06:02 Livskörkort och tankekraft

Jag anser, inser, accepterar och bejakar att allting som är värt någonting motsvaras av en lika starkt laddad negativ motpol. Låt oss ta kärlek som exempel -- till en annan människa, eller varför inte till ett eget barn. Som motpol framträder typiskt förlust -- kanske att hon lämnar mig, i det första fallet, eller det än mer tragiska, deras död. Livskörkort, för mig, handlar om att förstå det, att inte förneka möjligheten att så sker, och i det osannolika fall det händer, dra lärdomen att man inte ska ta sådana risker; kompromissa bort livets högsta livstoppar och brådaste avgrunder i ett svep, för att sen leva ett meningslöst, jämngrått men tryggt liv utan vare sig berg eller dalar.

Märk väl: inte att hypertänka över allt vi kan mista, låta det gå oss åt huvudet, och fantisera vilt om alla möjliga katastrofala utgångar, dra upp beredskapsplaner för de mest osannolika kriser som kan uppstå givet fel förutsättningar och händelser. När du börjar mala i de tankebanorna, tar rädslorna över dig på ett sett som har tre huvudkonsekvenser som följer ur varann:

Du stressar dig själv och underblåser dina rädslor, vilket får dig att må dåligt, och på så vis förpesta ditt liv. Multiplicera med all den tid du ägnar åt denna sysselsättning, och du får summan av hur hårt du bombarderar dig själv och ditt välmående med det här giftet. Över en livstid, kanske astronomiskt mycket.

Oron du bygger upp tar inte bara upp din tid, utan tar också över ditt liv, styr dina känslor söderut och din trygghet mot noll, ju mer du fokuserar på den. Den påverkar hur du fattar beslut; dina beslutsunderlag för handling styrs inte längre av några sakförhållanden, sannolikheter eller proportioner, utan av magnituden av din rädsla. Det gör dig lättmanipulerad för alla skadliga element du omges av, från lägsta nivå, i alla dina närmaste relationer, till allra högsta nivå, i de maktfullkomliga människor som styr världen med skräck. Rädsla är en blottad svaghet de använder över alla andra medel för att göra dig och de andra fåren till villiga verktyg -- George Bush, och kompani. Alla dessa skadliga element älskar din rädsla och gör allt de kan för att bekräfta den och hjälpa dig att bättra på den ytterligare.

Slutligen, och kanske värst, är att alla dessa negativa tankar som lett till negativa känslor, eroderad trygghet och en starkt ökad mottaglighet för dåliga elements kontroll över dig, också i högre grad kommer besanna de skräckscenarier du målar upp. Inte nödvändigtvis objektivt sett, även om jag själv håller det för sannolikt, men definitivt subjektivt psykologiskt sett. Ditt tankefokus styr vad du uppfattar, registrerar och kommer ihåg, och ju fler negativa tankemönster du har, dess fler kommer du uppleva inträffar, och därigenom besanna dina farhågor, samt göra dig mer benägen att tro på de alla övriga.

En känslomässig reaktion som är logiskt ogiltig, men icke desto mindre en av våra allra vanligaste tankefällor folk trillar i: att oberoende händelser höjer varandras sannolikheter, vilket de inte gör. Paradexemplet: att ha slagit en tärning tio gånger i rad och fått en sexa varje gång, och tro att sannolikheten att slå en sexa till är annat än en på sex. Det är en chans på 362 797 056 (6^11) att slå elva sexor i rad med en perfekt tärning, innan man börjat, men när man redan har slagit tio, är sannolikheten plötsligt en på sex. Exakt. (Det var en chans på sextio miljoner att nå dit du var innan den elfte, räknat från när du började, men när det redan hänt, är sannolikheten en på en.)

Själv hyser jag, utöver det jag skrivit ovan om hur vi uppfattar världen utifrån våra förväntningar på den och det som maler i oss dag ut och dag in, dessutom en tes om att det vi tänker på riktigt hårt, mycket, ofta och länge, uppfylls, och blir litet mer troligt att det slår in. Inte genom något trollslag, några högre krafter, energier eller dylikt, utan genom vad vi själva alldeles undermetvetet gör, signalerar och utstrålar i vår omgivning, i våra förväntningar på den, och, allra främst, andra människor. Alltså: vår tankekraft, är vår viljekraft, försätter berg, och får saker att hända, med eller mot vår vilja, beroende på vad det nu är vi ödslar den på. Det vi tänker, är ett förled till vad som sker, vare sig vi tror att vi agerar på tankarna eller bara tänker dem inuti.

Jag ämnar till och med leda det i någon slags bevis, längs två skilda vägar, bådadera ifrågasättbara om man inte vill tro mig, men bådadera mycket användbara, om man tillåter sig prova på mitt sätt att tänka. Användbara, för att jag själv grundar en stark tilltro till min möjlighet att påverka världen och välja bra påföljder och framtider, och hur det gjort mig till en lyckligare människa i större kontroll över min situation, i stället för en hjälplös, bitter, cynisk, depressiv, desillusionerad människa vars fasta punkt och tro är att det enda pålitliga är elände, som är någon slags universalkonstant man alltid återvänder till. Det handlar igen om valda perspektiv, och jag menar att mitt leder till lycka och framgång, och det motsatta till olycka och misär.

(Människor som sitter fast i olycka och misär, tröstar sig gärna med att jag är missledd och tar fel på saker, blundar för Hur Det Egentligen Är. Jag menar att de, som jag, väljer vilken världsbild de ska prenumerera på, och valt en svart, som ger dem hjälplöshetens trygghet, men misär, medan jag valt en vit, som ger mig rodrets ansvar, men lycka och framgång. Vi väljer vad vi alltid har valt, och får vad vi alltid har fått.)

Men tillbaka ett par stycken, och upp till bevis! Vad får mig så säker på att tanken besegrar världen? Att jag gjort och gör det själv, i första hand, efter att ha sett andra göra detsamma och upptäckt att det fungerat för dem. Min förste mentor i konsten var min gymnasie- och högskolevän Martin Nilsson, vilken inte för sådana här samtal, men dock gör saker, genom att först vilja någonting rätt intensivt, och sen agerar på den tron, tills världen har inrättat sig efter viljan. Att våra mp3:er idag har förmågan att suga upp detaljerad information om vad de heter, vilken artist som ligger bakom dem, skivan de hör hemma på, egna kommentarer, och så vidare, är Martins fel; när vi började på högskolan 1997, kunde inte mp3:er innehålla så mycket och så rik data; det fanns ett par fasta fält om uppåt trettio tecken vardera, och han sprängde den gränsen. Jag var med på några hörn som del(skyldig) i hans Master Plan, och såg stora delar av processen och konsekvenser i många led av det. Det är det osökt bästa jag lärde mig under min universitetstid, och har format mitt liv sedan dess, genom att just få mig att forma det själv, som jag vill.

På den tiden levde jag ett rätt mycket mindre, och miserabelt, liv; jag hade samma emotionella behov som idag, men saknade minsta aning om hur vägen till att fylla dem gick, och hoppades en smula modstulet och utan större utsikter om någon särskild framgång, givet hur jag handlade, på att uppfylla dem. Att se människor omkring mig som hade det bättre och var långt mer socialt framgångsrika än jag var en ständig påminnelse om att jag inte hade eller hade funnit, vad de hade, och jag drömde, med lika hopplösa sannolikheter att se det slå in, om att nå dit, att hitta vad de hittat, eller bli som de var, utan att förstå vad det egentligen innefattade.

Jag var fortfarande naiv nog att tro att det fanns något slags gudagivet "förtjäna" som hade att göra med vem man är och inte vad man gör, och hur man förser sig själv med vad man vill ha, genom att (förslagsvis) delge omvärlden sina önskningar, eller bara ta för sig av de. Jag kom i alla fall på det spåret att fundera kring vad som "krävdes" för att "förtjäna" underbara människors gunst (vilket var vad jag saknade), och om, och i så fall hur, jag skulle kunna uppfylla det själv.

Och genom en lycklig slump, kom jag att tänka en generativ, aktionabel tanke, ur vilken en positiv spiral spirade, en tanke med en riktning, och som var omsättbar i förändring: jag började tänka kring vad jag själv ville bli älskad av för sorts människa; hur de skulle behandla mig, och varför; vilka drag i deras personlighet som skulle ligga bakom hur de förhöll sig till mig och hur de skulle resonera kring saker i allmänhet. Jag började forma en ideal människa, inte i betydelsen felfri, utan i betydelsen underbar, vad som var underbart för mig, och som jag trodde skulle vara det för andra. Vad jag tyckte att dessa underbara människor "förtjänade", genom sin underbarhet; en människa de skulle ha all fog i världen för att känna sig nöjda och lyckliga över att ha landat som sin.

Så långt kommen, begick jag inte misstaget att emulera den människan, det vill säga spela rollen, utan att känna att det var jag. Nej, de underbara människorna förtjänar äkta vara, och sålunda var den här personen äkta, rakt genom; inga kulisser eller andra påklistrade illusioner. Men jag drömde upp generande mängder vackra facetter i hur den här personen var funtad inuti, och jag började älska den här människan rätt högt själv, och inte bara drömma om att vara henne för att uppnå målet jag började med, att "förtjäna en underbar människa", utan att vara henne, för att jag skulle älska mig själv för att vara den människan, och känna helt naturligt (och häri ligger faktiskt, av en händelse, själva den faktiska lösningen på det problem jag satte ut för att lösa:) att jag förtjänade min lott, ge mig själv till dem, och få dem i retur, för att jag var det de ville ha, och kunde visa mig vara vad de förtjänade, viss om att det var sant.

Så jag hittade av en slump ett ännu bättre mål än det jag sökt: att bli en människa jag skulle älska att vara, och målet i sig har sen visat sig upprepas, om och om igen, med nya underbara människor, allteftersom livsfas och andras liv gått skilda vägar, medan det bättre målet varit uppnått (och fortsatt utvecklas), konstant, hela tiden, och oavbrutet regnat frukter ända sedan dess.

Men tillbaka till vad det hade med tankekraft att göra. Jag var en smula besatt av att forma den här personligheten, och jag ägnade den mycket kärlek och tankerum; den var, och har för all del förblivit, en stor del av mitt fokus, och något jag ville, mycket starkt. Jag drömde om att bli den människan, lägga mig till med dess perspetiv och förhållningssätt, uppvisa dess många sidor, och växte successivt in i att kolonisera den själv, hela tiden suga åt mig fler och fler av de drag jag drömt fram, identifiera mig med och känna mig hemma i alla de tankesätt och känslomönster jag planterat. Mitt tankefoster föddes i mig själv, och åren gick, och det var jag som tittade ut ur det, ett jag som hade grott ur allt det där som ekade i mina tankar.

Jag insåg och upptäckte att viljan att uppnå det var nyckeln till att lyckas, och att det fungerade ungefär som när man med ett förstoringsglas sätter eld på saker eller bränner in något i trä: man fokuserar solstrålar till en specifik punkt länge nog, och den fattar eld. Men brännglaset är din hjärna, och solstrålarna de tankar du tänker med den. Det du tänker på, över tid, sker.

Det var "beviset" egen erfarenhet, av att själv fokusera tanken och sätta eld på något. Jag sade att jag hade ett till, och det är ett annat "bevis" i erfarenhet, ur motsatt perspektiv, i att själv ha påverkats av andras tankekraft.

Jag är lyhörd för vilja; det är vi alla, men jag är lyhörd inte bara i praktiken, utan också så tillvida att jag registrerar det på medveten nivå, och sålunda kan observera det på metaplanet. Jag känner vad andra projicerar för slags förväntningar på mig; det vill säga resultatet av vad deras hjärnor fokuserar kring och läcker ut till världen som tankepilar. Förväntningar, positiva och negativa, på hur de vill och tror att vi ska, respektive är rädda för och fruktar att vi ska bete oss. Jag har utvecklat en ganska god förmåga att uppfatta och förstå de här signalerna, och var i augusti med om den ljuvliga upplevelsen av att för första gången möta en människa som strålade enbart positivt, något jag aldrig dessförinnan varit med om.

I vanliga fall översköljs vi av en massa blandat positiva och negativa förväntningar, formade ur folks erfarenheter, positiva och negativa; positiva förväntningar i form av tillit och viljan att visa naturlig tillit innan vi gett någon anledning till motsatsen genom att visa oss oförmögna att förvalta den rätt, och negativa förväntningar i form av bristen på tillit, och den hjärtkända farhågan att vi inte skulle förvalta den rätt, om vi fått den.

Nå, en lika stor som vanlig, och inte minst energikrävande klass negativa förväntningar, saknades helt i Marias hållning mot mig -- nämligen alla trevande försök till att bekräfta eller falsifiera negativa förväntningar på oss; uplegs vi pitchas, för att ge oss verktyget att smasha och såra dem jätteilla i det bättre fallet, och i det värre fallet, korta lobbar som vi måste kasta oss mot för att rädda, eljest de tar vår oberedskap som tecken på att de lurat oss exponera en sanning som skadar dem. Exempel på de förra: vi får möjligheten att genom handling eller uttalande såra dem illa. När vi inte gör det, frias vi, och deras tillit stärks -- och skulle vi göra det, har vi i stället bekräftat den negativa förväntningen, och tilliten tar ännu mer stryk. Exempel på det senare: genom undlåtande till handling (till exempel genom att tigga om ett joho, jag älskar dig visst! när de lagt ord i munnen på oss om att vi inte tycker om dem, och inte få det) bekräfta den negativa förväntningen, igen, med samma konsekvens.

Den här klassen negativa förväntningar är väldigt ansträngande att möta upp, särskilt den senare, för kanske i synnerhet oss som valt vägen att leva upp till folks förväntningar på oss. Det kostar koncentration, vilja och energi att sätta upp murar mot förväntningar vi inte vill infria, och som negativa förväntningar är vad de inte vill att vi ska infria, ligger sammalunda i vårt eget intresse också i allmänhet (om de inte står i konflikt med vad vi tycker om, vill, och så vidare).

Att jag inte fick några sådana förväntningar på mig, och en hel svärm positiva förväntningar på mig att göra och känna precis i linje med hur den underbara människa jag banat väg för inom mig själv, var det mest befriande och underbara jag varit med om i kärlek, i att möta en människa som trodde på mig själv på samma sätt som jag gör själv, och naturligt lutade mot att det var självklart sant (såvida jag inte bevisade motsatsen, kanske). Det var första gången jag kan minnas att jag inte fått anstränga mig för att kämpa emot någons rädslor och gång efter annan motbevisa de farhågor jag tossades ihop med, utan fick all min mentala energi över att lägga på enbart att följa våra gemensamma drömmar och överträffa, om något, hennes positiva förväntningar i stället.

Hennes tankekraft besannade (och överträffade) vad hon hade projicerat mot mig. Jag blev verktyget som uppfyllde dessa drömmar hon inte aktivt gav mig i uppgift att ta itu med eller fullborda, och signalerna triggade mig att agera på dem i linje med vad hon ville, och bara så mycket mer, när de dessutom inte stred mot någonting i mig, men med hennes drömmar som ledljus.

Tankekraft påverkar.

Jag har faktiskt ett till, på hur negativ tankekraft påverkar, i min enda dåliga relation, där jag blev ständig måltavla för alla de här negativa förväntningarna, och mådde rent förfärligt illa av det. De var ett ständigt bombardemang av att hon inte var bra nog och att jag inte älskade henne tillräckligt mycket; allt jag försökte sätta emot förflyttade henne inte en millimeter närmare att känna tillit till det, medan hennes starkt laddade negativa förutsägelser om framtiden bara blev mer och mer sanna. Hon var inte bra nog, jag skulle inte stå ut med henne, älska henne tillräckligt, och så vidare, i all evighet.

Det höll på i år och ville aldrig upphöra. Det var ren tortyr, för någon som mig. Jag hade till en början trott att jag skulle kunna slå det ur henne genom att visa på motsatsen, men det hade fordrat att hon varit beredd att ta till sig det, och där var hon helt orörlig. Jag var det enda som stod mellan henne och hennes totalmörkerförutspåelser, och jag såg och förstod vad det gav för konsekvenser och försökte för gäves förklara för henne att om hon fortsatte så där, skulle hon få rätt, inte för att hon haft rätt från början, utan för att hon bröt ned mig tills hon fick rätt i sak. Du har att välja mellan att få rätt i det du säger, eller leva ett lyckligt liv med mig, och låta mig göra det med dig.

Hon valde sin misär och att få rätt, och allt blev som hennes spruckna självkänsla mässat, i minsta detalj och säkert värre i flera avseenden, om jag skulle gissa. För tankekraft påverkar; det vi fyller våra huvuden med och ägnar nog av vår energi åt, omsätts i praktiken, när vi förenas med vår omvärld. Vi må tro för oss själva att det bara händer i våra tankar och att vi, om vi bara inte agerar på dem själva, lika gärna inte kunde ha tänkt dem, för att de bara var just tankar. Men så icke. Tankar och drömmar, rädslor och mardrömmar, allt vi ger fokus, slår in. Det är inte fatalism, utan mekanism. Vi påverkar. Allt och alla.

Vill rätt saker!