08:20 På resa bland nya vänner
Det händer mig så mycket märkliga, roliga, hjärtevärmande saker, allra särskilt sedan jag för snart två veckor sedan gav mig ut på rundtur bland människor jag alltid velat träffa, men inte velat boka upp och heller inte riktigt räknat för mina att träffa. Att flippa den där lilla tankeflaggan i mitt sinne till läget "det är väl klart jag ska träffa dem, om de råkar ha en stund över när jag är i närheten", har banat väg till helt förunderliga stunder och samtal och människor, precis i linje med allt min känsla för vad människor jag haft på känn så där, har haft att ge, och litet mer därtill, där jag, här och där, sett ett långt mindre fragment av någon i text, än vad jag sen mötte irl. Jag siktar mig hem till lördag, och eventuellt bara för att vända och fortsätta till folk jag missat hittills, och på något återbesök därtill.
Vad som hindrat mig från att göra det här redan för flera år sedan?
Så gott som ingenting. Huvudsakligen det förbenta sociala spelet som envist ska infoga allt i maktspel. Det har haft ett grepp om mig med, trots att jag dels inte vill vara med, dels inte delar dess agenda och dels inte ställer upp på dess världsbild. Skitlöjligt, men jag har inte sett det helt förrän jag frigjort mig från det och ställt upp andra ramar för mig själv och mina bemötanden, och det syns inte riktigt vad som hindrat mig förrän mönstret brutits. När jag inte längre ställer upp på notionen att det vore mer (socialspelsmässigt) okomplicerat för en tjej (det är bara tjejer jag hälsat på, än, plus en karl jag blev ihoptussad med på lika slumpmässigt manér som jag själv gjort mina små infall i andras liv, även om det i det fallet blev en långpromenad i stället för ett hembesök), att bjuda hem mig än att låta bli, även att jag vet att det ligger annorlunda till i mitt fall, rasslar resten ut av sig själv. Det är precis där vågskålen tippat åt fel håll förr, och hindrat något sådant här, i mitt sinne och deras: det jag visar mig tro på, styr ju också deras förväntningar -- här negativa -- om hur saker ligger till; om inte ens jag är övertygad om att det självklart går att umgåsas med mig utan att det knyter in några övergripande agendor, varför skulle någon annan tro bättre?
Så radera hela idén om att mötet är preludium till något annat, ur sinnet; att det är del i en större agenda, oavsett vilken, att det är mer än den där tiden man delar med varann, att det finns något alls som står på spel, och väger emot att träffas. (Och inte bara radera från vad du visar, utan främst från vad du känner själv -- så behöver du inte spela någonting alls, vilket du förstås inte heller bör / ska.) Det står inget på spel, faktiskt. I alla fall om du är karl, är det så lätt; luddiga mängden karlar i stort, kanske inte går att umgåsas med på det här sättet, för att de är ute på sexfiske eller relationsfiske -- men du är ute efter att träffa och prata med människor du tycker om. Kanske med någon eller några andra öppet deklarerade ambitioner vid sidan av -- i mitt fall en om att helst dessutom massera och pyssla om dem litet, om det inte stått i konflikt med hur de känner (som till exempel om det skulle väcka dem ur idet de gått i mellan relationer och fast tillgång på den varan).
Är du tjej, ligger brädet nog rätt annorlunda, och jag har långt blygsammare insikter om hur receptet torde se ut. Kanske är det så lätt (nåja) som att ingjuta den här idén i de män du vill träffa, och känna av att de begripit att det är så här agendan ser ut. Är du tjej och har tjejer du vill träffa, är förmodligen hotbilden ännu en tredje, likaså man - man. Men nog om det, då det är vita fläckar på min karta. Basidén torde vara densamma och implementationsdetaljerna efter situationsbundna typfall du inte vill trigga, för att du faktiskt inte har en oönskad agenda i kikaren.
Och kanske den andra detaljen: att inte känna så många sådana här människor på ett och samma ställe; Stockholm, respektive Göteborg, för min del, den här resan, eller känslan av att man behöver ha en plan uppstyrd redan när man ger sig åstad. För min del har det varit en stor feature att inte ha en plan upfront, i att det gett mig obegränsad tid att ge till var och en jag velat träffa, om de velat ta den i anspråk och övriga omständigheter möjliggjort det. I praktiken har det mest varit en kväll med middag, massor av prat och pyssel, övernattning på en soffa, extrasäng eller -madrass, frukost, litet mer prat och en gemensam avfärd ut på nya bestyr och göromål hittills, och intet ont i det -- här nere i götet, slumpade jag mig andra dagen in hos en dam mitt i semestern och har blivit kvar några dagar på samma ort och ställe i litet gemensamma slöheter och aktiviteter med gemensamma, visade det sig, nära vänner (senast igår, slutflytt, flyttstädning och indisk middag åt och med ett av mina kärt avhållna ex, och hennes karl, till rätt sena timmar).
I praktiken har utfallet varit att knacka på hos folk när jag väl är på plats, tills jag hittar någon vars schema och vilja öppnar för att husera mig och umgåsas den kvällen / natten, och kanske middagen. Några har fullt upp, och det är inte hela världen; någon har redan huset fullt av långväga gäster, en eller annan har inte ett hushåll att förfoga över så (en frekvent nackdel med vänner under, säg, 20), och tror sig inte om att vidareförmedla idén om att den här karln umgås med mig utan att fiska mig, till föräldrar och dylikt, men, som sagt, det är inte hela världen; hade varit härligt att träffa dem, men blev inte så den här gången, och har i stället fallit ut till att bli någon annan människa i stället, hittills. I allra värsta fall går det nog att ta in på hotell, vandrarhem, eller resa hemåt igen, om allt annat har uttömts, och då är resan kanske slut för den gången. Faktum är att jag en gång, med en vän jag på grund av trassliga hemförhållanden inte kunde umgåsas med ett längre stycke obruten tid på något annat vis, tagit in en natt på hotell tillsammans. Fast någonstans där tror jag man trampar in över en massa sedlighetsgränser och beträder minerad mark om andra skulle få nys om det, såvida man inte båda är väldigt trygga med och i sig själva.
Vad som hindrar någon annan från att göra samma sak?
Kanske att inte ha investerat mycket tid och hjärta i banden till andra människor -- att odla sig djupt med idén om att tycka om dem och uppslag till varför, och ha läst in sig nog på dem för att vara rätt djupt övertygad om att det är människor du ser upp till och torde ha massor att lära av och vill lyssna till och återkoppla på -- och att ha odlat dem med en motsvarande övertygelse om att du själv är ett element de vill ha nära sig, släppa in i sina liv, tankar, känslor och sin situation, möta i öppenhet och värme, att du inte kommer med någon inbyggd agenda de inte ställer upp på eller varmt bejakar, och att det skulle vara djupt givande och avslappnat att träffas för dryfterier, utan att klockan tickar eller roller och fasader måste upprätthållas, var och en behöva hålla på sig, sträcka på sig, bevisa något för sig själv eller den andra.
För min del åstadkommer jag alla de där sakerna genom treenigheten läsa, återkoppla, själv skriva, i en miljö där jag väldigt tydligt visar varma färger och okomplicerad rättframhet, i mitt fall först och främst på nätcommunityt helgon.net, där jag trivs rätt bra, även om medianåldern ligger rätt så lågt, så många är litet svåra att just hälsa på hos. Det fungerar underbart, förmodligen för att jag skriver rätt öppet vad jag tänker och känner, och lätt, gärna och ofta till jämt engagerar mig i människor som gör detsamma. Man får väldigt gott om människor väldigt nära hjärtat men fjärran i geografin (så där rent statistiskt sett; något fler på nära håll, om du bor där folk statistiskt sett oftast bor, i det eller de forum du huserar i). Jag skulle intuitivt kalla det vänner, om det inte gav folk så mycket oapplicerbara idéer om ordinnebörden -- men "vänner man inte mött än" är hyggligt entydigt, och kan förtydligas, när så efterfrågas, utan nämnvärt besvär.
Igår hände dessutom något annat skoj som nog legat utanför kartan för mig dessförinnan: någon som trampade förbi och efter insnav in i ett par noter jag skrivit fick för sig att jag borde tussas på hennes lillasyster (28) för att vi torde ha gott utbyte av varann, känslomänniska med massor av tankar och ord, känslor, färger och kramig som få, som hon (eller kanske vi) var, som hon uttryckte det. Jag är inte helt säker på om det funkar att bli insåld hos någon på det viset, men det vore klart roligt att träffa henne och se hur det skulle falla sig. Tydligen är jag för närvarande gäst mycket på referenser av att vara certifierad som bra människa av exet, även om värdinnan därutöver också läst ett par dussin av mina oreranden och torde fått desto större chans att bilda sig en egen uppfattning att styrka det med. Jag undrar hurpass det går att etablera kontakt med andra som inte på eget initiativ konstaterat att jag är en bra typ att bjuda in. Det känns mindre självklart att det skulle fungera än att själv ha synat och skärskådat mig över en längre tid, och i dialog, men vore synd att avfärda för det. Vi får nog helt enkelt se, vad det lider.
Vad som hindrat mig från att göra det här redan för flera år sedan?
Så gott som ingenting. Huvudsakligen det förbenta sociala spelet som envist ska infoga allt i maktspel. Det har haft ett grepp om mig med, trots att jag dels inte vill vara med, dels inte delar dess agenda och dels inte ställer upp på dess världsbild. Skitlöjligt, men jag har inte sett det helt förrän jag frigjort mig från det och ställt upp andra ramar för mig själv och mina bemötanden, och det syns inte riktigt vad som hindrat mig förrän mönstret brutits. När jag inte längre ställer upp på notionen att det vore mer (socialspelsmässigt) okomplicerat för en tjej (det är bara tjejer jag hälsat på, än, plus en karl jag blev ihoptussad med på lika slumpmässigt manér som jag själv gjort mina små infall i andras liv, även om det i det fallet blev en långpromenad i stället för ett hembesök), att bjuda hem mig än att låta bli, även att jag vet att det ligger annorlunda till i mitt fall, rasslar resten ut av sig själv. Det är precis där vågskålen tippat åt fel håll förr, och hindrat något sådant här, i mitt sinne och deras: det jag visar mig tro på, styr ju också deras förväntningar -- här negativa -- om hur saker ligger till; om inte ens jag är övertygad om att det självklart går att umgåsas med mig utan att det knyter in några övergripande agendor, varför skulle någon annan tro bättre?
Så radera hela idén om att mötet är preludium till något annat, ur sinnet; att det är del i en större agenda, oavsett vilken, att det är mer än den där tiden man delar med varann, att det finns något alls som står på spel, och väger emot att träffas. (Och inte bara radera från vad du visar, utan främst från vad du känner själv -- så behöver du inte spela någonting alls, vilket du förstås inte heller bör / ska.) Det står inget på spel, faktiskt. I alla fall om du är karl, är det så lätt; luddiga mängden karlar i stort, kanske inte går att umgåsas med på det här sättet, för att de är ute på sexfiske eller relationsfiske -- men du är ute efter att träffa och prata med människor du tycker om. Kanske med någon eller några andra öppet deklarerade ambitioner vid sidan av -- i mitt fall en om att helst dessutom massera och pyssla om dem litet, om det inte stått i konflikt med hur de känner (som till exempel om det skulle väcka dem ur idet de gått i mellan relationer och fast tillgång på den varan).
Är du tjej, ligger brädet nog rätt annorlunda, och jag har långt blygsammare insikter om hur receptet torde se ut. Kanske är det så lätt (nåja) som att ingjuta den här idén i de män du vill träffa, och känna av att de begripit att det är så här agendan ser ut. Är du tjej och har tjejer du vill träffa, är förmodligen hotbilden ännu en tredje, likaså man - man. Men nog om det, då det är vita fläckar på min karta. Basidén torde vara densamma och implementationsdetaljerna efter situationsbundna typfall du inte vill trigga, för att du faktiskt inte har en oönskad agenda i kikaren.
Och kanske den andra detaljen: att inte känna så många sådana här människor på ett och samma ställe; Stockholm, respektive Göteborg, för min del, den här resan, eller känslan av att man behöver ha en plan uppstyrd redan när man ger sig åstad. För min del har det varit en stor feature att inte ha en plan upfront, i att det gett mig obegränsad tid att ge till var och en jag velat träffa, om de velat ta den i anspråk och övriga omständigheter möjliggjort det. I praktiken har det mest varit en kväll med middag, massor av prat och pyssel, övernattning på en soffa, extrasäng eller -madrass, frukost, litet mer prat och en gemensam avfärd ut på nya bestyr och göromål hittills, och intet ont i det -- här nere i götet, slumpade jag mig andra dagen in hos en dam mitt i semestern och har blivit kvar några dagar på samma ort och ställe i litet gemensamma slöheter och aktiviteter med gemensamma, visade det sig, nära vänner (senast igår, slutflytt, flyttstädning och indisk middag åt och med ett av mina kärt avhållna ex, och hennes karl, till rätt sena timmar).
I praktiken har utfallet varit att knacka på hos folk när jag väl är på plats, tills jag hittar någon vars schema och vilja öppnar för att husera mig och umgåsas den kvällen / natten, och kanske middagen. Några har fullt upp, och det är inte hela världen; någon har redan huset fullt av långväga gäster, en eller annan har inte ett hushåll att förfoga över så (en frekvent nackdel med vänner under, säg, 20), och tror sig inte om att vidareförmedla idén om att den här karln umgås med mig utan att fiska mig, till föräldrar och dylikt, men, som sagt, det är inte hela världen; hade varit härligt att träffa dem, men blev inte så den här gången, och har i stället fallit ut till att bli någon annan människa i stället, hittills. I allra värsta fall går det nog att ta in på hotell, vandrarhem, eller resa hemåt igen, om allt annat har uttömts, och då är resan kanske slut för den gången. Faktum är att jag en gång, med en vän jag på grund av trassliga hemförhållanden inte kunde umgåsas med ett längre stycke obruten tid på något annat vis, tagit in en natt på hotell tillsammans. Fast någonstans där tror jag man trampar in över en massa sedlighetsgränser och beträder minerad mark om andra skulle få nys om det, såvida man inte båda är väldigt trygga med och i sig själva.
Vad som hindrar någon annan från att göra samma sak?
Kanske att inte ha investerat mycket tid och hjärta i banden till andra människor -- att odla sig djupt med idén om att tycka om dem och uppslag till varför, och ha läst in sig nog på dem för att vara rätt djupt övertygad om att det är människor du ser upp till och torde ha massor att lära av och vill lyssna till och återkoppla på -- och att ha odlat dem med en motsvarande övertygelse om att du själv är ett element de vill ha nära sig, släppa in i sina liv, tankar, känslor och sin situation, möta i öppenhet och värme, att du inte kommer med någon inbyggd agenda de inte ställer upp på eller varmt bejakar, och att det skulle vara djupt givande och avslappnat att träffas för dryfterier, utan att klockan tickar eller roller och fasader måste upprätthållas, var och en behöva hålla på sig, sträcka på sig, bevisa något för sig själv eller den andra.
För min del åstadkommer jag alla de där sakerna genom treenigheten läsa, återkoppla, själv skriva, i en miljö där jag väldigt tydligt visar varma färger och okomplicerad rättframhet, i mitt fall först och främst på nätcommunityt helgon.net, där jag trivs rätt bra, även om medianåldern ligger rätt så lågt, så många är litet svåra att just hälsa på hos. Det fungerar underbart, förmodligen för att jag skriver rätt öppet vad jag tänker och känner, och lätt, gärna och ofta till jämt engagerar mig i människor som gör detsamma. Man får väldigt gott om människor väldigt nära hjärtat men fjärran i geografin (så där rent statistiskt sett; något fler på nära håll, om du bor där folk statistiskt sett oftast bor, i det eller de forum du huserar i). Jag skulle intuitivt kalla det vänner, om det inte gav folk så mycket oapplicerbara idéer om ordinnebörden -- men "vänner man inte mött än" är hyggligt entydigt, och kan förtydligas, när så efterfrågas, utan nämnvärt besvär.
Igår hände dessutom något annat skoj som nog legat utanför kartan för mig dessförinnan: någon som trampade förbi och efter insnav in i ett par noter jag skrivit fick för sig att jag borde tussas på hennes lillasyster (28) för att vi torde ha gott utbyte av varann, känslomänniska med massor av tankar och ord, känslor, färger och kramig som få, som hon (eller kanske vi) var, som hon uttryckte det. Jag är inte helt säker på om det funkar att bli insåld hos någon på det viset, men det vore klart roligt att träffa henne och se hur det skulle falla sig. Tydligen är jag för närvarande gäst mycket på referenser av att vara certifierad som bra människa av exet, även om värdinnan därutöver också läst ett par dussin av mina oreranden och torde fått desto större chans att bilda sig en egen uppfattning att styrka det med. Jag undrar hurpass det går att etablera kontakt med andra som inte på eget initiativ konstaterat att jag är en bra typ att bjuda in. Det känns mindre självklart att det skulle fungera än att själv ha synat och skärskådat mig över en längre tid, och i dialog, men vore synd att avfärda för det. Vi får nog helt enkelt se, vad det lider.
postad 08:20 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar