07:48 Impending Doom?
Under en överhängande känsla av att någonting är på väg tämligen käpprätt åt helsicke, brukar jag få en slags engagemangsboost, har jag märkt. Den där viljan att kraftsamla och göra någonting, eller att ge mig på att hitta mig en nisch eller infallsvinkel där mina bidrag kan göra nytta. Plan B, som jag tog upp litet initialt i en nylig not, och Jared Diamond, nämnd i samma not, som jag läser parallellt, och får dels ett lättläst högkondensat av vad som känns som all klimat- och energiforskning i hela världen, å ena sidan (Plan B), och dels ett rikt och djupt fraktalt berättande om samspelet natur och människa å ena sidan och historiska observerade miljöeffekters progression miljöförändringar och resulterande helt nya levnadsförutsättningar, och flytande ovanpå dem, kulturers uppgång, omstrukturering, fortlevnad eller fall, beroende på hur de reagerade och vad de gjorde. Jag har gjort totalt uppbrott i skönlitteratur, för det här är mer fängslande läsning än jag stött på på mycket länge även i mina favoritgenrer "fluff".
Det hade varit intressant att läsa de här när jag var kanske femton, arton eller tjugo. Jag tror att det hade påverkat vad jag ville hitta på att fylla mitt liv de nästföljande femton, arton eller tjugo åren mer än vad de förmodligen kommer göra nu, även om de lär utgöra ytterligare ett spår parallellt med mina idag befintliga, redan inkörda spår och djupa intresseområden jag byggt upp under den tid jag har med mig i bagaget. Idag är det här all den globala naturorientering jag inte fick mig till livs under högstadie- och gymnasial undervisning i naturkunskap, naturvetenskap, globala politiska frågor och dylikt, trots i princip genomgående femmor (jag är mossig) och MVG:n i naturvetenskapliga ämnen från den tiden.
Det är svindlande perspektiv jag inte sällan finner mig njuta av varje stavelse av -- se här ett litet välkondenserat exempelstycke som inleder ett lika lättillgängligt kondensat av en handfull aktuella, långt längre och svårtillgängligare vetenskapliga avhandlingar inom fältet grödors avkastning under ändrade temperaturförhållanden:
Jag tror att jag hade intresserat mig långt mycket mer för världsfrågor av det här slaget, i stället för att, som nu, mer halka in på litet flummigare fält, som min ganska abstrakta långtgående agenda för att bidra till att förhöja mänsklighetens förmåga till samarbete, att dra nytta av och bygga vidare på varandras verk, och att älska och visa varann mer tillit och närhet, för att ta ett litet kärt axplock fokus som intresserar och sysselsatt mina tankar och ambitioner mycket sedan ungefär gymnasiet. Inte på något sätt undermåliga ambitioner, men allihop så högt upp i näringskedjorna som hela vår civilisation vilar på att de torde rasa och bli spilld tid inom någon till några generationer, om kritiska förutsättningar den tillvaro vi känner börjar falla, vilket känns som en skrämselpropaganda när man är mitt i strömfåran men rätt plötsligt kan bli illa konkret och plötslig dödsångest när flodbädden man rusat fram över försvinner under en och suget i magen säger att mitt i ett vattenfall förvisso helt uppenbart är var man befinner sig just nu, men inte alls är där man vill vara, och det visar sig rätt svårt att simma tillbaka upp igen innan man hittar andra ställen man ännu mindre vill vara på.
Sådana där pyramidjämförelser man ibland ser, som i mina ögon alltid brukat komma fasttejpade med en liten not som säger "titta så bra du har det; du ska allt vara tacksam, du, att du inte är ett litet svältande barn i Eritrea" och haft någon slags moralisk agenda, eller dem om att du är rik redan för att du har ett bankkonto även om det är tomt (för värden på rik som att det säger rätt mycket om de värden i levnadsstandard du i övrigt har, i form av tillgång till dricksvatten, hygien, mat, hus, hem, värme, utbildning, och ett otal andra saker) -- har helt blåst förbi mig, på ett sätt som endast en vagt förändrad framställning jag börjar få grepp om nu, inte skulle. Insikten om att vår standard inte bara är en bättre lott i födelselotteriet (om vi tänker på chansen att födas som svensk i Sverige gentemot chansen att födas i något U-land med hög spädbarnsdödlighet, obefintlig familjeplanering och enorma barnkullar med rätt skrala utsikter att uppfylla ens de basala mänskliga behoven), utan också vilar på den stora pyramid av människor i hela resten av världen som servar oss medan de ser om sina egna utsikter till mat för dagen, har inte riktigt nått fram.
Den här majoriteten av världens befolkning ligger bakom rätt mycket av det som driver vår livsföring. Medan de kan försörja sig själva av sina jordplättar, på traktens plantager, eller vad det månde, medan deras grundvatten är drickbart och står högt nog för att brunnar ska nå ned till det, finns i tillräckliga mängder för att befolkningen inte ska behöva kriga om det med sina grannar, och så vidare i många och långa led, fungerar inte bara deras värld delvis hjälpligt, utan också alla övre världar som vilar på dem. När i stället stater börjar självsönderfalla, för att konkurrens om resurser, sönderfallande ekologiska förutsättningar och näringskedjor, med mera, rubbar levnadsvillkoren för tillräckligt stora grupper bortom hållbara livsvillkor, upptäcker man snart att det som verkade som en pyramid, är ett korthus, när bärande skikt inte längre bär.
Jag har länge tänkt på USA:s krigande i mellanöstern som ett imperialistiskt, egoistiskt, pengavevat, kallblodigt, vidrigt lyxkrig där amerikanska intressen av billig bensin omfamnats av oljeindustrin och vapenindustrin för att göra gemensam sak av att försörja USA med olja i ett business-as-usual även efter att resten av världen börjat lägga om sin energipolitik till förnyelsebara energikällor, medan de blundar för problemet där hemma och kör på i gamla hjulspår. Dög det åt farfar duger det idag, och behöver man offra ett par skyskrapor i New York för att elda på fosterlandskänslorna och bygga för ändamålet gynnsam världsopinion om att det är okej att man är där och krigar mot terrorismen, så är väl det en axelryckning. Ungefär.
En annan bild, som visserligen införlivar delar av den där (vad metod beträffar), har börjat framträda nu, men där USA är en av de där vid ruinens brant som paniskt slåss med sina grannar för att möta sina egna akuta och kritiska levnadsförutsättningar; en ekonomi nära undergång, en kamp på liv och död för att kapa åt sig vad deras existens bygger på med precis vilka medel som helst. Om man bortser litet från vad vi tror oss veta om hur stabilt det är som nation, vad dess ekonomi handlar om och en massa andra saker som är trygga, propra och bra, och som framförallt i alla tider varit nästan vad de är idag, fast bara mindre modernt förr. För att det är precis ett sådant här krig ett land som USA skulle föra, om de i dagsläget var desperat beroende av en naturresurs på ett annat hörn av det samverkande kärlet jorden, som de inte har på eget territorium. Det är så här det skulle -- och ser -- ut, om det var förutsättningarna. Börjar jag tro, allt mer, ju mer jag smakar på tanken. Fråga mig bara inte varför, om du vill ha något bättre svar än "för att alla investeringar i oljebaserad tech håller på att mista sitt värde" eller något ditåt, vilket är helt hugget ur luften som en plausibel, men godtycklig, anledning; den änden har jag ingen vittring på än. Men att se USA som en av dem som spelar ett nollsummespel om en sinande dricksvattenkälla som inte längre försörjer alla som vill dricka ur den, flyttar in det där kriget på kartan på ett sätt som inte bara fordrar cyniska tankar om vad som händer när ekonomiska krafter får härja helt frisvuret från inverkan av etik och moral, till den betydligt moraliskt enklare "jag måste rädda min familj från att gå under".
Och missförstå mig rätt -- jag är inte ute efter att rättfärdiga några krig eller spänna upp några som helst etiska frågor, här; jag vill förstå det, inte döma eller beivra några synder, vilket för mig är rätt förbannat ointressant; syndabockeri är irrelevant. Det som behöver göras är inte att hänga syndare eller statuera exempel -- det som behövs är att förstå vad som händer, hur det fungerar, vad som är av godo eller åtminstone inte ondo, hur vi vänder det som är dåligt till existensfarligt -- och att sedan implementera det, på bred front, och lista ut samt genomföra självupprätthållande livsstilar, levnadssätt och system på system med skyddsmekanismer och spiraler som pekar åt rätt håll för, bland annat, ett ekosystem som är och förblir livsdugligt åt mänskligheten, och välja något sätt att befolka planeten som även det är hållbart efter förutsättningarna.
Ännu en av mina obekräftade fördomar säger att det land i världen som kanske redan har litet av det här tänket i botten, eller snarare i toppen, är Kina. Jag har mycket små belägg för det, men det skulle inte förvåna mig det minsta om vi har mycket (och kommer få se allt mer) att lära av Kina. Men än är det mest en maggropskänsla.
Om du är en femton-tjugo -- inspirerar något av det här dig att snegla in litet på boken jag refererar till, och ungefär hur reagerar du på materialet i den, efter några dagars eller någon veckas snegl på den? Jag är litet nyfiken, då jag misstänker att jag, i vad mån jag känner att jag själv kan ha något särskilt nyttigt bidrag när den här känslan av att det behöver ruckas litet på världen griper mig, kan ha mer att bidra med genom att inspirera intelligenta ungdomar att intressera sig för hur världen i stort fungerar, vad som håller på att hända i och med den, och hur vi rattar det här rymdskeppet. För vem är det som kör, egentligen?
"Höhö, det är ju jag som kör!", som Långben sade.
Det hade varit intressant att läsa de här när jag var kanske femton, arton eller tjugo. Jag tror att det hade påverkat vad jag ville hitta på att fylla mitt liv de nästföljande femton, arton eller tjugo åren mer än vad de förmodligen kommer göra nu, även om de lär utgöra ytterligare ett spår parallellt med mina idag befintliga, redan inkörda spår och djupa intresseområden jag byggt upp under den tid jag har med mig i bagaget. Idag är det här all den globala naturorientering jag inte fick mig till livs under högstadie- och gymnasial undervisning i naturkunskap, naturvetenskap, globala politiska frågor och dylikt, trots i princip genomgående femmor (jag är mossig) och MVG:n i naturvetenskapliga ämnen från den tiden.
Det är svindlande perspektiv jag inte sällan finner mig njuta av varje stavelse av -- se här ett litet välkondenserat exempelstycke som inleder ett lika lättillgängligt kondensat av en handfull aktuella, långt längre och svårtillgängligare vetenskapliga avhandlingar inom fältet grödors avkastning under ändrade temperaturförhållanden:
Agriculture as it exists today has been shaped by a climate system that has changed little over farming’s 11,000-year history. Crops were developed to maximize yields in this long-standing climatic regime. As the temperature rises, agriculture will be increasingly out of sync with its natural environment. Nowhere is this more evident than in the relationship between temperature and crop yields.
Jag tror att jag hade intresserat mig långt mycket mer för världsfrågor av det här slaget, i stället för att, som nu, mer halka in på litet flummigare fält, som min ganska abstrakta långtgående agenda för att bidra till att förhöja mänsklighetens förmåga till samarbete, att dra nytta av och bygga vidare på varandras verk, och att älska och visa varann mer tillit och närhet, för att ta ett litet kärt axplock fokus som intresserar och sysselsatt mina tankar och ambitioner mycket sedan ungefär gymnasiet. Inte på något sätt undermåliga ambitioner, men allihop så högt upp i näringskedjorna som hela vår civilisation vilar på att de torde rasa och bli spilld tid inom någon till några generationer, om kritiska förutsättningar den tillvaro vi känner börjar falla, vilket känns som en skrämselpropaganda när man är mitt i strömfåran men rätt plötsligt kan bli illa konkret och plötslig dödsångest när flodbädden man rusat fram över försvinner under en och suget i magen säger att mitt i ett vattenfall förvisso helt uppenbart är var man befinner sig just nu, men inte alls är där man vill vara, och det visar sig rätt svårt att simma tillbaka upp igen innan man hittar andra ställen man ännu mindre vill vara på.
Sådana där pyramidjämförelser man ibland ser, som i mina ögon alltid brukat komma fasttejpade med en liten not som säger "titta så bra du har det; du ska allt vara tacksam, du, att du inte är ett litet svältande barn i Eritrea" och haft någon slags moralisk agenda, eller dem om att du är rik redan för att du har ett bankkonto även om det är tomt (för värden på rik som att det säger rätt mycket om de värden i levnadsstandard du i övrigt har, i form av tillgång till dricksvatten, hygien, mat, hus, hem, värme, utbildning, och ett otal andra saker) -- har helt blåst förbi mig, på ett sätt som endast en vagt förändrad framställning jag börjar få grepp om nu, inte skulle. Insikten om att vår standard inte bara är en bättre lott i födelselotteriet (om vi tänker på chansen att födas som svensk i Sverige gentemot chansen att födas i något U-land med hög spädbarnsdödlighet, obefintlig familjeplanering och enorma barnkullar med rätt skrala utsikter att uppfylla ens de basala mänskliga behoven), utan också vilar på den stora pyramid av människor i hela resten av världen som servar oss medan de ser om sina egna utsikter till mat för dagen, har inte riktigt nått fram.
Den här majoriteten av världens befolkning ligger bakom rätt mycket av det som driver vår livsföring. Medan de kan försörja sig själva av sina jordplättar, på traktens plantager, eller vad det månde, medan deras grundvatten är drickbart och står högt nog för att brunnar ska nå ned till det, finns i tillräckliga mängder för att befolkningen inte ska behöva kriga om det med sina grannar, och så vidare i många och långa led, fungerar inte bara deras värld delvis hjälpligt, utan också alla övre världar som vilar på dem. När i stället stater börjar självsönderfalla, för att konkurrens om resurser, sönderfallande ekologiska förutsättningar och näringskedjor, med mera, rubbar levnadsvillkoren för tillräckligt stora grupper bortom hållbara livsvillkor, upptäcker man snart att det som verkade som en pyramid, är ett korthus, när bärande skikt inte längre bär.
Jag har länge tänkt på USA:s krigande i mellanöstern som ett imperialistiskt, egoistiskt, pengavevat, kallblodigt, vidrigt lyxkrig där amerikanska intressen av billig bensin omfamnats av oljeindustrin och vapenindustrin för att göra gemensam sak av att försörja USA med olja i ett business-as-usual även efter att resten av världen börjat lägga om sin energipolitik till förnyelsebara energikällor, medan de blundar för problemet där hemma och kör på i gamla hjulspår. Dög det åt farfar duger det idag, och behöver man offra ett par skyskrapor i New York för att elda på fosterlandskänslorna och bygga för ändamålet gynnsam världsopinion om att det är okej att man är där och krigar mot terrorismen, så är väl det en axelryckning. Ungefär.
En annan bild, som visserligen införlivar delar av den där (vad metod beträffar), har börjat framträda nu, men där USA är en av de där vid ruinens brant som paniskt slåss med sina grannar för att möta sina egna akuta och kritiska levnadsförutsättningar; en ekonomi nära undergång, en kamp på liv och död för att kapa åt sig vad deras existens bygger på med precis vilka medel som helst. Om man bortser litet från vad vi tror oss veta om hur stabilt det är som nation, vad dess ekonomi handlar om och en massa andra saker som är trygga, propra och bra, och som framförallt i alla tider varit nästan vad de är idag, fast bara mindre modernt förr. För att det är precis ett sådant här krig ett land som USA skulle föra, om de i dagsläget var desperat beroende av en naturresurs på ett annat hörn av det samverkande kärlet jorden, som de inte har på eget territorium. Det är så här det skulle -- och ser -- ut, om det var förutsättningarna. Börjar jag tro, allt mer, ju mer jag smakar på tanken. Fråga mig bara inte varför, om du vill ha något bättre svar än "för att alla investeringar i oljebaserad tech håller på att mista sitt värde" eller något ditåt, vilket är helt hugget ur luften som en plausibel, men godtycklig, anledning; den änden har jag ingen vittring på än. Men att se USA som en av dem som spelar ett nollsummespel om en sinande dricksvattenkälla som inte längre försörjer alla som vill dricka ur den, flyttar in det där kriget på kartan på ett sätt som inte bara fordrar cyniska tankar om vad som händer när ekonomiska krafter får härja helt frisvuret från inverkan av etik och moral, till den betydligt moraliskt enklare "jag måste rädda min familj från att gå under".
Och missförstå mig rätt -- jag är inte ute efter att rättfärdiga några krig eller spänna upp några som helst etiska frågor, här; jag vill förstå det, inte döma eller beivra några synder, vilket för mig är rätt förbannat ointressant; syndabockeri är irrelevant. Det som behöver göras är inte att hänga syndare eller statuera exempel -- det som behövs är att förstå vad som händer, hur det fungerar, vad som är av godo eller åtminstone inte ondo, hur vi vänder det som är dåligt till existensfarligt -- och att sedan implementera det, på bred front, och lista ut samt genomföra självupprätthållande livsstilar, levnadssätt och system på system med skyddsmekanismer och spiraler som pekar åt rätt håll för, bland annat, ett ekosystem som är och förblir livsdugligt åt mänskligheten, och välja något sätt att befolka planeten som även det är hållbart efter förutsättningarna.
Ännu en av mina obekräftade fördomar säger att det land i världen som kanske redan har litet av det här tänket i botten, eller snarare i toppen, är Kina. Jag har mycket små belägg för det, men det skulle inte förvåna mig det minsta om vi har mycket (och kommer få se allt mer) att lära av Kina. Men än är det mest en maggropskänsla.
Om du är en femton-tjugo -- inspirerar något av det här dig att snegla in litet på boken jag refererar till, och ungefär hur reagerar du på materialet i den, efter några dagars eller någon veckas snegl på den? Jag är litet nyfiken, då jag misstänker att jag, i vad mån jag känner att jag själv kan ha något särskilt nyttigt bidrag när den här känslan av att det behöver ruckas litet på världen griper mig, kan ha mer att bidra med genom att inspirera intelligenta ungdomar att intressera sig för hur världen i stort fungerar, vad som håller på att hända i och med den, och hur vi rattar det här rymdskeppet. För vem är det som kör, egentligen?
"Höhö, det är ju jag som kör!", som Långben sade.
postad 07:48 |
Permanent länk |
|
1 kommentar
Ett intresant broderiskt inlägg, kan rekomendera Zugmynt Baumans bok "Flytande rädsla" om du vill få ytterligare intressant tankegods att förålla dej till och fundera över :-)
/A