00:54 Sargade känslor?

Igår kändes det litet så där som att jag höll på att gå under av närhetsbrist. Det är en dålig känsla, när man inte har någonting att mätta den med. Jag hade emellertid pratat litet med en blivande väninna, som, visade det sig, hade precis samma problem, så vi lagade litet middag, tittade på film och drogade till på litet närhet framåt kvällskvisten, vilket var precis rätt medicin för oss båda två. Så lyckligt kan det gå ibland, när kommunikationsvägarna inte alldeles slyat igen. Mycket pill i hår, pyssel med händer, knåd av axlar och rygg, och rent allmän fysisk närhet. Jag cyklade hem helt groggy av trivsel i hela kroppen, så där man bara känner sig efter att ha slappnat av i kel en hel kväll, eller möjligen efter ett lystmäte sex.

Helgen fram till dess, hade jag mest spenderat på att prata djupt inåt hjärttrakterna med två tämligen intressanta flickor; en tyska i Rostock, och en tjej här i Linköping, fast genom text, tyvärr, så det inte riktigt engagerar hjärtat fullt ut. Inte som när man är sig själv utelämnad inför någon annan och inte kan gömma sina reaktioner, tankar och känslor bakom huvudsakligen avpersonifierade ord som kryper fram på en skärm. Det vill säga engagerande och djupt intressant, men inte riktigt på det där lyckliga drunknande sättet som att faktiskt möta dem, samtidigt.

Jag har varit ganska öppen både med mig själv och att jag behöver sådant här för att överleva, och att jag pratar med många människor. Flickan här är en kombination av väldigt observant, klok, ung och reserverad, så jag har varit rätt bakbunden eventuella närmanden som att känna henne i min famn, som jag hellre sett. Jag misstänker att närmanden för henne handlar om aspirationen på att inleda pojk/flickvänsrelationer, och även om jag inte själv stänger sådana utvecklingar, har jag inte på känn att hon själv vill eller kanske vågar ge sig in i något sådant med en elva år äldre karl. Det är inte riktigt ämnet man tar upp hur som helst och pratar klarspråk om med någon som reagerar rätt mycket med ryggmärgen, så jag har låtit bli. Jag fascineras över henne litet för att hon upptäckt och förstått en massa vid nitton som jag inte själv begrep förrän efter tjugofyra eller så, och jag tror att det skrämt henne en smula att jag velat prata om och nosa i hennes tankar som en jämlik, snarare än som något slags mentor eller orakel. Och vem vet, kanske leder sådant åt relationshållet, om det någon gång är något man provar IRL. Om jag var redo för en tolv år äldre partner vid tjugoett, kanske elva vid nitton är lika lekande lätt?

Fast det är mest en jag-undrar-om-tanketråd jag inte tror jag kommer få se vart den kunde leda, för hon raderade mig litet hux flux från sin MSN, när jag hälsade på den andra blivande goda vän -- av en slump likalunda nitton -- som jag nämnde ovan. Jag hoppas att det inte låg sårade känslor bakom, och är nog om så skyldig henne en ursäkt och en förklaring om att jag tar hand om mig själv och söker den närhet jag behöver där jag får den, en slags egoism jag inte tror riktigt framgår alla gånger av vad jag skriver, att jag lever ut. Min egoism brukar liksom så ofta vara lika mycket till andras obeskrivliga lycka, och inte så ofta trampa på några tår. Men just här ser det ut som att den gjort det. Vi får se om jag gjort irreparabel skada eller bara inte lyckats skingra alla skygglappar och prata med henne lika öppenhjärtig om sina tankar, känslor och viljor som jag. Av någon anledning är det ofta så mycket sekretess kring vad man har inuti sig, ibland till och med för sig själv, så man inte vet.

Men i Erica, som jag lagade mat med, vet jag i alla fall att jag har en god vän som begriper sig på kel. Och att begripa sig på kel och bejaka det behovet med vänner, nära och kära, är någonting jag kommer skriva mer om i morgon, eller mycket snart, i alla fall, för det fick inte plats här riktigt, som jag först hade trott, och det är i vilket fall värt en hel not utan en massa annan konkurrens, precis som ovanvarande kanske-skitstövlighet och sargade känslor var det.