06:58 Stimulant

Dåligt tecken: jag skriver halva noter jag inte fullföljer och publicerar. Det är en tydlig indikator på lågt vattenstånd för mig, och det rimmar väl tyvärr rätt bra med vad jag tar mig för och inte. Förkylningen är nära nog över, i alla fall; med någon tur är den i maskopi med gnistan som försvann.

Dygnet är nästan i motfas. En kort period av försigkommenhet och hälsa på människor jag tycker om som bor på håll, har avlösts av en bistrare där inga ambitioner att umgås, se en film, laga en bit mat eller så med någon, leder till det. Min plansch med en stadsplan över en tänkt bilfri stad dök upp på min självutrullade dörrmatta av oönskade gratistidningar igår, eller närmare bestämt en avi om att jag kunde hämta den själv på posten, om man ska vara petig. Sedan några timmar pryds min köksvägg av sagda alster, som kanske framstår mer som en abstrakt "amöbor i samverkan" för en oinförstådd betraktare. Den sitter i en ikea-ram som stått i obruten plast hos mig sedan tre flickvänner tillbaka, och är det nästan enda i mitt hem som går igen litet från ett rum till ett annat. Svart ram, vit botten. Den behöver dock litet passepartout-tillskärarkärlek, för formatet matcher inte det befintliga utsnittet.

Jag tog mig nyss in i en passionsfrukt, och är just i färd med att luska ut hur man bäst äter den. Jag var på körinternat i Rimforsa över dygnet fredag-lördag, och som efterrätt till middagen bjöds en alldeles vidunderligt god bit vaniljglass i vanilj-passionsfrukt-kolasås, toppat med färska granskott. Jag har helt uppriktigt aldrig ätit någon godare efterrätt, och slog ned på ett passionsfrukter på Konsum så fort jag fick syn på dem när jag kom hem, för blotta chansen att komma mig för att apa efter receptet. (Med, eller kanske troligare utan, granskotten; jag rör mig litet för litet i naturen för närvarande också.)

En liten lycka har nyligen landat i form av en skribent med siktet ställt väldigt mycket på personlig utveckling, och som är stämt i min tonskala; har den starka basattityden att ge samt att omfamna sin omvärld, med uttalad, äkta acceptans. Hon tampas med utbrändhet, tar på sig alldeles för mycket, och förefaller rov och magnet för energitjuvar på alla möjliga sätt. Det är fascinerande att följa tankarna, och något av en medelväg mellan blunda och smälta in i dem och att känna mig själv läskande syresättas. Samtidigt som hon plöjer nya fåror och planterar tankefrön i.

Senast i raden, en tes om att dominanta människor läser andras svagheter och sprickor i fasaden, samt nyttjar dem för att ta sig in till henom och styra dem (därmed inte nödvändigtvis utnyttja; tänk dans, föra och följa, om du vill), medan undergivna läser andras behov, för att därifrån försöka ge, uppfylla och bejaka dem. Och mönstret passar så väldigt bra in på vad jag ser och känner runtomkring mig, när jag ruvar litet på det och låter det sippra in i flera jag har något litet mått insyn i; det känns som en god tankestötta, samtidigt som jag litet nyfiket funderar över hur den applicerar sig på mig. Jag känner att jag gör bådadera ganska mycket, men med stark övervikt åt behov, lyssna och ge före vittra, söndra och styra (eller för all del, i förlängningen, härska).

Samtidigt som jag mycket nogsamt kartlägger sköra, bräckliga, minerade och raserade områden, lyhört, respektfullt och kanske framförallt noninvasivt. Jag tror mest att min etik hittills förbjudit mig omsätta de kartorna i annat än de rent tolkningsmässiga och förståelsegrundande sammanhangen, inte i egen handling. Låt oss kalla mig subdominant. :-)

Jag har börjat längta efter för- eller efterstadiet till en relation, där jag har en stark och kontinuerlig rik kontakt med någon som jag har en ganska detaljerad förståelse för (och kärlek till), och kan se och förstå vad händelser, möten och människor betyder för dem i fantastisk skärpa och känslomässig signifikans, som när exet jag hälsade på hittade sin nuvarande karl, till exempel. Jag saknar människodykandet, att söka sig mot kärnan i varann, mer som i fritt fall än som när man mycket sakta marinerar djupare in i sina vänner, millimeter efter millimeter mot hjärtat.

Där fritt fall in i varann, utan att rädslas för kärlek, är den mest avslappnande och befriande formen. Jag känner mig mer som djur i bur idag. Litet svältfödd, än mer understimulerad, och för få soltimmar på dygnet för min vanemiljö. Och det blir inte direkt bättre om jag skriver längtansfulla drömmerier om grooming, nackhårslyft, godnattritualer eller lördagmorgnar hellre. Nå, det är läggdags.