02:33 Lågt blodsocker

Tafatta försök att ta hand om sig själv. Jordgubbar -- nya underkläder -- de där små sakerna som ska lägga sig som glasyr på något redan ganska bra.

Fragmentariska drömsegment som fladdrar förbi tanken, om alla de där små men underbara momenten i att bygga sig ett bra liv, vilket jag, när jag väl har byggstenarna omkring mig, egentligen är förbannat bra på.

Den växande begripelsen för att den totala friheten också är ett dito skruvstäd -- att total obundenhet till arbetet, i tid och rum, är utsuddandet av all helt fri tid, och alla fridlysta platser, om inte murverken kring desamma byggs upp inuti ens inre. Jag är alla mina skyddsmekanismer själv. Ännu ett ansvar att belägga ett medvetande med, som den självreglerande skatt på fria val, som det innerst inne också är. Varken särskilt bra eller sunt, men rätt nära hur det ligger till. Externa beroenden är sunt, bra och något jag borde bli bättre på. Jag ropar för litet på hjälp.

En storhjärna som blir allt mer medveten om alla sina begränsningar -- och inte i kapacitet, räckvidd, interkonnektivitet eller fantasi, utan i att bo i en varelse som behöver leva, älska, glädja, vårda, vårdas, bygga, ge och ta.

Ett storhjärta som alltid varit medvetet om hela det finmaskiga nätet mellan svaghet och styrka, om balanspunkterna, flödena, korsberoendena, möjligheterna att fritt stränga ett liv fullt av under- och överstämmor, efterklanger, sårbarheterna, mollpartierna, händer under, över, omlott; nästlade skyddsnät i varann, rasrisker över bråddjup, vänner, älskare och garanter för stadga i storm. Samma ansvar, i andra nischer, andra aspekter, andra komponenter.

En stor, oändligt gränslös varelse, instängd och begränsad i en liten, trång nisch utan vare sig manöverutrymme, and- eller tankerum -- på alla möjliga sätt in-, kring- och korskopplad, men samtidigt isolerad från de enklaste basbehov av kontinuitet, tryggad när- och härvaro, nuvaro, vivaro, samvaro; rytm, vana, rutin, institutioner för välmåga.

Medvetenheten om att vara sin egen kärna, fröet och roten till allt ont och allt gott man inordnar sig i, att vara alla problem och alla lösningars början och slut, tryggheten, ansvaret och oändlighetsbetinget att peka sin framtid framåt och uppåt, mer än bakåt, nedåt, utför; det där rotlösa sökandet efter att inte bära riktigt alltsammans själv utan att ha fristäder i rum och tid med uppvindar lika rika som man blåser in i andra, närhelst man får tillfälle och bjuds in till att vara andras.

Små stycken existensiell angst som varken vill ta sig själva på allvar eller låta bli; för mycket förståelse och insikter om hur många sätt balansen kan tippas upp igen och hur litet som är kört eller bankrutt, för att kunna bara rasa, rämna, brinna och gråta åt det, för litet materiella ”synd om” för att tycka synd om sig själv, för mycket kärlek för ett vettigt självförrakt, för bra koll på vart alltsammans leder och för stor medvetenhet om och ovilja till alkohol och andra flyktdroger för en riktig sjöblöta.

För fin för annat än oxitocin.

Inte tillräckligt skral moral för förfall, plottande, utnyttjande, missledande. För klok för att hitta på dumheter som går ut över sig själv eller andra. För dum för att inte göra det ändå.

Det kostar på att förstå.

Och ändå förstår jag egentligen inte det första. Överkursen är lätt, grundkursen svår. Som alltid.

Det är inte mycket till fängelse, men jag har byggt det alldeles själv! Välkommen in på en fika. Du får inte stanna kvar, om du inte trivs!