03:17 Gåvor och födelsedagskalas

HG färdigflyttad, Sigge färdigflyttad, med blygsam rest i form av att det blev kvar en massa bråte hos mig som vill till Gärstadverken för återvinning någon dag när det har öppet. Det är egentligen det första jag ställt upp på nyligen som känns litet jobbigt, för jag vet att det inte kommer bli av bums, och nu är det en massa skrot som står i vägen och skräpar. Planen hade varit att få iväg skräpet till Gärstad, men den fallerade på att Gärstad stängde 15 och vi inte ens kommit till skräp-till-Gärstad så dags. (Sett i efterhand, hade den enda plan som fixat det varit att börja redan före 11, och att börja med skrotlasset, men det är lätt att efterkloka. Det om det. Det var skönt att sova ut, och att börja dagen med att skriva.)

På sistone har jag nästan fått höra litet för mycket att jag är generös, eller för generös, med emfas, och jag är inte så bra på att bemöta det; har inte riktigt något svar eller någon reaktion på det. Jag kan gå med på att jag är för generös, när jag gör saker jag egentligen inte vill, där jag känner att min egen trivselbalans i handlingen vs icke-handlingen landar på minus på mitt eget trivselkonto, men bara då. Att ställa upp för Sigge som far till Japan i morgon och faktiskt inte har någon möjlighet att själv åka med saker till Gärstad kan jag gå med på var i överkant, men inte mycket. Det hade gått att tvinga honom hitta någon annan lösning, men jag lät bli. Mitt val. Kanske väljer jag annorlunda någon annan gång.

Men det är också det enda jag känt varit för mycket; att hjälpa till med flyttbestyr, som är de erbarmligaste tunga saker att ta sig för på egen hand, åtskilliga gånger tyngre för den som rör på sig själv än de som bara bistår i hantlangandet, är ingen stor grej för någon man tycker om väldigt mycket, särskilt om man vet att de inte är bra på att be om hjälp själva, och att man vet att de har det tungt i övrigt. Jag trivs med att hjälpa dem jag tycker om, när det inte kostar mig vad jag inte har råd med. Och det menar jag egentligen inte ekonomiskt, även om jag har bättre ekonomi än någonsin; den bygger jag just nu trygghetssystem för mig själv med (i all passivitet). Nyligen har jag dock haft råt med väldigt mycket, tack vare Maria, och det bjuder jag gärna på till alla andra jag älskar med. Jämfört med de senaste åren, då jag legat och flirtat med svältgränsen, är jag rent oerhört välbeställd, även utan någon solid och väldefinierad relation.

En komplett småsak, som att ställa upp som chaufför (av Marias bil) när den ännu ganska välartade återstoden av hennes födelsedgskalas framåt 01 ville till Flamman, och kanske rentav följa med in själv och orientera mig en smula, gills definitivt inte som en stor uppoffring. Hade Maria främst velat gå och lägga sig med mig, hade det varit det, och jag hade inte ställt upp. Så dock icke. Kvällen föll inte riktigt ut så; en annan karl hon bryr sig om, och pysslat om en del, dök upp på kartan, och då hon ser för litet av honom, blev resten av kvällen vigd åt honom, vilket jag unnar dem båda.

Susen, den underbara väninnan jag nämnde (under fel namn) på Svarta, vilken screenade och godkände mig då, ställde upp att följa med som garant för att Maria inte skulle råka i tråkigheter, för någon för min del obekant tolkning av tråkigheter, och jag lämnade med varm hand över och knatade hem de par hundra meter det kan röra sig om hem till mig i stället. Jag har allt förtroende för Susen, och ovanpå det allt förtroende för att Maria skulle ha klarat sig helt utmärkt själv med, kanske landat hos mig så småningom med ett stort behov av att prata ut och kanske gråta litet eller bara vara liten och/eller hjälplös ett slag, men viss om att hon gjort velat, och troligen med något mer och nyttigt med sig från mötet. Jag tycker om sådana kvällar och nätter; hon rör sig framåt hela tiden; trampar inte runt på samma ställe. Susen har å andra sidan sett en hel del av honom som jag nog inte ens hört talas om. Jag håller henne också för klok på ett sätt hon själv inte riktigt ser eller bekräftat själv; kanske kallar hon det fortfarande intuition eller magkänsla snarare än förstånd, skarpsinne eller känslointelligens. Och jag är övertygad om att hon känner precis som jag inför prioriteringarna bakom hennes val. Festa på Flamman eller följa med till Platens och hålla ett öga på litet avsånd på att Maria inte far illa. Lätt val.

Medan födelsedagskalaset ännu var hemma hos Maria, fick jag en lång, mysig pratstund om nästan bara intressanta saker (men litet jobb också; jobb blir rätt sällan intressant än; jag har inte kommit på hur man pratar om det jag gör med annat än människor ganska nära mitt fält, för att det ska bli givande för båda, eller för all del någondera parten). Susen är bra. Inte alls där jag trodde i sina perspektiv på människor (och långt mycket närmare Maria än jag, och tydligen även hon, trodde, men med viss förståelse för att de med mina perspektiv är i princip grannar), men ser ut att vara på väg åt det hållet. Håller på att lära sig att hon själv förtjänar allt hon kräver åt sina vänner.

En annan sak jag inte riktigt hade några bra svar på vad hennes försök att coacha mig att hitta bra födelsedagspresenter. Jag tror inte jag är så bra på presentfronten, särskilt inte kring arrangerade högtider, och jag hade inte med någon jag tyckte gills. Rent allmänt har jag nog hittat på rätt mycket nyligen som alla var och en för sig kunnat gå i bokföringen som födelsedagspresent, men jag har inte velat sätta den stämpeln; hon påpekar redan nu för ofta att hon känner sig för bortskämd, och till födelsedagar i synnerhet är det väl lätt att bli bortskämd, och det känns inte riktigt som läge att hitta på ännu något storstilt med den etiketten, och ännu mer vidga klyftan.

Det känns snarare som att lyssna dåligt på henne, om jag skulle göra något sådant, och driva spik i min egen kista genom att ångestbelägga henne. Det enda budskap jag skulle läsa i mer gåvouppmärksamhet från min sida vore att jag bryr mig mer om hur andra uppfattar mig som God Pojkvän(wannabe) än hennes känsla av välbefinnande. Jag har snarare tävlat med mig själv den senaste tiden för att hitta nya sätt att ge (i vid bemärkelse) till henne, som inte triggar hennes bortskämdhetskänsla, utan bara höjer hennes allmäna lyx-, lycko- och trivselnivåer. Vilket är mitt sätt att visa kärlek, utöver rent fysiska kramar, ha väldigt mycket tid och uppmärksamhet för samt engagemang i henne och hennes välbefinnande, utveckling och växande. Jag vill vara där och komplettera; avlasta henne de ting hon själv mår bra av men inte unnar sig, är för oegoistisk för att sträcka sig efter, eller finner för tungt eller svårt att göra själv för sig själv.

Samma sorts gåvor som jag själv känner mig mest älskad när jag får, utöver när jag själv ger njutning och upplever dess gensvar. (Vilket fortfarande känns litet som en gåva, för jag är än idag är mer van vid att människor döljer och skyler allt sådant vackert så gott de kan, i stället för att bjuda på sig.) Det är inte så ofta saker jag skyr lyfts ur mina händer och görs åt mig, men det händer.

Om någon invänder att det enkla sättet att lösa problemet är att hitta på någon liten fesig gåva, förresten, konstaterar jag nog att jag inte tror på att göra små fesiga saker, och att jag inte är bra på dem heller. Fast kanske är det mest fenomenet att på mer eller mindre andras (inklusive kalenders) anmodan ge gåvobevis på min kärlek. Jag är inte kompatibel med det. Men jag skämmer gärna bort, så länge gensvaret är njutning och inte obehag.

Och just nu är det bådadera.