i allmänhet av sina tre barn.

Jag tenderar att kära ned mig i flickor med vissa filifjonkdrag, närmare bestämt outtalade längt efter att leva lika fritt som muminfamiljen, sin benhårda disciplin och pliktkänsla, och tendensen att bete sig totalt irrationellt under panik. Som kanske mest älskar jag att stå vid deras sida när de drabbas av dessa katastrofsituationer, som utgör fantastiska möjligheter att öppna dörrar och omvälva världen åt håll de mår bra av att upptäcka -- samt att lotsa dem ditåt de vill när jag råkar ha vettiga sjökort, och eftersom jag trivs i vatten samt har viss sjövana.

Dessutom dras jag till dem för att jag har mycket att lära mig av dem om självdisciplin och sunda levnadsvanor.

Snusmumriken är en filosofiskt lagd vagabond, alltid klädd i slokhatt och gammal rock. När vintern närmar sig lämnar han Mumindalen för att resa omkring i världen. Han trivs med sig själv och gillar att få meta fisk i lugn och ro, bryr sig alls inte om att äga saker och har många beundrare, särskilt bland dem som är små och blyga och inte kan vara ensamma. Han är Mumins bästa vän.

Jag beundrade själv snusmumriken som liten (och blyg), och finner med stor tillfredsställelse att det jag beundrade i honom, är sidor jag lagt mig till med själv och kontinuerligt fortsätter arbeta på. I en del situationer är jag fortfarande blyg, men har funnit vägar förbi dem, främst genom hur jag lär känna främmande människor, vilket huvudsakligen till nästan uteslutande sker nätligen. För jag är bara blyg gentemot människor jag inte känner, inte förstår, och inte vet att de vill ha någonting med mig att göra. Alla som tagit sig förbi minst två av de tre punkterna är jag inte blyg för, likaså de flesta som bara uppfyller en av dem.

Hattifnattarna är utpräglade gruppindivider. Det enda de bryr sig om är att ge sig iväg till horisonten - men när de kommer dit märker de att det alltid finns en ny horisont. Det är kanske det som ger dem deras flackande blick. Helt ofarliga, men blir starkt elektriska vid åskväder och bör då undvikas.

Jag tycker om, och förstår, och känner mig faktiskt litet hemma bland hattifnattar, även om jag inte tillhör gruppen. Men jag gillar verkligen hattifnattarna, inte minst för att de lever i det tysta. I vad mån de har ett språk, är det karma.

Lilla My är inte släkt med Muminfamiljen, men bor hos dem. Hon är så liten att hon bra ryms i familjens mjölkkanna. Hon älskar katastrofer, och ser till att sånt händer. Hon är gladlynt och aggressiv och totalt respektlös, men aldrig elak.

Och jag har alltid varit litet hemligt kär i Lilla My, och gillar särskilt det där genomträngande som uppsöker en, genom alla ridåer man månde ha spänt upp. Det är en konst att demaskera människor, och Lilla My är dess okrönta mästare, även om det nog är en ynnest att hon i allmänhet inte syns bland folk som inte riktigt klarar av en Lilla My i rummet.