02:58 Bejaka drömmar och fantasier

Det är lättare att vänja sig till med än av med henne. Måtte jag aldrig behöva; i kväll föll det sig bara dåligt med timingen av min middag. Helt och hållet mitt fel, förstås; jag fastnade med näsan för djupt i ett pyssel. Lånade Handbok för tankspridda av henne i morse, men har inte hunnit så långt in i fördjupningsstudierna av hur man riktigt går upp i sin tankspriddhet, för att maximalt njuta dess frukter med minimalt av dess slagsidor. Jag tror trial and error så här är en bra läromästare; i morgon blir det mer Maria än i natt.

Jag har äntligen klättrat ett trappsteg till en höjd från vilken jag kan ta mig an nya och rätt mycket intressantare, mer givande utmaningar i livet, än att slita för de grundläggande emotionella behoven av kel, värme, närhet, ömhet, intimitet och kärlek. Det är fantastiskt att plötsligt ha allt det där i sin famn som en självklarhet, utan någon minsta vidhängande rädsla, otrygghet eller mistansoro.

En halvbekant till mig sammanställde nyligen en personlig forskningsagenda över de drömmar, visioner och problem som långsiktigt sysselsätter honom. Jag är en smula sugen på att göra detsamma, men det kommer nog ta sin tid, och jag har minst två, vilt skilda, att skriva; en för mitt hackerjag, en för mina mjukare sidor. Den senare intresserar mig mest, och det är där jag just fick vidsträcktare synfält också.

Ett av de ting den agendan handlar om är att finna och skapa roller, miljöer och sammanhang i vilka jag lyfter andra, genom att bara vara mig själv, och göra allt det som kommer naturligt för mig. Mest kretsar det kring samma element jag själv var svältfödd på, men i förlängningen av dem också all hämning och repression som står ivägen för flertalet att ge sig hän dem eller att våga söka det alls. Förlösa drömmar.

Jag tror att de flesta, om man nämner att kasta bort precis alla hämningar och släppa loss alla spärrar, fantiserar iväg till något riktigt dekadent, förbjudet och förmodligen sexuellt, kanske hårt, våldsamt eller med avancerade tillbehör, kostymeringar, onåbara människor mer flera mer eller mindre komplicerade manus, persongallerier och rekvisita. Inget ont i det; det har säkerligen sin charm, och går att uppfylla, i del, eller rentav till sin helhet.

Men jag känner nog mer som mitt kall att låsa upp alla lika hämningslösa mjukare drömmar, som mer tävlar om pris i flickdrömskhet, och som bara fordrar en eller ett par förunderligt fantastiska människor och en livligt bejakad fantasi, tillit, närhet, tid, värme och oräddhet i digra lass. Att låsa upp sin inneboende potential att frossa i förunderliga, mjuka, emotionella och/eller sexuella drömmar, orädd att blotta sina käraste, dyrbaraste svagheter, utelämnad, blottad, törstig, och dricka sig lycklig på dem, fullföljda.

Det är inget oöverstigligt alls med det. Vi är bara så vana att förneka oss utan att ens ha gett det chansen. Försökt ta ut svängarna, ens i tanken. Lever så instängt att vi inte ens vidgat själva fantasin, kanske rädda för att dess tilltrodda ouppnåelighet skulle värka i oss. Men de finns här, och till och med inom bekvämt räckhåll. Det är bara att sträcka sig litet.