13:07 Massomyndigförklaranden och översitteri
I Sverige, och på många andra håll, har vi en kvasireligiös rörelse som heter "Jag vet bäst, och alla som inte är lika bra som jag är idioter". Den ger sin egen legitimitet, för jag vet bäst, och jag har rätt, eftersom alla som inte vet samma sak (eller har lägre rang), är ju för dumma för att ha något att säga till om. Elementärt!
Ja, vet -- inte tycker -- för jag har ju, som sagt, rätt -- och tycker man inte som jag, har man fel, bör utbildas tills man Förstått och konverterats till att Tänka Rätt, eller, i värsta fall, förbjudas bort helt och hållet. Mina åsikter och idéer är alldeles oantastliga, och att ifrågasätta dem är att kränka mig och allt jag står för (vilket, säger sig själv, är närmast brottsligt) och i vad mån det inte faktiskt är formellt brottsligt, kan vi i alla fall passa på att tabubelägga sådana yttringar, så vi genom stigmatisering kan få tyst på dem. Praktiskt!
De här resonemangen har massor av konsekvenser, vilket är vad jag egentligen är ute efter att nysta litet i, eftersom de flesta är katastrofalt skadliga. Oftast framträder de nämligen inte så här avklätt, utan maskerat i välvilliga termer av "flickor är för unga / svaga / kuvade för att själva kunna..." under fina flaggor (feminism, till exempel) och liknande. De börjar jämt med att etablera att gruppen i fråga är svag, utsatt, förtryckt, fysiskt, mentalt, inttellektuellt, maktmässigt eller varför inte ekonomiskt underlägsen -- inte sällan utan ens någon referens till vilken motpol man mätt mot -- och den underförstådda konsekvensen är att de saknar kapaciteten att själva styra, tänka, fatta beslut om sig själva, sin situation och sina handlingar -- och att sättet att hantera detta är att Någon Annan -- Jag! (som ju Vet Bättre) -- tar ifrån dem deras handlingsfrihet, så de inte själva ska kunna Råka Illa Ut. Å, vad jag är god, som värnar om de svaga!
Ändamålet under luppen ser alltid behjärtansvärt ut, rimmar alltid med rådande politiska vindar och har nyligen genererat löpsedlar och hetseld mot Otäckheterna som dessa Svaga har utsatts för, i vanliga fall -- det finns säkerligen oftast en äkta historia bakom, och låt oss skita i att massmediaurvalet blåser upp vad litet skit som alltid går att gräva fram ur världen, hur bra världen än är, och faktiskt bara titta på handlingskraften som möter upp, eller vad ramaskrina om förbud går ut på.
Eliminera faran! Förbjud situationen! Begränsa alla, för att de drabbade aldrig ska löpa risken att drabbas, genom att helt lätt trolla bort den. Begränsa rörelse- och handlingsfriheten, så att det dåliga inte ska kunna ske. Tryggifiera, likrikta, ta bort möjligheter att göra fel eller fatta beslut som kan ha en oönskad utgång eller konsekvens. Kort sagt: omyndigförklara, ge alla tvångströjor, ta bort vassa saker som man kan skära och sticka sig på, för varma saker man kan bränna sig på, för kalla saker man kan få köldskador av att komma i kontakt med, och så vidare. Fördumma!
I bästa fall får det en kortsiktig konsekvens i att den svaga grupp, om den fanns, som skulle ha kunnat både löpa denna risk och dessutom lyckas drabbas av oönskad konsekvens, går säker. I förlängningen, att hela nästa generation som omfattas av detta "skydd" inte utvecklar något eget försvar mot "faran", som på så sätt blir farligare; vi får ett ökat beroende av detta "skydd", och sämre rustade samhällsmedborgare.
Tänk nästa tanke: vilka signaler når denna utsatta grupp, som just förklarats oförmögna att själva råda om sitt öde? Vad gör det med deras självkänsla? Hur påverkas deras syn på sig själva? Blir de starkare och tryggare individer, nu när faran eliminerats (på pappret, i alla fall) för dem?
Självfallet inte. Vad tror du att dina elever ska lära sig, när du dunkat in i huvudet på dem att de är värnlösa, Balloo?
Om något, får det förstås effekten av att bekräfta och stärka tankemönstret att de är underlägsna, oförmögna, svaga, maktlösa, inkapabla, för små, dumma, svaga eller vad annat dumt som anförts mot dem.
Och, vad värre är, de fråntas möjligheten att bevisa för såväl sig själva som andra att så inte är fallet; faran de skulle kunna ta sig an, övervinna och ges aha!-upplevelsen av att bemästra (en oändlig boost för självkänslan), är borta! Inte bara berövas de alltså självförtroende och risken att råka illa ut, utan även möjligheten att växa och ta sig ur gropen de kastats ned i. De är värdelösa, och så fan att de skulle få visa något annat, för sig själva, eller för någon annan. Nej, cirkeln är sluten, och förseglad i deras underlägsenhet, är de svaga. Prisa denna deras trygghet! Å, vad jag tar väl hand om de svaga!
Faror är livsviktiga. Situationer, valmöjligheter och att själv ställas inför och fatta beslut, markera gränser och ta egna beslut är oändligt viktiga för att växa som individ och forma ett självförtroende och den intimt besläktade tilltron till ens egen förmåga. Faran att lära sig att man är omyndig att fatta beslut själv överskrider alla andra faror. Insklusive våldtäkt, att dö i en överdos eller bli nedslagen på stan. Men abstrakta mentala och emotionella faror som de här, slår ingen vakt om. Till och med folk som kallar sig själva feminister, slår ned och våldtar självförtroenden så här.
Och självbestämmande, makten att fatta egna beslut, om sig själv, är lika livsviktig. Oavsett om beslutet är att säga nej eller ja, eller att själv ta initiativ till någonting. Den så omhuldade rätten att säga nej till sex, till exempel, är inte något annat än ett tankefängelse, om alternativet att säga ja är indragen (du är för liten / lättpåverkad / svag för att få säga ja; du har inte nog förståelse av konsekvenserna, och förresten kommer vi se ned på dig och kalla dig lösaktig, dålig, förrädisk och svag om du inte säger nej).
Jag vill slå ett slag för rätten att göra riktigt förbannat jäkla fel -- ta smällen -- och lära sig av den. Jag vill skälla ut alla dessa lärare som själva gått på en nit och vill hindra alla andra från att upprepa deras misstag, för att det gjorde så ont eller gick så illa. Ja, berätta och missionera om era lärdomar, intag vad beredskap du vill för att rycka ut och rädda någon som hunnit lära av sitt misstag innan det är för sent, men snöp inte andra människor. Du kväser dem och deras utvecklingsmöjligheter.
Ja, vet -- inte tycker -- för jag har ju, som sagt, rätt -- och tycker man inte som jag, har man fel, bör utbildas tills man Förstått och konverterats till att Tänka Rätt, eller, i värsta fall, förbjudas bort helt och hållet. Mina åsikter och idéer är alldeles oantastliga, och att ifrågasätta dem är att kränka mig och allt jag står för (vilket, säger sig själv, är närmast brottsligt) och i vad mån det inte faktiskt är formellt brottsligt, kan vi i alla fall passa på att tabubelägga sådana yttringar, så vi genom stigmatisering kan få tyst på dem. Praktiskt!
De här resonemangen har massor av konsekvenser, vilket är vad jag egentligen är ute efter att nysta litet i, eftersom de flesta är katastrofalt skadliga. Oftast framträder de nämligen inte så här avklätt, utan maskerat i välvilliga termer av "flickor är för unga / svaga / kuvade för att själva kunna..." under fina flaggor (feminism, till exempel) och liknande. De börjar jämt med att etablera att gruppen i fråga är svag, utsatt, förtryckt, fysiskt, mentalt, inttellektuellt, maktmässigt eller varför inte ekonomiskt underlägsen -- inte sällan utan ens någon referens till vilken motpol man mätt mot -- och den underförstådda konsekvensen är att de saknar kapaciteten att själva styra, tänka, fatta beslut om sig själva, sin situation och sina handlingar -- och att sättet att hantera detta är att Någon Annan -- Jag! (som ju Vet Bättre) -- tar ifrån dem deras handlingsfrihet, så de inte själva ska kunna Råka Illa Ut. Å, vad jag är god, som värnar om de svaga!
Ändamålet under luppen ser alltid behjärtansvärt ut, rimmar alltid med rådande politiska vindar och har nyligen genererat löpsedlar och hetseld mot Otäckheterna som dessa Svaga har utsatts för, i vanliga fall -- det finns säkerligen oftast en äkta historia bakom, och låt oss skita i att massmediaurvalet blåser upp vad litet skit som alltid går att gräva fram ur världen, hur bra världen än är, och faktiskt bara titta på handlingskraften som möter upp, eller vad ramaskrina om förbud går ut på.
Eliminera faran! Förbjud situationen! Begränsa alla, för att de drabbade aldrig ska löpa risken att drabbas, genom att helt lätt trolla bort den. Begränsa rörelse- och handlingsfriheten, så att det dåliga inte ska kunna ske. Tryggifiera, likrikta, ta bort möjligheter att göra fel eller fatta beslut som kan ha en oönskad utgång eller konsekvens. Kort sagt: omyndigförklara, ge alla tvångströjor, ta bort vassa saker som man kan skära och sticka sig på, för varma saker man kan bränna sig på, för kalla saker man kan få köldskador av att komma i kontakt med, och så vidare. Fördumma!
I bästa fall får det en kortsiktig konsekvens i att den svaga grupp, om den fanns, som skulle ha kunnat både löpa denna risk och dessutom lyckas drabbas av oönskad konsekvens, går säker. I förlängningen, att hela nästa generation som omfattas av detta "skydd" inte utvecklar något eget försvar mot "faran", som på så sätt blir farligare; vi får ett ökat beroende av detta "skydd", och sämre rustade samhällsmedborgare.
Tänk nästa tanke: vilka signaler når denna utsatta grupp, som just förklarats oförmögna att själva råda om sitt öde? Vad gör det med deras självkänsla? Hur påverkas deras syn på sig själva? Blir de starkare och tryggare individer, nu när faran eliminerats (på pappret, i alla fall) för dem?
Självfallet inte. Vad tror du att dina elever ska lära sig, när du dunkat in i huvudet på dem att de är värnlösa, Balloo?
Om något, får det förstås effekten av att bekräfta och stärka tankemönstret att de är underlägsna, oförmögna, svaga, maktlösa, inkapabla, för små, dumma, svaga eller vad annat dumt som anförts mot dem.
Och, vad värre är, de fråntas möjligheten att bevisa för såväl sig själva som andra att så inte är fallet; faran de skulle kunna ta sig an, övervinna och ges aha!-upplevelsen av att bemästra (en oändlig boost för självkänslan), är borta! Inte bara berövas de alltså självförtroende och risken att råka illa ut, utan även möjligheten att växa och ta sig ur gropen de kastats ned i. De är värdelösa, och så fan att de skulle få visa något annat, för sig själva, eller för någon annan. Nej, cirkeln är sluten, och förseglad i deras underlägsenhet, är de svaga. Prisa denna deras trygghet! Å, vad jag tar väl hand om de svaga!
Faror är livsviktiga. Situationer, valmöjligheter och att själv ställas inför och fatta beslut, markera gränser och ta egna beslut är oändligt viktiga för att växa som individ och forma ett självförtroende och den intimt besläktade tilltron till ens egen förmåga. Faran att lära sig att man är omyndig att fatta beslut själv överskrider alla andra faror. Insklusive våldtäkt, att dö i en överdos eller bli nedslagen på stan. Men abstrakta mentala och emotionella faror som de här, slår ingen vakt om. Till och med folk som kallar sig själva feminister, slår ned och våldtar självförtroenden så här.
Och självbestämmande, makten att fatta egna beslut, om sig själv, är lika livsviktig. Oavsett om beslutet är att säga nej eller ja, eller att själv ta initiativ till någonting. Den så omhuldade rätten att säga nej till sex, till exempel, är inte något annat än ett tankefängelse, om alternativet att säga ja är indragen (du är för liten / lättpåverkad / svag för att få säga ja; du har inte nog förståelse av konsekvenserna, och förresten kommer vi se ned på dig och kalla dig lösaktig, dålig, förrädisk och svag om du inte säger nej).
Jag vill slå ett slag för rätten att göra riktigt förbannat jäkla fel -- ta smällen -- och lära sig av den. Jag vill skälla ut alla dessa lärare som själva gått på en nit och vill hindra alla andra från att upprepa deras misstag, för att det gjorde så ont eller gick så illa. Ja, berätta och missionera om era lärdomar, intag vad beredskap du vill för att rycka ut och rädda någon som hunnit lära av sitt misstag innan det är för sent, men snöp inte andra människor. Du kväser dem och deras utvecklingsmöjligheter.
postad 13:07 |
Permanent länk |
|
2 kommentar
Snubblade över detta inlägg och blev lite förvirrad över vilken tes du driver. Har det något med samtyckeslagstiftning att göra? Vem är det som ska ha rätten att göra fel, är det killen som ligger med tjejen som är så full att hon varken säger ja eller nej? Ska han ha rätten att testa om det han håller på med är fel? Jag ser ju att du skriver om det hela på något slags generellt plan men när du framställer "feminism" som en kvävande förtryckande tankeströmning och slutar med "Oavsett om beslutet är att säga nej eller ja" så undrar man ju vad som provocerade fram detta inlägg.
För info: feminism handlar om att förstå att kvinnor som grupp, i dagsläget, är förtryckta samt att man tycker att detta är något som bör förändras.
Jag kollar tillbaka om en vecka efter något förtydligande. Peace.
Läser du litet noggrannare, noterar du att jag inte framställer feminism i sig som förtryckande, men väl människor som rubricerar sig själva feminister (rätteligen eller inte) glatt går fram med köttyxan i de egna leden (medvetet eller inte).
Feminism har tyvärr tappat substans som ord, genom att alltför många svept idéer under termens täcke, för att ge dem själva kredibilitet, då feminism en tid (innan detta pågått alltför länge) stod för det enda förnuftiga sättet att tycka och tänka, vilket många velat dubba även sina tankesätt, genom att låna termen för sina egna syften. (Jag håller med dig, men kan inte idag förutsätta att bli förstådd för det, om jag använder termen idag, tyvärr.)
Rätten att vara en skitstövel är inte den jag värnar om ovan, även om den är en naturlig konsekvens av samma tes -- då även att vara en skitstövel är att skada sig själv, om man någonsin skulle komma til insikt om hur illa man tilltygar andra, och att lära av sina misstag är sålunda tillämpligt, även där.
(Det är precis lika tillämpligt på mannen som är för full för att vara klok i sina val och blir utnyttjad för det, men du väljer en kvinna, förhoppningsvis inte för att du står i ledet av kvinnoförtryckare jag far ut mot, som förstärker den självuppfyllande bilden av kvinnan som något värnlöst som inte vet att ta hand om sig själv. Visst förekommer de. Men kalla dem hellre människor, i stället för att associera dem med kvinnor, och nita fast det könsförtrycket, som i alla år. Det är strukturellt och institutionaliserat förtryck.)
Jag pratar inte om lagstiftningar här, utan höll mig till populära åsiktsströmningar.
Jag har för mig att upprinnelsen till den här noten var en del andra tankar Blogge skrivit om i spridda noter, och diskussion med väninnor om en annan av mina nyliga noter om att riva murar.
Just beslutet att få säga ja eller nej, med samma rätt, är centralt för debatten. Kvinnor ges rätten att säga nej, ur retorikmobbens perspektiv, men fördömelse för ett ja, vilket alltså är ett förtryck, inte en frihet. Friheten att göra som Någon Annan Som Vet Bättre Än Du, är inte en frihet.
Det förargar mig att se den retoriken, särskilt under guisen att låtsas motarbeta patriarkala förtryck.