15:03 I egen takt: mogna!
Jag har just plöjt genom en diskussion om frågan om det inte vore en bra idé att införa en särskild åldersgräns för BDSM, en sexuell yttring som på många sätt kan anses förenad med mer fara och större behov av ansvarstagande än andra. En utan det minsta tvivel välment tanke, givet sammanhanget, på temat "då jag gav mig in på det där var jag ung och begick en massa dumma misstag, för att jag inte begrep bättre -- andra borde få slippa den läxan, genom att börja först när de är mogna för det".
Jag har redan delgivit min egen åsikt om att resonemanget haltar och att resultatet är att man gör krymplingar av dessa som blir så beskyddade från faror, att de blir hjälplösa, den dagen de väl får möta dem -- det spåret tänker jag inte ta upp igen idag. Jag tog mig ett ögonblick för att påpeka att förbud inte alls är de vägledande och stödjande institutioner folk vill utmåla dem till; vill man hjälpa unga eller vilsna eller ömtåliga är det genom att söka upp dem, prata med dem, stödja dem, göra dem mindre rädda, ge dem någon att prata med som är deras vän, inte dömer, aja-bajar, vad-var-det-jag-sa:ar eller stigmatiserar dem, man ska anstränga sig, inte genom att söka begränsa dem. Att kosta på dem värme, medkänsla, empati och stöd, och information.
Och här börjar vi närma oss vart jag vill med den här noten. De tongivande elementen i diskussionen var en tjugoårig tjej som öppnat frågan, någon trettinånting karl som var glad över att ha väntat med sitt intåg tills han mognat, och en sjuttonårig tjej som i formligen gnistrande klarhet lade ut sig i orden om hur olika människor har olika förutsättningar, att det som var rätt för dig inte är rätt för alla andra, att det inte finns någon gemensam progression från vaniljsex till annan sex och en här ska du börja innan du får gå dit, lika litet som alla bör tvingas prova på heterosexualitet innan de experimenterar med sina homosexuella dragningar, eller tvärtom. Snille och smak. Från klarhet till klarhet. Alltid artig, vägledande och förklarande. Generöst exemplifierande, utvecklande motfrågande för att leda in tankarna på hennes stig till insikterna hon förmedlade.
Och det gick upp för mig, från hennes perspektiv och andra inflikare ur samma ålderssegment, att den generation som är uppfödd med nätet redan från läsande ålder, har (möjligheten till) ett slags informationsövertag över tidigare generationer, och en accelererad upptagning av hela mänsklighetens lärdom inom de fält de själva vill suga åt sig, på ett sätt som äldre inte haft. Jag får sälla mig till den senare skaran själv, även om jag också nådde ut på nätet, ett mycket yngre nät, genom sugrör, redan i tonåren. Vi ser en Wikipedia-generation, en generation som haft djupa nätcommunities att bredda sin förståelse för all möjlig självförståelse, situationsmedvetenhet, risker, faror, möjligheter, ansvar, allmänorientering och perspektivgivande informalia -- oavsett sin närmaste omgivnings och sina lokala kontaktnäts begränsningar på området.
En del som läst det här ryggade starkt tillbaka vid "accelererad upptagning" i någon slags panik över att inte få ha sin barndom eller oförstördhet kvar, eller kickbackreflexen inför att stress och brådska leder i fördärv, och glasades sen till att inte ta upp mer ur det stycket. Jag ber dessa ödmjukast läsa om det igen. Vi ser ett generationsskifte mot att växa i sin egen takt, välja sin agenda, sätta sina mål, göra sina upptäckter alltefter det man blir redo för dem. Inga beting, successionsordningar, spärrkurser eller artificiella förkunskapskrav. Du är dina egna begränsningar, och din egen potential. Att inse och förstå det i teori såväl som praktik, är inte att stressa sig själv, även om många stressade människor skyndsamt skulle påpeka detta, utan att frigöra sig från hämmande omgivningsbegränsningar. Att vara mogen sina val är att vila i sig själv. Internet hjälper dig mest att slå undan ett otal haspar, bommar och lås som förr lagts på kunskap och upptag genom illa oländig tillgänglighet.
Det kommer bara att bli bättre. Företag som Google ägnar hela sin själ åt att organisera och tillgängliggöra mänskligt vetande. Jag tror det var just att de allra klokaste rösterna kom från de lägre åldrarna i just den här diskussionen som öppnade blicken för tanken att mognad går fortare idag, för den som vill, och implikationen i att det blir ännu vanskligare med åldersgränser som lämplighetsindikation. Den här noten är inte ett manifest, eller ett bräschrop för slopandet av åldersgränser, för övrigt -- så ikläd mig inga dolda agendor, som skett ibland förr, när jag tagit upp saker som sexualitet eller ålder, är ni snälla.
Jag försöker hjälpa människor att lära sig att möta andra på den nivå de själva visar sig redo att bli bemötta genom sina ord och handlingar, vilket borde vara en självklarhet, men inte har blivit det än, tyvärr. Det är dock någonting jag vill hjälpa till att göra det. Det är en hållning jag själv haft rätt länge, genom att huvudsakligen lära känna människor genom de ord, tankar och känslor de omger sig med, vilket är ett bättre mått på var man möter dem än vilken musik de lyssnar på, hur många års skolgång de har bakom sig, vilken längd, inkomst eller status de har.
Jag tror att alla som idag är vana att se ned på yngre som en skock vilsna småbarn med blöjresonemang, bristande insikter och erfarenhet, kommer finna sig omsprungna på samtliga dessa fronter i väldigt mycket, allt oftare. För på samma sätt som flera av de här diskutanterna spenderat åratal på pause, eller bearbetandes bakläxor de fått för att de inte själva följt en research-experiment-realize-repeat-loop, utan fastnat i en lång båge regret-repent-recover-retry där de hoppat över steg ett, tror jag det är med de allra flesta som inte funnit lika rika vägar att bredda sig själva, lära med förnuft och förkunskap, funnit sina tillväxtunderbyggande hemvister och medier. Att förena sig med något större och rida fram genom livet på hela mänsklighetens axlar i stället för att springa vilset omkring på marken, rädd för att bli trampad på av jättar. Hermeneutik vs, tja, maktlöshet.
För mig är det mycket intressantare att hjälpa människor att utvecklas än att hindra dem från att slå sig. Det misstas ofta för hjärtlöshet av människor som inte lärt känna mig, och ses som empatilöshet. Jag inser när jag skriver det här att det är precis samma stance som Åsa Kadowaki intar, när hon yrkar på att det inte är en rättighet att må dåligt, utan att man har en rätt till att ta sig ur sina depressioner, psykiska fängelser och missbruk av olika slag, till att bli vårdoberoende, självständig individ med makt över sig själv. Jag köper att utveckling ofta gör ont, att leva handlar om att våga dö, att vinna handlar om att våga förlora, och att faktiskt ha förlorat ett otal gånger, innan man börjar kamma hem sina segerstråk.
Det verkar väldigt populärt att låta det vara önskvärt att lägga sig på rygg och kuvas under ett "det hade ändå varit för farligt, svårt eller utom räckhåll för dig, lille vän" som utger sig för att vara beskyddande. Varför värnar så många om vår hjälplöshet? Är det du, eller någon annan, som har något att vinna på den?
Själv är jag fast övertygad om att vi såväl som släkte, samhälle och individer har allt att vinna på att vara läraktiga, modiga, informerade och rustade att ta itu med vad som helst som livet kastar på oss. Och jag är beredd på att kämpa en del för att få stopp på dem som envisas med att lägga hinder i vägen för det.
Jag har redan delgivit min egen åsikt om att resonemanget haltar och att resultatet är att man gör krymplingar av dessa som blir så beskyddade från faror, att de blir hjälplösa, den dagen de väl får möta dem -- det spåret tänker jag inte ta upp igen idag. Jag tog mig ett ögonblick för att påpeka att förbud inte alls är de vägledande och stödjande institutioner folk vill utmåla dem till; vill man hjälpa unga eller vilsna eller ömtåliga är det genom att söka upp dem, prata med dem, stödja dem, göra dem mindre rädda, ge dem någon att prata med som är deras vän, inte dömer, aja-bajar, vad-var-det-jag-sa:ar eller stigmatiserar dem, man ska anstränga sig, inte genom att söka begränsa dem. Att kosta på dem värme, medkänsla, empati och stöd, och information.
Och här börjar vi närma oss vart jag vill med den här noten. De tongivande elementen i diskussionen var en tjugoårig tjej som öppnat frågan, någon trettinånting karl som var glad över att ha väntat med sitt intåg tills han mognat, och en sjuttonårig tjej som i formligen gnistrande klarhet lade ut sig i orden om hur olika människor har olika förutsättningar, att det som var rätt för dig inte är rätt för alla andra, att det inte finns någon gemensam progression från vaniljsex till annan sex och en här ska du börja innan du får gå dit, lika litet som alla bör tvingas prova på heterosexualitet innan de experimenterar med sina homosexuella dragningar, eller tvärtom. Snille och smak. Från klarhet till klarhet. Alltid artig, vägledande och förklarande. Generöst exemplifierande, utvecklande motfrågande för att leda in tankarna på hennes stig till insikterna hon förmedlade.
Och det gick upp för mig, från hennes perspektiv och andra inflikare ur samma ålderssegment, att den generation som är uppfödd med nätet redan från läsande ålder, har (möjligheten till) ett slags informationsövertag över tidigare generationer, och en accelererad upptagning av hela mänsklighetens lärdom inom de fält de själva vill suga åt sig, på ett sätt som äldre inte haft. Jag får sälla mig till den senare skaran själv, även om jag också nådde ut på nätet, ett mycket yngre nät, genom sugrör, redan i tonåren. Vi ser en Wikipedia-generation, en generation som haft djupa nätcommunities att bredda sin förståelse för all möjlig självförståelse, situationsmedvetenhet, risker, faror, möjligheter, ansvar, allmänorientering och perspektivgivande informalia -- oavsett sin närmaste omgivnings och sina lokala kontaktnäts begränsningar på området.
En del som läst det här ryggade starkt tillbaka vid "accelererad upptagning" i någon slags panik över att inte få ha sin barndom eller oförstördhet kvar, eller kickbackreflexen inför att stress och brådska leder i fördärv, och glasades sen till att inte ta upp mer ur det stycket. Jag ber dessa ödmjukast läsa om det igen. Vi ser ett generationsskifte mot att växa i sin egen takt, välja sin agenda, sätta sina mål, göra sina upptäckter alltefter det man blir redo för dem. Inga beting, successionsordningar, spärrkurser eller artificiella förkunskapskrav. Du är dina egna begränsningar, och din egen potential. Att inse och förstå det i teori såväl som praktik, är inte att stressa sig själv, även om många stressade människor skyndsamt skulle påpeka detta, utan att frigöra sig från hämmande omgivningsbegränsningar. Att vara mogen sina val är att vila i sig själv. Internet hjälper dig mest att slå undan ett otal haspar, bommar och lås som förr lagts på kunskap och upptag genom illa oländig tillgänglighet.
Det kommer bara att bli bättre. Företag som Google ägnar hela sin själ åt att organisera och tillgängliggöra mänskligt vetande. Jag tror det var just att de allra klokaste rösterna kom från de lägre åldrarna i just den här diskussionen som öppnade blicken för tanken att mognad går fortare idag, för den som vill, och implikationen i att det blir ännu vanskligare med åldersgränser som lämplighetsindikation. Den här noten är inte ett manifest, eller ett bräschrop för slopandet av åldersgränser, för övrigt -- så ikläd mig inga dolda agendor, som skett ibland förr, när jag tagit upp saker som sexualitet eller ålder, är ni snälla.
Jag försöker hjälpa människor att lära sig att möta andra på den nivå de själva visar sig redo att bli bemötta genom sina ord och handlingar, vilket borde vara en självklarhet, men inte har blivit det än, tyvärr. Det är dock någonting jag vill hjälpa till att göra det. Det är en hållning jag själv haft rätt länge, genom att huvudsakligen lära känna människor genom de ord, tankar och känslor de omger sig med, vilket är ett bättre mått på var man möter dem än vilken musik de lyssnar på, hur många års skolgång de har bakom sig, vilken längd, inkomst eller status de har.
Jag tror att alla som idag är vana att se ned på yngre som en skock vilsna småbarn med blöjresonemang, bristande insikter och erfarenhet, kommer finna sig omsprungna på samtliga dessa fronter i väldigt mycket, allt oftare. För på samma sätt som flera av de här diskutanterna spenderat åratal på pause, eller bearbetandes bakläxor de fått för att de inte själva följt en research-experiment-realize-repeat-loop, utan fastnat i en lång båge regret-repent-recover-retry där de hoppat över steg ett, tror jag det är med de allra flesta som inte funnit lika rika vägar att bredda sig själva, lära med förnuft och förkunskap, funnit sina tillväxtunderbyggande hemvister och medier. Att förena sig med något större och rida fram genom livet på hela mänsklighetens axlar i stället för att springa vilset omkring på marken, rädd för att bli trampad på av jättar. Hermeneutik vs, tja, maktlöshet.
För mig är det mycket intressantare att hjälpa människor att utvecklas än att hindra dem från att slå sig. Det misstas ofta för hjärtlöshet av människor som inte lärt känna mig, och ses som empatilöshet. Jag inser när jag skriver det här att det är precis samma stance som Åsa Kadowaki intar, när hon yrkar på att det inte är en rättighet att må dåligt, utan att man har en rätt till att ta sig ur sina depressioner, psykiska fängelser och missbruk av olika slag, till att bli vårdoberoende, självständig individ med makt över sig själv. Jag köper att utveckling ofta gör ont, att leva handlar om att våga dö, att vinna handlar om att våga förlora, och att faktiskt ha förlorat ett otal gånger, innan man börjar kamma hem sina segerstråk.
Det verkar väldigt populärt att låta det vara önskvärt att lägga sig på rygg och kuvas under ett "det hade ändå varit för farligt, svårt eller utom räckhåll för dig, lille vän" som utger sig för att vara beskyddande. Varför värnar så många om vår hjälplöshet? Är det du, eller någon annan, som har något att vinna på den?
Själv är jag fast övertygad om att vi såväl som släkte, samhälle och individer har allt att vinna på att vara läraktiga, modiga, informerade och rustade att ta itu med vad som helst som livet kastar på oss. Och jag är beredd på att kämpa en del för att få stopp på dem som envisas med att lägga hinder i vägen för det.
postad 15:03 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar