22:21 Fetish People Party
Jag har tiggt om att krascha ett tag; den senaste veckan hattade jag först till Stockholm för att passa systerdöttrar och hälsa på Emma, sen direkt till Göteborg, för att jag lovat Karolina att se Mitt namn är Rachel Corrie (tyngre aktivism i fält som inte engagerar mig på samma sätt som mer emotionella fokus gör) med henne, samt att hälsa på en gammal kär väninna och hennes karl. Av en salig slump råkade timingen sammanfalla med mig ditintills obekanta FPP, och rätt vad det var var jag medbjuden på fetischfest -- ”vi kan ordna kläder”.
Sagt och gjort: jag fick låna ett par (ljuvliga!) svarta läderbyxor, och värdparets repartist snodde ihop mig illa stiligt så min överkropp inte föreföll fullt så bar som den i övrigt var, efter att först ha redogjort litet för vilka konnotationer och budskap ett dylikt signalemente ungefär avger för övriga gäster. Jag kände mig inte nämnvärt främmande för någondera, och så småningom bar det åstad mot att deflorera min fetischoskuld, via en skön förfest, där jag passade på att gotta mig i att skämma bort ett par av tjejerna med skamlösa mängder massage. När väl isen är bruten, är det härligt nog sällan svårt att få fortsätta ungefär hur länge jag vill; all resistivitet mot närhet eller kroppskontakt (i vad mån den någonsin fanns; det verkar inte alls lika illa ställt i BDSM/fetisch-kretsar som vaniljkretsar, vad jag märkt), smälter snabbt när kroppskemin förtjust ropar jaaa!, och dränker trivselcentrum i endorfiner, oxytocin och beröringsbekräftelse. Jag älskar det!
Jag tror klockan kan ha närmat sig ett när vi till slut landade på fetish people party, ett gammalt bergrum inrett som en grotta med tjocka stearinljus, kedjor, taljor med flera fastspänningsanordningar, en järnbur, med mera stämningsgivare -- och framförallt en prakt färgstarkt klädda/oklädda, utlevande, sårbara, öppet sexuella, konventionsbefriade, ohämmade, underbara människor. Den första halvtimmen eller så gick jag mest omkring och njöt av stämningen och andades frihet.
Det har aldrig varit så konkret påtagligt att jag lider i hämmade sällskap, men blev plötsligt något väldigt kännbart när man kom ut, långt, långt bort från det utdragna njäej, för att inte tala om det än värre Verkligen Inte! som typiskt råder inom den rädslodrivna konformism som svalt det här landet med hull och hår, och stöter ut eller föser tillbaka de som sällar sig från mängden och sticker ut litet grand. Jag ska inte påstå att jag är född och vigd åt fetischism eller BDSM, men i perspektiv och relief blir allting så glasklart. Jag älskar känslan av vidgade perspektiv, att se, trassla ut tankar och sjunka djupare in i förståelse.
Samtidigt med en viss sorg över att känna hur något av en klyfta växer sig bredare rakt genom min krets nära och kära, en tydligare kontrast som var suddiga känslor förr, mellan de vars gränser nu känns som en begränsning, litet mer än en slumpmässig egenskap.
Insikten om att en stark del i personligheter jag fastnat för nyligen -- som Erica eller Felicia -- legat just i att jag starkt sett upp till dem som öppnare, frispråkigare och mentalt, sexuellt och levnadsmässigt långt mer frigjorda än jag på en del ledder. De har redan hem, umgängen och rötter i de här miljöerna, och jag älskar dem både som människor och för det draget i dem -- då jag känner den totala lättnad som sprider sig i mig som ett varmt töcken av självklarhet kring en massa ämnen jag inte kan prata med en massa människor som saknar det. Människor det kostar en massa fingertoppskänsla och försiktighet, sonderande, probande, avstämning med, innan man kommer till tals om något sexuellt eller intimt, och, väl där, som sällan har lika mycket att bredda mina tankar med ytterligare och som jag alldeles för ofta är sakkunnigare i samtal med.
Jag har föga intresse av att sitta på alla svaren, veta mest och bäst, ha sett och hört allt, skriva bäst, tänka längst, klarast eller frimodigast, lära upp, lära ut och öppna andras ögon för världen, även om jag heller inte snörper till när någon tar min hand och ber få följa med mig in i större perspektiv. Jag vill tas av ögonbindlar jag burit, själv lära mig, vägledas, öppnas, introduceras, frapperas, förrodnas, förföras, förledas, förvandlas, förvånas, förstå, följa, växa, beundra och utbyta -- inte bara förmedla, kunskaper, insikter, världsvana, beresthet. Inom ungefär allting, och det jag inte kan före det jag kan. Vet jag ingenting om din värld, ta mig i handen, snälla du.
Det blev så väldigt tydligt att det här är en värld jag också vill ha ett hem i, med likar i människor jag älskar och får dela den här världen med lika mycket som mina andra världar, lika självklart som mina umgängen brukar vara. Det glädjer litet att se ett flertal av stjärnorna i min befintliga vänkrets redan glittra här med, men jag sörjer också delvis att en del inte har något hem här, samtidigt som det skulle förvåna mig om inte en del har kosan ställd hit och lockas in, någon gång -- vem vet, kanske genom mig som jag genom mitt ex, som äntligen hittat hem, och inrett sig den vackraste relation jag nog sett på nära håll än.
Vi språkade litet vid utgången, mitt följe och jag, när klockan var kring tre och festen slutade, och en tanke slank ur mig, a propos någonting vi pratade om -- förmodligen festen -- att tänk bara hur den här festen kommer se ut i vår generations barns tappning, och deras barns i några led. Jag tänkte på det en del under tiden jag lyckligt flöt omkring och sög i mig atmosfären, att även dess gränser framträdde i en slags relief, som man brukar se först när man tagit sig utom dem, men också kan se litet grand, innan man själv blivit för införstådd med de oskrivna regler och tendenser som är normen.
Här finns fortfarande en massa könsroller jag tror (och med glädje kommer se) kommer suddas ut, inom loppet av en generation eller två, och jag känner tydligt att även om här finns många, många människor som ligger åtskilliga digniteter framför mig i självutveckling på ett flertal av de plan där jag ännu blommat ganska måttligt, krymper urvalet mycket stadigt, särskilt bland tjejerna. Att det är långt kvar till lika självklart (och statistiskt signifikant) med starka alfahonor som -hannar, till exempel, och att variansen i utstyrslar torde plana ut.
Det var en ljuvlig fest. Det var härligt att se en kär i sitt rätta element med sin älskling, utstrålandes Hemma och en lycklig bortskämdhet utan like, och det var härligt att leka med och pyssla med andra med mina egna förtecken i snudd på total kontrast med omgivningen, samtidigt. Det går alldeles utmärkt att massera en just nybekant tjej man knappt har beröringspunkter med i liv eller tanke, strax framför någon annan, som fastspänd i läderbojor och med förbundna ögon svävar blind i allt mellan njutning och tortyr, lyckligare än Ferdinand under sin korkek.
Tänk om det finns motstycken till det här i Linköping. Och tänk om jag kanske skulle ta och flytta till San Francisco någon gång?
Sagt och gjort: jag fick låna ett par (ljuvliga!) svarta läderbyxor, och värdparets repartist snodde ihop mig illa stiligt så min överkropp inte föreföll fullt så bar som den i övrigt var, efter att först ha redogjort litet för vilka konnotationer och budskap ett dylikt signalemente ungefär avger för övriga gäster. Jag kände mig inte nämnvärt främmande för någondera, och så småningom bar det åstad mot att deflorera min fetischoskuld, via en skön förfest, där jag passade på att gotta mig i att skämma bort ett par av tjejerna med skamlösa mängder massage. När väl isen är bruten, är det härligt nog sällan svårt att få fortsätta ungefär hur länge jag vill; all resistivitet mot närhet eller kroppskontakt (i vad mån den någonsin fanns; det verkar inte alls lika illa ställt i BDSM/fetisch-kretsar som vaniljkretsar, vad jag märkt), smälter snabbt när kroppskemin förtjust ropar jaaa!, och dränker trivselcentrum i endorfiner, oxytocin och beröringsbekräftelse. Jag älskar det!
Jag tror klockan kan ha närmat sig ett när vi till slut landade på fetish people party, ett gammalt bergrum inrett som en grotta med tjocka stearinljus, kedjor, taljor med flera fastspänningsanordningar, en järnbur, med mera stämningsgivare -- och framförallt en prakt färgstarkt klädda/oklädda, utlevande, sårbara, öppet sexuella, konventionsbefriade, ohämmade, underbara människor. Den första halvtimmen eller så gick jag mest omkring och njöt av stämningen och andades frihet.
Det har aldrig varit så konkret påtagligt att jag lider i hämmade sällskap, men blev plötsligt något väldigt kännbart när man kom ut, långt, långt bort från det utdragna njäej, för att inte tala om det än värre Verkligen Inte! som typiskt råder inom den rädslodrivna konformism som svalt det här landet med hull och hår, och stöter ut eller föser tillbaka de som sällar sig från mängden och sticker ut litet grand. Jag ska inte påstå att jag är född och vigd åt fetischism eller BDSM, men i perspektiv och relief blir allting så glasklart. Jag älskar känslan av vidgade perspektiv, att se, trassla ut tankar och sjunka djupare in i förståelse.
Samtidigt med en viss sorg över att känna hur något av en klyfta växer sig bredare rakt genom min krets nära och kära, en tydligare kontrast som var suddiga känslor förr, mellan de vars gränser nu känns som en begränsning, litet mer än en slumpmässig egenskap.
Insikten om att en stark del i personligheter jag fastnat för nyligen -- som Erica eller Felicia -- legat just i att jag starkt sett upp till dem som öppnare, frispråkigare och mentalt, sexuellt och levnadsmässigt långt mer frigjorda än jag på en del ledder. De har redan hem, umgängen och rötter i de här miljöerna, och jag älskar dem både som människor och för det draget i dem -- då jag känner den totala lättnad som sprider sig i mig som ett varmt töcken av självklarhet kring en massa ämnen jag inte kan prata med en massa människor som saknar det. Människor det kostar en massa fingertoppskänsla och försiktighet, sonderande, probande, avstämning med, innan man kommer till tals om något sexuellt eller intimt, och, väl där, som sällan har lika mycket att bredda mina tankar med ytterligare och som jag alldeles för ofta är sakkunnigare i samtal med.
Jag har föga intresse av att sitta på alla svaren, veta mest och bäst, ha sett och hört allt, skriva bäst, tänka längst, klarast eller frimodigast, lära upp, lära ut och öppna andras ögon för världen, även om jag heller inte snörper till när någon tar min hand och ber få följa med mig in i större perspektiv. Jag vill tas av ögonbindlar jag burit, själv lära mig, vägledas, öppnas, introduceras, frapperas, förrodnas, förföras, förledas, förvandlas, förvånas, förstå, följa, växa, beundra och utbyta -- inte bara förmedla, kunskaper, insikter, världsvana, beresthet. Inom ungefär allting, och det jag inte kan före det jag kan. Vet jag ingenting om din värld, ta mig i handen, snälla du.
Det blev så väldigt tydligt att det här är en värld jag också vill ha ett hem i, med likar i människor jag älskar och får dela den här världen med lika mycket som mina andra världar, lika självklart som mina umgängen brukar vara. Det glädjer litet att se ett flertal av stjärnorna i min befintliga vänkrets redan glittra här med, men jag sörjer också delvis att en del inte har något hem här, samtidigt som det skulle förvåna mig om inte en del har kosan ställd hit och lockas in, någon gång -- vem vet, kanske genom mig som jag genom mitt ex, som äntligen hittat hem, och inrett sig den vackraste relation jag nog sett på nära håll än.
Vi språkade litet vid utgången, mitt följe och jag, när klockan var kring tre och festen slutade, och en tanke slank ur mig, a propos någonting vi pratade om -- förmodligen festen -- att tänk bara hur den här festen kommer se ut i vår generations barns tappning, och deras barns i några led. Jag tänkte på det en del under tiden jag lyckligt flöt omkring och sög i mig atmosfären, att även dess gränser framträdde i en slags relief, som man brukar se först när man tagit sig utom dem, men också kan se litet grand, innan man själv blivit för införstådd med de oskrivna regler och tendenser som är normen.
Här finns fortfarande en massa könsroller jag tror (och med glädje kommer se) kommer suddas ut, inom loppet av en generation eller två, och jag känner tydligt att även om här finns många, många människor som ligger åtskilliga digniteter framför mig i självutveckling på ett flertal av de plan där jag ännu blommat ganska måttligt, krymper urvalet mycket stadigt, särskilt bland tjejerna. Att det är långt kvar till lika självklart (och statistiskt signifikant) med starka alfahonor som -hannar, till exempel, och att variansen i utstyrslar torde plana ut.
Det var en ljuvlig fest. Det var härligt att se en kär i sitt rätta element med sin älskling, utstrålandes Hemma och en lycklig bortskämdhet utan like, och det var härligt att leka med och pyssla med andra med mina egna förtecken i snudd på total kontrast med omgivningen, samtidigt. Det går alldeles utmärkt att massera en just nybekant tjej man knappt har beröringspunkter med i liv eller tanke, strax framför någon annan, som fastspänd i läderbojor och med förbundna ögon svävar blind i allt mellan njutning och tortyr, lyckligare än Ferdinand under sin korkek.
Tänk om det finns motstycken till det här i Linköping. Och tänk om jag kanske skulle ta och flytta till San Francisco någon gång?
postad 22:21 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar