01:35 Hur feminismen bör sikta om
Kontakter med rädsla sliter på mig. Det sliter ned och konsumerar allt, men för just mig är det först och främst en energitjuv av stora mått. Jag har inte råd att slåss med sådant nu -- jag är för fattig för det.
Kontakter med kärlek bygger upp mig igen. Det finns fler med mig som har näsan i text och villigt sjunker in i andra människor som lämnat en dörr på glänt framför en välkommen!-dörrmatta. Hon snavade på mig bara härom kvällen, kort efter att jag hade målat några spretiga impressionistiska drag kärv klarsyn. Vi trasslade prompt in pennorna i varandras.
Ett litet fåtal här lever liv de till större delen vaket, medvetet och avsiktligt valt själva. Det är så gott som uteslutande underbart att komma i kontakt med dem; det finns alltid så mycket att lära och det tycks också i nästan alla fall som dyker in i mitt liv på någon ledd handla om människor med åtskilliga gånger min livserfarenhet och, som följd av mediet (populära etablerade ungdomsnätcommunities med nog några år på nacken för att jag själv ska ha fastnat för dem), i övre tonåren. Tredje gången gillt på mindre än ett år talar sitt tydliga språk. Det är sällan annars det är så uttalat i nätliga möten att det är min jämlike eller mer jag språkar med som då, och det är sällan det går så fort att ömsesidigt inordna varann i sina umgängeskretsar som mentorer. En av de många sakerna jag älskar i mitt liv. Jag gör ett och annat förunderligt rätt, helt klart, och alla jag beundrar omkring mig, torde vara ett tecken på det.
Nå, här fiskar en människa utan rädsla [för mig] upp mig, just som jag är som allra lågvattnigast på den egna energiskalan, och på nolltid återvänder färgen och livet till mitt borttynande jag, under ett ömsesidigt upptäckstassande kring varann. Hon lägger handen mot mina bojor och upplöser dem -- befriar mig prompt från en massa självpåtagna tvångströjor man måste ha på sig för att inte skärra vanliga dödliga som reagerar med rädsla och försiktighet på värme, visar mig vägen in i hennes värld och håller mig vänligt i handen, berättar och förklarar närhelst jag undrar, precis som jag brukar andra i mig själv. Det är en saga jag skrivit första kapitlet till själv, genom att måla upp den värld jag lever i, och berätta hur den fungerar för vemhelst som undrar var alla tangenterna sitter och hur man spelar på dem, och nu rasar kapitlen fram under två pennor. Det är inte nödvändigtvis en romans -- man vet aldrig vilken genre en bra bok är förrän den skrivits långt längre än så här -- men kärlek, i den litet bredare bemärkelse jag brukar prata om här, driver definitivt förloppet. Och jag lever lyckligt igen.
Det är obeskrivligt ljuvligt att ha någon som demonterar varenda skyddsmekanism jag rest att skydda kvinnor från mig själv med -- allt det bagage vår särskilda landsavart feminism ålägger alla män att ta på sig, i stället för (eller, egentligare: utöver) att bygga upp kvinnor till att själva axla ansvaret för att inte delta på villkor de inte trivs under. Självklart för flertalet män, tror jag, men måste bli precis lika självklart för kvinnor. Det orättvisa är givetvis att män i försvinnande mindre grad i praktiken utsätts för att halvt om halvt behöva dänga in insikten om att nej, sannolikt som följd av trenden att det i rätt mycket högre grad är manlig sexualitet som driver utsiktslösa förförelsekampanjer där nog det stora flertalet kvinnor syftat rätt temperatur långt tidigare och avbrutit på eget bevåg.
Trenden jag plockat upp under åren i feminism som projiceras mot män, är att inordna män i samma beteendemönster, genom att skuldbelägga gruppen "män" som helhet för vad missdåd som gruppen män med taskig taktkänsla och / eller självbehärskning gör med kvinnor som antingen inte ger signaler i proportion till behovet (mitt eget fördomsfulla jag menar att en karl som bevisat sig inte fatta annat är väl betjänt av ett välriktat knä, eller kanske en höger).
Det är dels ett fult spel som predikar för kören, och går rötan obemärkt förbi. En hård känga utdelas härmed till den falang som anser det åligga kören att utöva ett karaktärsdanande grupptryck på rötan att bättra sig, så att den kampanjen inte skulle vara så lönlös jag anser den -- ni kommer aldrig vinna några slag genom skuldbeläggning och stigmatisering -- allt det åstadkommer är att ni mister alla era bundsförvanter på manssidan, föder ännu mer hämningar, våld och aggressioner. Lägg ned!
Dels är det att lösa fel problem -- att göra världen trygg genom att försöka hämma faran leder till dels en falsk trygghet (rötan kommer finnas kvar, lika farlig och viktig att hålla stången som förut, medan medianfaran förflyttar sig något närmare ofarlighet), dels till ett sämre egenförsvar bland kvinnor, så de som råkar ut för rötan är än mer försvarslös för den. Och till priset av att goda karlar som jag själv drivs till att per default -- om inte betrakta, så definitivt agera -- som om alla kvinnor, tills motsatsen har bevisats, är omyndiga, och inte kan förväntas säga nej till ovälkommen uppmärksamhet.
Det har inte slagit mig förut, men det här är skälet till att jag håller på att emigrera. Jag vill inte bo i ett land som intalar sig att kvinnor är svaga och inte kan stå för och kommunicera sina val. Jag vet inte att det land jag siktar på är bättre i det avseendet, men det är tillräckligt definitivt att Sverige inte ligger inom räckhåll för att bli det inom kort.
När jag, som nu, stöter på någon jag respekterar starkt, som (med utmärkt känsla för form; precis all laddning i det jag skriver här är mina känslors verk) visar att jag givetvis kan kapa löjliga stödhjul hon inte behöver, klarnar det att det är så här det ligger till, åtminstone för mig själv, till helig förbannelse -- för det är FEL sätt. Rätt sätt är att göra det lika självklart för kvinnor att välja alla sina villkor som för män (och det borde vara lätt, då uppvaktad part per default väljer, och jag är ganska säker på att det oftast är kvinnor i den rollen), som det (enligt min egen spekulation) är självklart för kvinnor att ge fanken i att vidareutveckla situationer de redan konstaterat är döda.
Det bra sättet att lära män att ge fan i en död situation är inte att missionera till intellektet för att de ska låta bli -- för dem man når med budskap till storhjärnan är inte de som behöver läras någonting -- utan genom ren behaviouristisk konsekvent omedelbar negativ återkoppling vid övertramp. Trial -> error. Som ett klockverk. Först ett omisskänligt nej (eventuellt föregånget av ett subtilt och belevat som inte gör att vederbörande tappar ansiktet, om han har mental kapacitet till att snappa upp det, om du har tid, ork och karln förtjänat bådadera), sen rött kort. Jag är ingen vän av våld, men gissar att det inte finns någon effektivare nyckelretning här, och tror att det kan vara signalen som behövs för rätt många av dem som fattat minst och trögast.
Att dessutom tipsa om lyhördhetsstrategier är förstås en god sak, men det är dödfött att försöka sig på att predika dem och pådyvla någon lyhördhet som de inte söker sig till själva, vilket torde vara rätt uppenbart vid ett minimum eftertanke. Att respektera och intressera sig för någon annans vilja är ett förkunskapskrav för lyhördhet, och att tända den viljan är syndabockeri och stigmatisering inte riktigt rätt verktyg för. Att lära människor älska sker genom att visa hur det går till -- och frukterna av det -- inte genom tvång. Mer realistisk, exemplifierad och välskildrad kärleksundervisning, alltså, den som vill visa vägen till lyhördhet, mindre tjafs om bot och bättring.
Och jag vet visserligen inte hur bra min egen emotionella livsstrategi står sig för kvinnor, men för mig, som mestadels lär känna mina kärleksintressen genom ord via nätet, och bara undantagsvis via initial kontakt irl med utseende först, och är karl, kan kvintessensen kanske sammanfattas i att bygga upp ett stort emotionellt värde i mig, som de inte vill grusa och mista. Fast som synes förutsätter det nog att det är i första hand mig som person, och inte mig som köttstycke och sexualobjekt, som är värdet som attraherar -- då det inte är någon stor förlust i det senare fallet att lägga mina känslor i ruin.
Till tröst kanske det å andra sidan är den förra och inte den senare ni siktar åt, dock, och då är det ett gott tips. För den senare, är ett gott tips att lägga mer krut på smink, parfym, en utmanande klädsel, och dito kroppsspråk. (Stalltips: en ta-för-sig-attityd gynnar endera i lika hög grad.) Betänk gärna hur mycket energi och arbete du lägger på alla de här i förhållande till varann, och hur väl det motsvarar de mål du vill uppnå.
Min egen metod är tillit under ansvar. Det finns nästan ingen gräns för den tillit jag är beredd att dela ut (eller: ingen av mina partners har, vad jag kan komma ihåg, någonsin slagit i den, i alla fall), till en partner som visar sig bära förtroendet med glans. Vid den punkt de inte tar ansvar för tilliten jag visar får jag själv dra gränsen för vad jag delar med mig, och själv stå som ensam garant för min säkerhet. Helst finner jag en partner jag inte behöver tygla i någonting, på samma sätt som jag helst är en som inte behöver tyglas i någonting, och själva strävandet från båda håll mot den extremen är ungefär det basala i BDSM, som i sin tur tar de förutsättningarna till sina extremer genom att också röra sig i hela spannet mellan liv och död (i yttermera sin extrem), utan att någonsin på allvar riskera det senare -- så länge det sker under sunda förhållanden och mellan mogna individer.
Troligen värt att notera i sammanhanget är att jag inte är gammal räv i det gemet, och heller inte vet om jag hör hemma där alls; det centrala och intressanta för mig är tillitsdelen, och resten har jag inte experimenterat med i princip alls, annat än sett från första parkett i sällskap med nära och kära, som lever det i själ och hjärta. Det är mycket vackert, men jag vet inte riktigt hurpass det lockar mig.
Jag tror jag ska tipsa om en uppsats i sociologi som jag tror kan vara av intresse för den som följt den här notens huvudstråk med intresse -- utan att jag fått fatt på och läst den själv än, må vara -- men http://www.diva-portal.org/umu/abstract.xsql?dbid=1617&lang=sv är en doktorsavhandling på det intressanta temat "Spelets regler: raggning och flirt på krogen". Bräck den doktorshatten! :-)
Kontakter med kärlek bygger upp mig igen. Det finns fler med mig som har näsan i text och villigt sjunker in i andra människor som lämnat en dörr på glänt framför en välkommen!-dörrmatta. Hon snavade på mig bara härom kvällen, kort efter att jag hade målat några spretiga impressionistiska drag kärv klarsyn. Vi trasslade prompt in pennorna i varandras.
Ett litet fåtal här lever liv de till större delen vaket, medvetet och avsiktligt valt själva. Det är så gott som uteslutande underbart att komma i kontakt med dem; det finns alltid så mycket att lära och det tycks också i nästan alla fall som dyker in i mitt liv på någon ledd handla om människor med åtskilliga gånger min livserfarenhet och, som följd av mediet (populära etablerade ungdomsnätcommunities med nog några år på nacken för att jag själv ska ha fastnat för dem), i övre tonåren. Tredje gången gillt på mindre än ett år talar sitt tydliga språk. Det är sällan annars det är så uttalat i nätliga möten att det är min jämlike eller mer jag språkar med som då, och det är sällan det går så fort att ömsesidigt inordna varann i sina umgängeskretsar som mentorer. En av de många sakerna jag älskar i mitt liv. Jag gör ett och annat förunderligt rätt, helt klart, och alla jag beundrar omkring mig, torde vara ett tecken på det.
Nå, här fiskar en människa utan rädsla [för mig] upp mig, just som jag är som allra lågvattnigast på den egna energiskalan, och på nolltid återvänder färgen och livet till mitt borttynande jag, under ett ömsesidigt upptäckstassande kring varann. Hon lägger handen mot mina bojor och upplöser dem -- befriar mig prompt från en massa självpåtagna tvångströjor man måste ha på sig för att inte skärra vanliga dödliga som reagerar med rädsla och försiktighet på värme, visar mig vägen in i hennes värld och håller mig vänligt i handen, berättar och förklarar närhelst jag undrar, precis som jag brukar andra i mig själv. Det är en saga jag skrivit första kapitlet till själv, genom att måla upp den värld jag lever i, och berätta hur den fungerar för vemhelst som undrar var alla tangenterna sitter och hur man spelar på dem, och nu rasar kapitlen fram under två pennor. Det är inte nödvändigtvis en romans -- man vet aldrig vilken genre en bra bok är förrän den skrivits långt längre än så här -- men kärlek, i den litet bredare bemärkelse jag brukar prata om här, driver definitivt förloppet. Och jag lever lyckligt igen.
Det är obeskrivligt ljuvligt att ha någon som demonterar varenda skyddsmekanism jag rest att skydda kvinnor från mig själv med -- allt det bagage vår särskilda landsavart feminism ålägger alla män att ta på sig, i stället för (eller, egentligare: utöver) att bygga upp kvinnor till att själva axla ansvaret för att inte delta på villkor de inte trivs under. Självklart för flertalet män, tror jag, men måste bli precis lika självklart för kvinnor. Det orättvisa är givetvis att män i försvinnande mindre grad i praktiken utsätts för att halvt om halvt behöva dänga in insikten om att nej, sannolikt som följd av trenden att det i rätt mycket högre grad är manlig sexualitet som driver utsiktslösa förförelsekampanjer där nog det stora flertalet kvinnor syftat rätt temperatur långt tidigare och avbrutit på eget bevåg.
Trenden jag plockat upp under åren i feminism som projiceras mot män, är att inordna män i samma beteendemönster, genom att skuldbelägga gruppen "män" som helhet för vad missdåd som gruppen män med taskig taktkänsla och / eller självbehärskning gör med kvinnor som antingen inte ger signaler i proportion till behovet (mitt eget fördomsfulla jag menar att en karl som bevisat sig inte fatta annat är väl betjänt av ett välriktat knä, eller kanske en höger).
Det är dels ett fult spel som predikar för kören, och går rötan obemärkt förbi. En hård känga utdelas härmed till den falang som anser det åligga kören att utöva ett karaktärsdanande grupptryck på rötan att bättra sig, så att den kampanjen inte skulle vara så lönlös jag anser den -- ni kommer aldrig vinna några slag genom skuldbeläggning och stigmatisering -- allt det åstadkommer är att ni mister alla era bundsförvanter på manssidan, föder ännu mer hämningar, våld och aggressioner. Lägg ned!
Dels är det att lösa fel problem -- att göra världen trygg genom att försöka hämma faran leder till dels en falsk trygghet (rötan kommer finnas kvar, lika farlig och viktig att hålla stången som förut, medan medianfaran förflyttar sig något närmare ofarlighet), dels till ett sämre egenförsvar bland kvinnor, så de som råkar ut för rötan är än mer försvarslös för den. Och till priset av att goda karlar som jag själv drivs till att per default -- om inte betrakta, så definitivt agera -- som om alla kvinnor, tills motsatsen har bevisats, är omyndiga, och inte kan förväntas säga nej till ovälkommen uppmärksamhet.
Det har inte slagit mig förut, men det här är skälet till att jag håller på att emigrera. Jag vill inte bo i ett land som intalar sig att kvinnor är svaga och inte kan stå för och kommunicera sina val. Jag vet inte att det land jag siktar på är bättre i det avseendet, men det är tillräckligt definitivt att Sverige inte ligger inom räckhåll för att bli det inom kort.
När jag, som nu, stöter på någon jag respekterar starkt, som (med utmärkt känsla för form; precis all laddning i det jag skriver här är mina känslors verk) visar att jag givetvis kan kapa löjliga stödhjul hon inte behöver, klarnar det att det är så här det ligger till, åtminstone för mig själv, till helig förbannelse -- för det är FEL sätt. Rätt sätt är att göra det lika självklart för kvinnor att välja alla sina villkor som för män (och det borde vara lätt, då uppvaktad part per default väljer, och jag är ganska säker på att det oftast är kvinnor i den rollen), som det (enligt min egen spekulation) är självklart för kvinnor att ge fanken i att vidareutveckla situationer de redan konstaterat är döda.
Det bra sättet att lära män att ge fan i en död situation är inte att missionera till intellektet för att de ska låta bli -- för dem man når med budskap till storhjärnan är inte de som behöver läras någonting -- utan genom ren behaviouristisk konsekvent omedelbar negativ återkoppling vid övertramp. Trial -> error. Som ett klockverk. Först ett omisskänligt nej (eventuellt föregånget av ett subtilt och belevat som inte gör att vederbörande tappar ansiktet, om han har mental kapacitet till att snappa upp det, om du har tid, ork och karln förtjänat bådadera), sen rött kort. Jag är ingen vän av våld, men gissar att det inte finns någon effektivare nyckelretning här, och tror att det kan vara signalen som behövs för rätt många av dem som fattat minst och trögast.
Att dessutom tipsa om lyhördhetsstrategier är förstås en god sak, men det är dödfött att försöka sig på att predika dem och pådyvla någon lyhördhet som de inte söker sig till själva, vilket torde vara rätt uppenbart vid ett minimum eftertanke. Att respektera och intressera sig för någon annans vilja är ett förkunskapskrav för lyhördhet, och att tända den viljan är syndabockeri och stigmatisering inte riktigt rätt verktyg för. Att lära människor älska sker genom att visa hur det går till -- och frukterna av det -- inte genom tvång. Mer realistisk, exemplifierad och välskildrad kärleksundervisning, alltså, den som vill visa vägen till lyhördhet, mindre tjafs om bot och bättring.
Och jag vet visserligen inte hur bra min egen emotionella livsstrategi står sig för kvinnor, men för mig, som mestadels lär känna mina kärleksintressen genom ord via nätet, och bara undantagsvis via initial kontakt irl med utseende först, och är karl, kan kvintessensen kanske sammanfattas i att bygga upp ett stort emotionellt värde i mig, som de inte vill grusa och mista. Fast som synes förutsätter det nog att det är i första hand mig som person, och inte mig som köttstycke och sexualobjekt, som är värdet som attraherar -- då det inte är någon stor förlust i det senare fallet att lägga mina känslor i ruin.
Till tröst kanske det å andra sidan är den förra och inte den senare ni siktar åt, dock, och då är det ett gott tips. För den senare, är ett gott tips att lägga mer krut på smink, parfym, en utmanande klädsel, och dito kroppsspråk. (Stalltips: en ta-för-sig-attityd gynnar endera i lika hög grad.) Betänk gärna hur mycket energi och arbete du lägger på alla de här i förhållande till varann, och hur väl det motsvarar de mål du vill uppnå.
Min egen metod är tillit under ansvar. Det finns nästan ingen gräns för den tillit jag är beredd att dela ut (eller: ingen av mina partners har, vad jag kan komma ihåg, någonsin slagit i den, i alla fall), till en partner som visar sig bära förtroendet med glans. Vid den punkt de inte tar ansvar för tilliten jag visar får jag själv dra gränsen för vad jag delar med mig, och själv stå som ensam garant för min säkerhet. Helst finner jag en partner jag inte behöver tygla i någonting, på samma sätt som jag helst är en som inte behöver tyglas i någonting, och själva strävandet från båda håll mot den extremen är ungefär det basala i BDSM, som i sin tur tar de förutsättningarna till sina extremer genom att också röra sig i hela spannet mellan liv och död (i yttermera sin extrem), utan att någonsin på allvar riskera det senare -- så länge det sker under sunda förhållanden och mellan mogna individer.
Troligen värt att notera i sammanhanget är att jag inte är gammal räv i det gemet, och heller inte vet om jag hör hemma där alls; det centrala och intressanta för mig är tillitsdelen, och resten har jag inte experimenterat med i princip alls, annat än sett från första parkett i sällskap med nära och kära, som lever det i själ och hjärta. Det är mycket vackert, men jag vet inte riktigt hurpass det lockar mig.
Jag tror jag ska tipsa om en uppsats i sociologi som jag tror kan vara av intresse för den som följt den här notens huvudstråk med intresse -- utan att jag fått fatt på och läst den själv än, må vara -- men http://www.diva-portal.org/umu/abstract.xsql?dbid=1617&lang=sv är en doktorsavhandling på det intressanta temat "Spelets regler: raggning och flirt på krogen". Bräck den doktorshatten! :-)
postad 01:35 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar