19:04 Högläsning

Jag hade Jenny-å-Peter här på blåbärspajsbesök, härom veckan. Det var trevligt, även om jag hade bommat mitt eget dagsschema på alla upptänkliga sätt och vis och framförallt missat att sätta i mig en bra middag på förhand, så jag kände mig en smula onaturligt tillknäppt, som jag lätt blir när jag går på för få kalorier. (Inte så mycket extra hull på den här kroppen att nyttja som nödproviant, när dagens matintag sinat.)

Vi tjattrade förstås en hel del (om än inte fullt så studsigt, som under en riktig Jennyfika) om relationer och i synnerhet den ännu nästan purfärska Johan-å-Maria (eller låter Maria-å-Johan bättre?), som väl var kvar på cirka ena handens fingrar antal gånger vi träffats då. Fyra, tror jag. En sak som kom upp var den där inledande perioden när man kommer på alla filmer som den andra inte har sett, och ju bara måste ses, så man har dem gemensamma. Vi har inte riktigt kommit in i den än. Kanske är det inte ens riktigt vart vi är på väg.

Igår hade jag högläsning ur Sagor för barn över 18 år (eller Tage Danielssons Paket, om man ska vara riktigt petig). Vi hann med ganska många under kvällen; Sagan om rättvisa Gudrun, Sagan om Frankensteins medeltal, Sagan om Elis Bengtssons datamaskin, Sagan om apan som tänkte i flera led, Sagan om den stora ordransoneringen, Sagan om busschauffören som tänkte att va fan, Sagan om Romeo och Julia och Sagan om Dick och Britta, i ungefär den ordningen, tror jag. Det var jättemysigt. Jag tycker om högläsning. Och det är helt uppenbart något jag vill dela med dem jag älskar.

Jag ser en liten stig av sagor jag vill vandra genom tillsammans med henne, framför oss. Möta inte bara sagorna, glädjen, humorn och känslorna i deras följe, utan en massa tankegods, idéer, hypoteser, utmaningar och annat jag vill se elektrifieras i skärpefältet mellan oss, som är så mycket djupare och rikare än det enda fokus jag rår om i min ensamhet, blott en punkt. Jag älskar henne ju inte bara för henne, utan för vad vi blir tillsammans, när jag är en del av henne och hon en del av mig. Någonting jag uppriktigt sagt inte vet så väldigt mycket om än, mer än i känslan, och fortfarande har kvar det mesta att upptäcka ännu. Men jag vet vad jag känner, och vart jag vill.

Och jag undrar litet vilka läsestigar hon kommer vilja dela med mig. I min röst, eller kanske hennes. Det viktigaste är att få möta dem med henne, och tandemdyka in i idérymden som öppnas för oss genom dem. Korsoppla materialet med hennes och mina tankar och känslor, tillsammans bygga en fin väv av nya förbindelser överallt mellan hennes hjärnceller och mina. Jag tror det där med film inte har riktigt samma tyngd. Det är den mentala personen inuti henne jag fallit pladask för, inte upplevelsen av henne, eller att dela upplevelser med henne. De med, förvisso, men de vore alla bara värda bråkdelen, var och en för sig.

Det är litet svårt att inte längta ihjäl sig efter henne varje dag som går.