18:30 Under vingar som bär hemåt

Det har varit en vacker vistelse, med bara en endaste morgon som känts riktigt skotsk; resten har varit solsken. Vi har inte riktigt fått det boende TM-resor lovat oss (tiobäddsrum i stället för trebädds), och de som betalt för tvåbäddsrum, för att få sova tillsammans, fick separata sängar (så de fick sova själva -- inte riktigt samma sak), så det känns litet skönt att jag inte lyckades få med Maria på resan. Men i övrigt har jag saknat henne. Som allra mest, när kvällen och blodsockret faller, och jag velat könna henne i min famn, smeka hennes kropp och trycka henne tätt intill mig.

Det var en liten smula abstinenslättande att massera mina körkamrater under och efter en av bussturerna, från Aiona, men på Glasgow Science Centre, där jag spenderade hela eftermiddagen igår med Christian, höll jag på att gå av av längtan efter att få frossa i hennes former, smeka varje kvadratcentimeter av hennes nakna kropp, klia henne på ryggen och känna och höra henne njuta. Prata lugnt och stilla med henne medan natten tänjer ut sig till allt senare timmar, som vi båda älskar, med varandra bundna i ett töcken av trivsel, harmoni och ro. Tystna, vila, hålla om varann, vända oss åt varsitt håll, somna, och vakna igen intill varann följande morgon, till en ny dag.

Jag älskar dig så mycket, och blir så lycklig av din närhet. Jag vill uppleva mer med dig, av dig, leva mig in mer i dig, och det är underbart att det nog är mindre än 200 minuter kvar tills vi ses igen.


...fyra dagar i Skottland går inte upp mot att återvända hem till henne efter fyra dagar i exil. Och tänk, att de är komplementhändelser!