04:19 Mental Erotik

Jag är i Japan, tror jag, i full färd med att tänka högt om, vända och vrida på ett problem jag står och försöker lösa med en slags tunnmetallfilmswhiteboard -- den i drömmen aktuella gällande metoden för att distribuera program och applikationer, för denna dito aktuella gällande plattform att nyttja och konsumera dem för typiska brukare, det vill säga alla. Plattformen i sig är alltså en slags fästanordning på väggen (i ~takhöjd) som man installerar dessa metallark i för att sedan nyttja dem, vad de nu månde göra, och jag står och pysslar med att lösgöra en av dem från fästet, för att rulla ihop den, som man gör då man vill byta eller uppgradera applikation (en tillbakagång till konsolkoncepten "en applikation i taget", samt "varje applikation är en fysisk enhet", med andra ord).

Vi för en slags dialog som mer två parallella monologer som hakar i varann, där jag tänker högt kring de begränsningar på hög nivå jag ser i hur den här plattformen medierar folks behov, och möjligheter, samt vad kvarstående behov som finns och som borde täckas, medan hon för en parallell monolog om det hon läser i mig som person, mina drikrafter, typiska problem och hur jag tacklar dem, utifrån Jung, och en dödligt exakt precisionsförståelse för människor i allmänhet, som i människor i allmänhet i synnerhet -- det vill säga utifrån en totalkännedom av samtliga personlighetstyper, i samklang med en inlevelseförmåga att anpassa och inlemma varje schablon till en äkta och detaljerad totalbild, för människan i fråga, med alla tillhörande strykningar och tillskott som måste till för att schablonen inte ska förbli en ren fördom. Jag muttrar någonting om någonting, hon inflikar en högre ordningens tangent om vad det månde vara jag ägnar mig åt, och jag antar att det för en utomstående människa inte ens nödtvunget framgår att vi, eller hon, ska jag väl säga, alls länkar till varann. Själv ägnar jag mig, när allt kommer omkring, åt problemet att förbättra världen i största allmänhet undet tiden jag skärskådas och narreras av denna skrämmande underbart skarpsinta tös, vem och vad hon nu månde vara. Drömmen är inte så specifik; jag har hela tiden ryggen mot henne, och har inte ens någon direkt röst att gå på -- snarare planterar hon sina insikter, observationer och projektioner rakt in i mitt medvetande, som en Attenborough om allmänna förlopp och problemställningar i naturen.

Jag är med andra ord en slags tredje persons fokalobjekt för hennes berättande, och samtidigt på ytan oberörd, om ens registrerande hennes monolog, medan jag arbetar och narrerar mitt problemlösande -- och fullkomligt bortkollrad, såld, paketerad, inslagen i silkespapper, etiketterad och ivägskeppad med oklar destination, under hennes allseende genomlysande skarpsynt- och klartänkthet. Helt förlorad, men likafullt helt absorberad i det jag gör. Och det är något av det absolut sexigaste jag varit med om, bara det här att vara förstådd och inte kunna eller vilja hölja eller dölja mig det allra minsta, vilket i vilket fall torde varit lönlöst. Som jag upptäckte någon gång i ett middagssamtal med Ida (det är ofta mina klarsyntheter medieras av att jag berättar dem för andra, när de slår mig, och det skulle inte hoppa ur mig sådana klarsyntheter utan att jag pratade med just dem, så jag ser inte riktigt att jag är ensamt upphov till dem) noterade, är det rätt vanligt att folk inte vill bli förstådda av andra, till så stor grad att andra kan simulera en -- det vill säga bli beräkneliga -- annat än i undantagsfall som när man verkligen älskar någon, och då man vill eller kan tänka sig ge dem privilegiet att förstå en. Maktöverlämnandet att förstå en. En tillitsaffär, med andra ord, och ett månande om att ha en privat sfär i sitt beteende och sina nycker som alltså helst förblir ogenomtränglig för andra än dem man väljer in själv i betrodda och älskades skara. Sålunda det för många så viktiga i att slå ifrån sig från sin omvärld, att de minsann inte ALLS förstår dem, ens när de verkar ha rätt.

Att jag inte har riktigt har eller haft det behovet kanske är för att jag just inte haft så mycket bekymmer av att andra bara slumpmässigt går omkring och förstår mig när jag vill vara en okänd entitet. Vilket låter litet som att jag skulle vara mer komplicerad och därför litet bättre (märk väl att jag inte direkt står bakom den sammankopplingen -- men det komplexa och tillkrånglade åtnjuter en slags status i vårt samhälle jag finner litet löjeväckande -- när det i min mening riktigt vackra och fantastiska är det välkommunicerade, tillgängliga, insiktsförmedlande) människa än "er andra", som sålunda "skulle behöva" dölja eller artificiellt låtsas om att inte vara vad ni föreföll. Och jag tecknar alltså koncept, nu, och pekar inte ut hur någonting ÄR, även om det är svårt att inte genom det jag förklarar liksom understryka att det när allt kommer omkring handlar om att jag ÄR litet mer komplicerad, mer exotisk, annorlunda och avvikande från normen (= ett sätt, att just skaffa sig eget personligt utrymme utan andras insyn som i förståelse) och därigenom bättre. Så länge man inte släpper tanken på att det orsakssambandet finns går det inte riktigt att få det här till annat än att höja sig själv till skyarna, vilket är lika löjligt som meningslöst. Tyvärr tror jag att det kan vara litet svårt att bryta de där grundmurat inpräntade sambanden ens genom att peka på dem så här tydligt; det är svårt att ifrågasätta eller frigöra sig från dem. Vilket märktes ännu tydligare när jag någon gång tog upp och diskuterade pedofili, och inte nådde fram till många av mina absolut intelligentaste vänner ens när de känner mig och vet vad de kan vänta sig från mig i termer av perspektiv, etik, åsikter, värden, agenda och integritet.

Men låt oss säga att jag genom att ha odlat en ganska säregen personlighet, som glatt bygger vidare på byggstenar inte så värst många verkar hitta och göra något av, hamnat någonstans där jag alltså inte så ofta blir integritetskränkt genom att andra ser mina motiv och betraktar mig utifrån något styvmoderligt perspektiv av att veta bäst om mig. Genom att inte ha problemet blir det heller inte naturligt något fenomen som drabbar mig nämnvärt till att sträva efter den där ogenomskinligheten, medan jag i stället kanske fått desto mindre av att inte bli förstådd och beräknad i samma grad som jag vill. (Det är och presenteras som ett tanke-experiment här, men jag förmodar att det kan ligga mycket i det.) Jag kan rentav ägna rätt mycket energi åt att inpränta i andra hur jag faktiskt fungerar; givet andras ambitioner att dölja eller missrepresentera sig, för att kunna gömma sig och förbli odetekterade och oförstådda, lär jag bli förstådd för att göra sammalunda, så det till och med är det perfekta gömstället för sanning -- i ren klartext, där ingen skulle få för sig att läsa den för vad den säger. Vackraste bland moment 22, inte sant? Så för att förmedla mig, behöver jag antingen hitta någon som kan läsa klartext utan att först dechiffrera den (om vi för ett slag antar att jag ens skulle vara bra på att lägga fram klartext, vilket inte nödvändigtvis är fallet, med mina skriftliga olater) till något annat, eller också själv kompensera genom att kryptera mig till något andra sedan dechiffrerar till min klartext. Tada! Problem solved.

I praktiken är det förstås inte så lätt, dock: de budskap man kan lyckas få andra att dechiffrera till är rätt begränsade av vad de förväntar sig kunna hitta, så det krävs såpass rymliga perspektiv för att lyckas landa med de insikter jag vill landa med att ha förmedlat. Och som jag resonerar, kan man förhoppningsvis hoppa hela täckningen om det är uppfyllt i stället för att slösa hjärnkomputroner på att kryptera kanalen. I praktiken visar det sig hålla och stämma ganska bra, men det är fortfarande ett ganska stort arbete att hjälpa andra kolonisera ens inre, även hand i hand. Ett ganska mysigt och berikande arbete med, må vara, men likafullt stort. Och, som jag tycker om att placera tillit och förtroende i folk (då jag mest upplevt dess frukter, och desto mindre av dess baksidor), ett jag inte ogärna ägnar mig åt i vad mån tillfället bjuds.

Men någon gång ibland, sett i något slags livsperspektiv, involveras man lyckligt i kärleksaffärer som låter en kasta sig ned i djupen tillsammans, och lyckas lära upp någon annan vem man är, med riktigt bra precision, och i alla fall i min värld är det något helt fantastiskt bra, snarare än, som någon jag språkade med härom sistens, att allt man delar med sig av sig själv som gör en sårbar är någonting man i efterhand, om eller när relationen tar slut, hellre hade låtit bli; att man skulle vara lyckligare, och tryggare, ju mindre man exponerat av sig själv, och att alla förtroenden sker i utbyte mot likavägande hållhakar på någon annan. Själv resonerar jag som att sådana relationer, i efterhand, snarare känns som bortkastad tid. Vad värde fick man ut av en relation som aldrig byggde på självklar tillit, liksom?

Men alla tänker inte riktigt så, och har man blivit sargad nog, är det förstås en högre prioritet att komma undan välbehållen än att ha glassig lyxkristyr som det jag söker. För mig framstår sökandet efter något mindre bara som att sträva efter ett liv på kryckor; att sträva efter en kompromiss snarare än en symbios, redan innan man fäst sig vid någon det kan vara aktuellt att kompromissa för. Att ge sig ut på shoppingtur för att hitta ett alternativköp till vad det månde vara man vill införskaffa. Jag vill ropa Vakna! men låter medvetet bli, för att det inte finns så mycket genvägar i trappan att ta; man behöver ta sig upp något trappsteg i taget innan man kan sträcka sig efter nästa mål, och alla befinner sig inte på just mitt trappsteg. Jag är rätt nyfiken på vilka saker jag så småningom borde sträcka mig efter som jag inte ens når att tänka på själv just nu, men väljer att inte tänka så mycket på dem, för att slippa se riktigt helt och fullt vilken misär det är på mitt nuvarande (som i sig inte är alldeles uselt), även om jag har ett hum. :-)

Säkert inte det minsta slumpartat att jag drömmer om bland det sexigaste jag vet kort efter att ha blivit påslumpad av en väninna jag fick tillfälle att massera litet i Trädgårdsföreningen igår, där jag slagit mig ned i gräs och sol med en bok, för att inte supa bort det fina vädret på att sitta inomhus och jobba, eller något annat dumt. Minsta vatten på min kvarn (då det var eoner sedan jag masserade någon) och hela kalabaliken är igång inuti. :-)

Samtidigt med vändningen till icke-ambitionen att råka bli med flickvän de närmaste månaderna, om jag skulle lämna landet, rätt vad det är, framåt höstkvisten. Det artar sig till att jag kanske slipper nästa fall av svensk november, vilket är en trevlig utsikt, samtidigt som jag inte har ett minsta hum av vad jag ska göra i väst, egentligen.

Och jag är fortfarande ambivalent till att alls ta upp att jag eventuellt lämnar landet, som man blir när det varit en lös men likafullt fast plan i ett par år, utan att det hunnit inträffa, och utan att jag själv slitit för att det ska ske i någon nämnvärd utsträckning, medan andra jobbat sig genom byråkratin åt mig. Det blir bara en sådan massa ointressanta konversationer om att det ännu inte hänt, så länge det ännu inte hänt, om man inte kan servera några definitiva datum, och när man, som jag, ser an framtiden som den kommer, snarare än att ge sig den på att spika fast den i kalendern och committa till specifika datum. Vilket jag är lika dålig på som jag ogillar att ägna mig åt det. Kanske litet extra mycket just nu, när jag är två veckor eftersatt på jobbet med en release vi tänkt ha, och som flyttat fram i samma snigeltempo jag själv upptäckt vidden av samt betat av allsköns ditt och datt den ska innehålla. Brr.

Jag är bättre på att committa till människor, känslor och dylikt som har någon betydelse för mig, än tid, som mer existerar och medierar levande. Men det är ett ständigt fokus på tid, vart man än vänder sig, så det är litet svårt att bygga sig tidlösa vakuoler. Men skam, den som ger sig.