01:51 En billig form av telepati

Jag var på vippen att söka sammanfatta 2007 på min front, när jag kom på att jag inte var särskilt hågad att bedriva någon navelresearch, och lät bli, i alla fall på den nivå jag skulle ha känt gjorde skäl för namnet.

I en av årets första noter sög jag litet på tanken att bli en bättre skribent, över några år räknat, på fronter jag själv anser mig ha goda marginaler att växa i. Just där har jag nog inte rört mig många millimeter; jag samlar fortfarande sällan tankarna kring en enda tanke per not, och det är fortfarande mer volym än koncentrat; i medeltal en not var tredje dag, har jag visst skrivit. Lix ligger troligen kvar på fånigt högt, även när jag slår an min varmaste ton, och egentligen ämnar skriva för människor i allmänhet. Men det gör inte så mycket. Skrivandet är och förblir en kanal för andra in i mig och mig in i andra människor som jag vill korskoppla med: en mycket billig och farofri form av telepati. Och det lyckas det riktigt bra med, i vad liten skala det må röra sig om. Jag tror det är någonstans mellan femtio och hundra människor som då och då tar sig ett omsvep av mina ord och tankar, utan att tröttna.

För något år sedan gav jag mig något mitt mellan ett nyårslöfte och en ambition, i att ha litet mer sex än jag haft förevarande år. I någon mån kanske det kan anses ha varit uppfyllt 2007, fast det lär inte vara det största värdet jag fick ut av året. Det kom sällan upp i det riktigt nakna ömsesexet, med ögon som vill, manar, älskar, men året gav heller inte prov på relationer som nått hela vägen dit.

Till de större värdena hör i stället att ha hälsat på mitt inne i andra liv jag aldrig mött, och för något litet slag ha varit del i, sett, känt, upplevt och andats ett annat hem med all förankring i sin ägares liv, vanor, konstnärlighet, själ, hjärta, ambitioner, olater, lättja, och vad annat som formar vår omgivning och den i sin tur oss själva. På ytan, under ytan, och mitt i många skikt av verkligheten på samma gång. Jag älskar att ta in människor jag tycker om, på så många sätt jag kan. Med rika tillhörande, typiskt ömsesidiga, känsloutbyten, ibland begränsade till fylliga vänskaper.

Det blev året jag inte flyttade till USA, och tröttnade på att prata om detsamma. Mitt första helår som IT-nomad med amerikansk arbetsgivare på distans, från lilla Linköping, eller varhelst jag reste. Kanske flyttar jag dit någon gång. Men ungefär lika gärna låter jag bli, om jag ser till att inreda mitt liv med allt IRL-umgänge jag behöver, för att väga upp ensamvargandet på jobbet som jag inte är skapt för.

En bra ambition för 2008, slog det mig när jag mätt och nöjd spatserade från en okej japansk restaurang vid T-centralen mot min buss hem till Linköping, efter nästan två veckor i Stockholmsexil, vore att få bra mat i mig under mycket regelbundnare former, och för all del sömn, som nästa ambitionsnivå. Jag står kvar vid att den bästa tänkbara presenten är en mat-och-sov-klocka och att jag borde skaffa mig eller bygga en.

Sen förvillade jag mig in i nördiga fantasier om att ha instrumenterat mig med något slags implantat som levererar tidsstämplade mätdata över dygnets alla timmar, med vad precision och mätpunktsintervall som kan tänkas vara lämpligt, till en loggfil, utifrån vilken jag kan börja optimera min livsföring och korrelera med hur bra jag mår, fungerar, tänker, resonerar, arbetar, humör, med mycket mera. Vill ha!