12:04 Flunsa

Alla da'r, då ens immunförsvar, fungerat har, har man friskheten kvar. Ladida. Och sen säger det pang, och man kan skryta med basala nyttofunktioner som: sova, alstra ohyggliga mängder värme, svett och slem, understundom nästan kunna, tja, gå -- för att stoppa mat i sig.

Det kom som en ångvält i tisdags kväll, även om jag haft känningar -- och säkert explosionsförvärrat det med en rapp cykeltur -- redan under lunchen. Jag hade slitit hela eftermiddagen med att isolera, förstå och avvärja en särskilt mystisk kritisk bugg inför en demo under veckan, och när jag passerade mållinjen till slut, framåt kvällskvisten, hade jag nog både missat ett mål mat med någon timme och gått in i fas två eller tre av sjukdomsförloppet med ett stort, snitsigt jättekliv. Jag tog mig ett jättelångt bad, och beslöt mig för att nu är jag sjuk, och ska inte göra något vettigt, alls, på säkert flera da'r.

Vilket i någon mån mina handleder är rätt tacksamma för; det är sällsynt att de får vila några längre tider någonsin, annars. Ergonomi är alldeles på tok för lätt att bara fuska bort.

Sedan dess har jag sovit några timmar i stöten, stoppat i mig någon bit mat, hällt vatten i mig, spottat blod och slem, och varit i någon blygsam nätlig kontakt med omvärlden. Igår kväll, sista vakenstunden före midnatt, gjorde jag misstaget att inte stoppa i mig någon bit mat. När jag gick upp vid sju, mer groggy än någonsin, var det svårt att hålla balansen och att få hjärnan att klarna.

Jag tror jag var på väg till kylskåpet, när jag hörde ett öronbedövande buller, och det blev svart ett tag. När det klarnar, ser jag undersidan av ett bord och en kontorsstol, och observerar i första hand hjärnans spatiala förmågas ansträngningar för att bringa reda i bilden och härleda min egen position från den. Det gör en smula ont litet här och var; höger käke, bland annat, och jag är en smula glad åt att inte ha upplevt riktigt hur fallet gick till; det skulle bara kunnat ha effekten att göra mig nojigare.

Då jag inte har så mycket energi i kroppen att röra mig med, inrättar jag mig i något slags framstupa sidoläge ett slag, och kontemplerar situationen. Planerar inför kylskåpsräden: hämta den röda paprikan, slitsa bort platsen, ät. Vilket borde ladda mig nog för att ta mig till sängen igen, som är ganska mycket mjukare än mitt köksgolv.

Det blev ungefär en timslång vakenhetsfas, som de flesta dessförinnan: en halvtimme fram till dråset, en halvtimme för att smida och verkställa planen, och sen drås i säng och hals som mördar en mellan varven. Jag upptäcker senare godishalsbanded jag fått av exet, som bara legat på mitt nattygsbord sedan dess, och nu duger utomordentligt till att boosta mig för en kort promenad till köket, när det behövs: en betydligt större nytta än dess nostalgivärde.

Jag vet för litet om flunsor. Hur länge är man reducerad till ett sådant här kolli? Och nu får ni ursäkta mig; nap time.