00:03 Sökare eller filtrerare?

Det här är en mycket elementär insikt som trillat på plats nu, efter att en hel hög människor, livsöden och problem försökt hamra in den i mig genom hela mitt liv, och med några extra väl riktade slag den senaste veckan, kulminerande nyss. Det elementära är dock svårast att upptäcka, skala ned och renodla till sin minsta bärande idé, så det gör den inte direkt mindre. Har man levt något årtionde med insikten 95% formad undermedvetet, är det fortfarande underbart att ta sig den sista biten fram till kristallklart. Extra roligt när det redan är färdigformulerat i en sentens jag bara inte lyckats krama fram (den här) insikten ur förut:

"Den som söker, skall finna."

Att ha lärt sig det i ett sammanhang gör inte heller nödvändigtvist att man lyckats omsituera insikten till andra sammanhang. Det är tillämpbart på nästan allting, men den jag upptäckt just nu är hur den tar sig form i sammanhanget relationer, partner, livskamrat, människor att omge sig med; mentorer, musor, discipler, anhängare, och vad ni vill. Det jag fått vittring på är hur det spelar in i famnen på de förutsättningstereotyper som är så vanliga omkring oss i vårt samhälle. Det jag själv ser allra mest, som kvinnoförtjust karl, är den stereotypiska förutsättning som typiskt omgärdar en vacker kvinna. Låt mig måla upp spelbrädet en smula:

Hon är mycket vacker, enligt rådande skönhetsideal. Kanske har hon slitit hårt för att uppnå det, och lägger mycket energi på att upprätthålla, vårda, visa och marknadsföra det som en självklar del av sig själv, som hon till stor del kommit att förankra delar av sin identitet med, kanske är det något hon haft gratis, och som mer råkar sammanfalla med ideal hon inte behöver slita för att vara eller visa upp, men heller inte velat fjärma sig från. Vilketdera kvittar egentligen i sammanhanget; det intressanta är vad det gjort med hennes levnadsnisch och vilka omständigheter det format hennes liv till att levas under: hur just hennes förutsättningar formar världen att förhålla sig till henne själv, som person, som människa, som ouppnåeligt ideal, som drömobjekt, som idol, som trofé. Hur det hennes varumärke visar påverkar vad som händer henne i livet, vilka vägar det öppnar och stänger, och framför allt, vilka vägar som blir lätta och svåra att gå.

Det handlar om minsta motståndets lag, och det handlar om sannolikheter att ställas inför egna medvetna val som styr in handlingen på andra stigar, och den att bara flyta med efter förutsättningarna, och stranda i en framtid som något annat strandfynd som skvalpat med hela sitt liv för att till slut landa precis där, som ett viljelöst objekt som fallit offer för omständigheterna. Det passiva är, i princip jämt, det sannolikare utfallet såsom minsta motståndets väg. Och mitt eget intresse de senaste åren har varit diamanter som formats under hårt tryck och tvingat sig själva att staka ut en egen väg, precis tvärtom. Men många av dem är också hemma i det här skönhetsfacket på samma gång, har drabbats i olika grad av nischens skänker och inskränker, och temat välja eller väljas är en av de större vattendelarna.

I valet av partner, söker du upp och uppvaktar, eller filtrerar du utbudet som på eget initiativ söker upp dig själv?

Många av mina vackraste väninnor finner sig oreflekterat i den senare kategorin -- tillgången på uppvaktning och uppmärksamhet har alltid (eller åtminstone så länge de bebott nischen) varit god, det är bara kvalitén på uppvaktarna som har varit litet skral; det finns så mycket bottenskrap som tar upp ens tid och energi och tvingar dem till att evigt säga nej och hitta på nya sätt att avvisa all icke önskvärd uppmärksamhet. Det stjäl väldigt mycket uppmärksamhet och fokus från att leva sitt liv efter sin egen pipa, och själv uppsöka sina drömmar -- inte desto mindre för att det då och då dyker upp en eller annan i den här ständiga strömmen, som faktiskt skulle kunna verka lovande.

Jag vet så väl själv hur det är, icke desto mindre för att själv ha varit karln i fråga och fått litet inblick i hur alltsammans gestaltar sig i praktiken. Min senaste relation var nog typexemplet på det: hon, mycket vacker, både enligt de rådande idealet och mina egna, han, en mycket lovande uppvaktare med alla tecken talande för sig. Det klickade bara aldrig riktigt från båda håll; han var inte exakt det hon själv brann för, och de bröt upp igen, utan att egentligen någonsin haft mer än en tids försök att se vad det kunde utvecklas till. Som filtrerare får man sila väldigt mycket sand innan man hittar sitt första guldkorn.

Och omvänt -- som sökare, finner man hela tiden väldigt mycket skatter, om man bara kalibrerat sig rätt och vet sin smak och känner sig själv och dem man älskar; känner igen deras kännetecken när man ser dem och utvecklat någon slags strategier för att också mycket komma i kontakt med dem i det liv man lever. Idealt sett och efter mycket övning, experimenterande och funderande, eller kanske aldrig, om man levt ett liv som mer undvikit misslyckanden än sökt och provat på möjligheter. Men, först och främst: den som söker, skall finna. Om och om och om igen; varje gång du finner något, är det mer frågan om de också visar sig finna i dig något de vill ha eller drömt om. Kanske är det du. Kanske är det inte du. Om den senare oron skrämmer dig att ta reda på det, får ni aldrig veta hur det låg till med den saken, men om allmän nyfikenhet, förslagenhet och insikten om att det inte är någonting dåligt att ha funnit en underbar vän ändå driver dig till att kika efter och prova, kantas ditt liv med en lång rand ädelstenar av alla de slag, varav du får ta med dig ett flertal, bara inte äga dem, resten av livet.

Jag har ägnat tio år av mitt liv åt det här utan att ha begripit hur det funkar, men mitt intelligentare alter ego inuti har marionetterat mig duktigt så jag i alla fall arbetat efter rätt principer stora delar av tiden; behållit min öppenhet för allt och aldrig försökt låsa in andra i någonting. Jämlika möten, fulla av beundran, kärlek, nyfikenhet, vetgirighet och att förtjust bejaka allting jag älskar, efter bästa förmåga. Det kostar en smula att vara sökare; initiativet ligger hos dig, ständigt, men det går fint att luta sig tillbaka, sätta livet på pause och agera filtrerare igen när man inte har något bränsle kvar att driva handlingen med.

Men den som söker, finner. Smaka på och upprepa mantrat tills det går in, för det driver dig till att välja det liv du vill leva. Ingen kan göra det åt dig; gör du det inte själv, kommer livet fortsätta flyta på på autopilot tills du flyter upp på en strand med villa, vovve, volvo, eller varthelst dina egna omständigheter tar dig om du bara finkorrigerar kursen litet här och där -- medan du har full frihet att paddla på åt något annat håll, hamna i helt andra strömfåror, och hamna mer dit du själv styrde för egen maskin. Började du i ett hårt liv, vet du redan en hel del om det, men har du mest flutit med, har du troligen inte upptäckt hur mycket du kan påverka både dig själv och din omvärld, och välja en nisch som du trivs i.

Huruvida det är en stor möjlighet, ett stort ansvar eller ett stort otäckt okänt är också upp till hur du väljer att känna inför det -- jag skulle rekommendera det första, i kombination med att inte känna att det var så mycket ditt eget fel när det någon gång då och då går åt skogen.

Men tillbaka till söka eller filtrera, fast från andra hållet. Om du någonsin ställt dig frågan om varför du jämt drabbas av en viss typ av partner, till exempel, är det inte direkt osannolikt att de dras till dig för att du är eller förefaller vara vad de själva behöver och dras till. Det är inget att förvånas över att detta inte med någon nödvändighet, eller ens sannolikhet, gör dem till något du själv vill ha -- snarare tvärtom; du har provat, och lärt dig att det är något annat du vill ha, men det är desto fler av dem som inte har provat dig än, och inte lärt sig att det inte fungerar. Men de kanske finner just vad de vill ha i dig, varje gång. Du kan prova att spela med hur många gånger som helst, och upprepa samma sak med nya namn och andra specifikaliteter tills du tröttnar och ändrar på någon eller några av förutsättningarna.

Vad du visar, utåt, marknadsför dig som och visar upp för andra; hur du själv för dig, rör dig, väljer miljöer, umgängen, sammanhang, samtalsämnen, attityd och så vidare -- till, slutgiltigast och kanske viktigast, din egen strategi, om du i stället ger dig ut på egen jakt efter ditt hjärtas kall. Inget tvingar dig inta någon passiv roll; den passiva rollen är bara default, innan du känt efter, och själv tar kommandot.

Det finns ännu en baksida av myntet att ta kommandot och vara sökare, som i egentligare ordalag är ännu en framsida. Som vacker, om vi går tillbaka till den stereotypnischen, har du aldrig någon absolut kunskap om vad det är som gör att någon annan dras till dig, såvida du inte spelar med sluten hand och aldrig exponerat din skönhet för någon. Det intresse som når dig kan vara för hur du ser ut, framför alla övriga kriterier du hellre skulle bli älskad och bejakad för -- och är, som du nog märkt, väldigt ofta just det, då vi trimmas in till att tänka, eller kanske framförallt känna och leva så; på ytan. Audiovisuella dumburken och enbartvisuella tidningar, postrar och andra former av reklam, predikar det evangeliet flitigt, och flertalet följer lydigt i tanke, handling och levnad.

Som sökare blir det inte fullt så intressant hur omvärlden fattat intresse för just dig, eftersom det är du som fattar intresse för omvärlden själv, och först sedan har att tampas med vad det är de fastnar för i dig, om något alls. Men du har rätt mycket bättre möjlighet att driva det förloppet med längsmed vilka spår du vill, om du så önskar -- i någon mån kan du fatta dem i handen och förevisa dem allt du vill bli älskad för, och älskar de dig inte för det, kan du fortsätta. Om de faller för din yta, ger det dig tid att indoktrinera dem i kärlek för helheten på längre sikt -- medan deras förälskelseveke brinner som en eld och håller lågan stadigt vid liv -- och behöver de inte de stödhjulen för att älska dig för det som är du: så mycket bättre.

Ytterst handlar det som sagt om sannolikheter, positiva och negativa spiraler, och de virvelströmmar som leder oss någonstans när vi inte själva tuffar på åt något särskilt håll med någon särskild egen ambition eller agenda. Allt flyter på, och var man hamnar och vad som händer med dig, är rätt mycket upp till dig själv. En hel del i din omgivning och dina förutsättningar sätter olika prislappar på olika vägar framåt, och det är mycket jobbigare att simma motströms, men det kan vara synnerligen värt ansträngningen.

Och jag vill också tipsa om att det är värt en hel del att investera i en egen bra autopilot. Autopiloten är din livsattityd och hur du agerar och reagerar -- om det som mest påverkar dina beslut är hopp, vilja, drömmar och ambitioner -- eller cynism, axelryckningar, oro och rädslor; för att misslyckas, eller att gå sönder. Med en positivt laddad autopilot har man helt enkelt mer tur och lycka, eftersom den hjälper till att inte mota bort möjligheter, medan en negativ enligt exakt samma princip vänder dem ryggen, och i stället frossar i misslyckandena.

Har någon märkt att jag har en jobbrelease idag som jag borde jobba till? Än ett litet tips, framkastat så där i förbigående: don't quit your day job. ;-)