19:07 Vill! Våga! Förverkliga!
Text är trolleri.
Till det absolut bästa med att vara jag hör definitivt bonusmaterialet som kommer med gratis, liksom av bara farten mer än av någon slags plan och avsikt. Allt det som kommer till mig inte så mycket av mitt eget sökande som för att det söker upp mig, för att jag är jag och för att jag markerar ganska tydligt, i alla fall i text, att jag brinner för öppenhet och att våga lyssna till och agera på sina drömmar och fantasier -- ju vidlyftigare och ljusskyggare, dess hellre; ju närmre huden dess bättre, och ju svårare att nämna utan att trigga folks fördomar, ryggmärgsreaktioner eller rädsla, desto välkomnare att förutsättningslöst prata om med mig, söka stöd eller uppmuntran till, pepp inför upptakten, och efteråt, debriefing; någon att glädjas med eller diskutera vidare med efteråt vad som hände och vilka reaktioner som utlösts, inom en själv, sinsemellan, och växa som människa oavsett utgång.
Jag är alltid partisk, och ganska starkt partisk, har jag insett, litet mot min egen tro; jag har tänkt på det ur fel perspektiv. Jag är djupt partisk, och står på den jag lyssnar tills sida. Det vill säga, i så mening att jag lyssnar med stort intresse, och utan att döma, ofta med värme, och med undertonen av att vilja bistå med vad konstruktivt jag har att upparma, glädjas med, oja och stödja i motgång och när de svagheter jag så väl redan känner upprepar vad mönster människor trasslat in sig i och försöker ta sig ur, inte kunna annat än le varmt åt, stryka genom håret och mumla någonting om kära lilla dumma. Du vet redan och behöver inga förmaningar, rakt inga fördömanden, och du sviker inte mig när du inte lyckats följa mina råd eller tips och det mynnar i ett till varv i ekorrhjulet, tills nästa tillfälle att ta nästa steg uppdagar sig. Jag följer med intill, en obunden men djupt partisk coach, rådgivare, diskussionspartner och haverikommission i ett.
Jag älskar väldigt många, och typiskt mer, ju närmre och öppnare, ju mindre trögt kommunikationen sinsemellan flyter; ju mer man kan prata om med varann, och ju större och rikare kontaktyta vi har. Jag iglar ingen; era liv är ibland helt nära mig, ibland långt borta, i exil, bortom text och bundet bara i liv och handling, buret inom er, och kommer ibland tillbaka till mig i ett vågsvall rakt in i tolfte kapitlet, till ett för mig helt nytt galleri, eller ett mig tidigare rätt bekant galleri som vittrat bort nästan allt utom dig själv. I era liv har jag levt och älskat, lärt upp mig själv om känslor, relationer, möten och alla vägar som öppnar sig, när mitt eget varit tomt och dött, fattigt och utblottat, och ni har sett och lärt, älskat och njutit, genom mig och mitt, här, mellan varven då jag själv levat så bra som nu. Vi tappar ofta kontakten, men säger aldrig upp den. Har inga kontrakt, behöver inga.
Ibland saknar jag er när jag ingenting hör, ibland vaknar era ord och gör mig lycklig, även när ni är olyckliga; era känslor berör, och det värmer mig, bara att ha era tankar inom hörhåll igen, under mina ögon, i min famn, inom mig, som den lilla rännil som någon gång fick ett hem i mig och känner sig hemma där. Jag trivs bäst, när jag hör er. När jag vet vilket liv, ljust eller mörkt, ni lever. Vilka småsaker som flaxar kring er och vad de betyder för er.
Det skulle inte skala om jag hade er alla flödande genom mig jämt heller, så alla livets årstidsväxlingar är ingenting att spilla några sorger över. Ni vet var ni har mig när ni behöver mig. Jag är usel på att söka upp, men desto bättre på att krama välkommen tillbaka när vi återförenas. Jag är densamme, bara mer. Kanske mindre hår, kanske i ett annat skede av livet, men samma känslosyn, samma bas av värderingar och attityder i stort. Kanske förälder, kanske änkling, kanske skägg, kanske något annat jobb än jag hade senast. Förmodligen, men inte nödvändigtvis, mer relationsligt bunden än jag brukat vara, sannolikt inte nämnvärt mindre begränsad för det. Stora, rika och trygga människor som delar mina synsätt på kärlek, närhet, älskande och konkurrens, har också börjat lägga till nära mig, jag vid dem. En del får jag behålla som mina, ibland väljer någon mig till sin.
Jag har nog alltid känt mig ganska säker på att det går så till slut; att det är troligare att det blir som man längtar, så länge man inte gör några hemligheter av vart man vill. En manlig värld är inte så komplicerad att stå sig i, så länge man inte har bråttom eller nödvändigtvist ska vinka till sig de tommaste kärlen. Konkurrensen är full av pojkar. Vill du dela själ och hjärta och inte räds ge utan att kräva några tryggheter i gisslan först, är det inte värre än att sluta famnen om de som visar samma flagg. Det är mest att se tiden an, och agera på sina infall. De har inte alltid rätt, men de har i alla fall alltid lett mig själv framåt. De enda tider jag inte lär mig någonting är när jag gör ingenting. Det handlar aldrig så mycket om vem du är eller vem han eller hon är; allt som är värt någonting är ändå vad ni bygger tillsammans.
Har du eller han eller hon inte fått upp ögonen för det, är ni fast i en värld av begränsningar och kompromisser, av kravlistor och att inte leva upp till måttet, väga tre kilo för mycket eller ha för klen tvättbräda. Inget fel i en sådan ekonomi heller, men det är inte så mycket hur jag lever mitt eget liv. En värld man bygger tillsammans, av alla byggstenar och med all hantverksskicklighet man har, får och förvärvar tillsammans under resans gång. En värld av andra värdeskalor, av vilja och riktning, med samtal och närhet som något mycket centralare än yttre ting. Vad man egentligen ger varann och söker hos varann. Vad man väljer att inte göra själv, för att man vill göra det tillsammans om det ska kännas värt någonting. Det självförverkligande som basunerats ut så till leda som känns så mycket mindre intressant än ett viförverkligande, med ens. Det fråntar dig ingen identitet, det köper er ett tredje jag, som ni äger och livnär tillsammans. Det är inte så mycket ett ni som en gemensam förädlingsvara som berikar och fördjupar era liv.
En del relationer jag haft har stängt in mig, de flesta inte. Jag har lärt mig av alla och ångrar ingenting i efterhand. Just nu funderar jag litet i termer av hur litet jag själv kan stänga in en annan människa som tyr sig till mig lika mycket som jag till henne utan att hon för dess skull känner sig oälskad. Jag vill förstå mer av vilka band, tyglar eller förbud som inte får förhandlas bort, av hänsyn till hur folk själva vill bindas för att känna sig trygga. Jag lär aldrig finna några lagar, men i varje ny människas sammanhang kan jag i alla fall nå en kontextualiserad förståelse, som jag förstår nog att avgöra dess överförbarhet.
Du är alltid välkommen i mig när jag är välkommen i dina privataste inre sfärer. Jag blir alltid lika lycklig av att få se in i och på så sätt dela stunder, känslor och inre förlopp jag inte varit närvarande vid själv -- eller bjuds in i att ta del av på riktigt. Ju längre jag lever mitt liv, dess rikare skämmer det bort mig i gengäld.
Text är trolleri.
Den har längre räckvidd än de rikaste samtalen i världen, och det är mirakel att ömhet, kärlek och en bred stråle len välvilja kan kodas ned i något medium som är närvarande överallt och när som helst, utan att jag själv behöver avkoda det igen och viska den i någons öra. Text är också ett tredje jag, frånkopplat mitt eget, lösgjort ur tiden och till och med från min egen livslinje när jag dör. Det som upphör då är möjligheten att själv interagera med mig och dela med mig vad du vill dela av dig själv, och min egen möjlighet att återkoppla, men själva de känslor, tankar och idéer, attityder, i någon mån erfarenheter, jag kodar, har någon slags möjlighet att leva vidare så länge det finns någon som vill söka, läsa, leva och själv prova dem.
Jag skämmer mycket avsiktligt bort mig så gott jag kan med levande författare på avstånd jag med lätthet överbryggar. Och de förmodligen likaså med mig.
Till det absolut bästa med att vara jag hör definitivt bonusmaterialet som kommer med gratis, liksom av bara farten mer än av någon slags plan och avsikt. Allt det som kommer till mig inte så mycket av mitt eget sökande som för att det söker upp mig, för att jag är jag och för att jag markerar ganska tydligt, i alla fall i text, att jag brinner för öppenhet och att våga lyssna till och agera på sina drömmar och fantasier -- ju vidlyftigare och ljusskyggare, dess hellre; ju närmre huden dess bättre, och ju svårare att nämna utan att trigga folks fördomar, ryggmärgsreaktioner eller rädsla, desto välkomnare att förutsättningslöst prata om med mig, söka stöd eller uppmuntran till, pepp inför upptakten, och efteråt, debriefing; någon att glädjas med eller diskutera vidare med efteråt vad som hände och vilka reaktioner som utlösts, inom en själv, sinsemellan, och växa som människa oavsett utgång.
Jag är alltid partisk, och ganska starkt partisk, har jag insett, litet mot min egen tro; jag har tänkt på det ur fel perspektiv. Jag är djupt partisk, och står på den jag lyssnar tills sida. Det vill säga, i så mening att jag lyssnar med stort intresse, och utan att döma, ofta med värme, och med undertonen av att vilja bistå med vad konstruktivt jag har att upparma, glädjas med, oja och stödja i motgång och när de svagheter jag så väl redan känner upprepar vad mönster människor trasslat in sig i och försöker ta sig ur, inte kunna annat än le varmt åt, stryka genom håret och mumla någonting om kära lilla dumma. Du vet redan och behöver inga förmaningar, rakt inga fördömanden, och du sviker inte mig när du inte lyckats följa mina råd eller tips och det mynnar i ett till varv i ekorrhjulet, tills nästa tillfälle att ta nästa steg uppdagar sig. Jag följer med intill, en obunden men djupt partisk coach, rådgivare, diskussionspartner och haverikommission i ett.
Jag älskar väldigt många, och typiskt mer, ju närmre och öppnare, ju mindre trögt kommunikationen sinsemellan flyter; ju mer man kan prata om med varann, och ju större och rikare kontaktyta vi har. Jag iglar ingen; era liv är ibland helt nära mig, ibland långt borta, i exil, bortom text och bundet bara i liv och handling, buret inom er, och kommer ibland tillbaka till mig i ett vågsvall rakt in i tolfte kapitlet, till ett för mig helt nytt galleri, eller ett mig tidigare rätt bekant galleri som vittrat bort nästan allt utom dig själv. I era liv har jag levt och älskat, lärt upp mig själv om känslor, relationer, möten och alla vägar som öppnar sig, när mitt eget varit tomt och dött, fattigt och utblottat, och ni har sett och lärt, älskat och njutit, genom mig och mitt, här, mellan varven då jag själv levat så bra som nu. Vi tappar ofta kontakten, men säger aldrig upp den. Har inga kontrakt, behöver inga.
Ibland saknar jag er när jag ingenting hör, ibland vaknar era ord och gör mig lycklig, även när ni är olyckliga; era känslor berör, och det värmer mig, bara att ha era tankar inom hörhåll igen, under mina ögon, i min famn, inom mig, som den lilla rännil som någon gång fick ett hem i mig och känner sig hemma där. Jag trivs bäst, när jag hör er. När jag vet vilket liv, ljust eller mörkt, ni lever. Vilka småsaker som flaxar kring er och vad de betyder för er.
Det skulle inte skala om jag hade er alla flödande genom mig jämt heller, så alla livets årstidsväxlingar är ingenting att spilla några sorger över. Ni vet var ni har mig när ni behöver mig. Jag är usel på att söka upp, men desto bättre på att krama välkommen tillbaka när vi återförenas. Jag är densamme, bara mer. Kanske mindre hår, kanske i ett annat skede av livet, men samma känslosyn, samma bas av värderingar och attityder i stort. Kanske förälder, kanske änkling, kanske skägg, kanske något annat jobb än jag hade senast. Förmodligen, men inte nödvändigtvis, mer relationsligt bunden än jag brukat vara, sannolikt inte nämnvärt mindre begränsad för det. Stora, rika och trygga människor som delar mina synsätt på kärlek, närhet, älskande och konkurrens, har också börjat lägga till nära mig, jag vid dem. En del får jag behålla som mina, ibland väljer någon mig till sin.
Jag har nog alltid känt mig ganska säker på att det går så till slut; att det är troligare att det blir som man längtar, så länge man inte gör några hemligheter av vart man vill. En manlig värld är inte så komplicerad att stå sig i, så länge man inte har bråttom eller nödvändigtvist ska vinka till sig de tommaste kärlen. Konkurrensen är full av pojkar. Vill du dela själ och hjärta och inte räds ge utan att kräva några tryggheter i gisslan först, är det inte värre än att sluta famnen om de som visar samma flagg. Det är mest att se tiden an, och agera på sina infall. De har inte alltid rätt, men de har i alla fall alltid lett mig själv framåt. De enda tider jag inte lär mig någonting är när jag gör ingenting. Det handlar aldrig så mycket om vem du är eller vem han eller hon är; allt som är värt någonting är ändå vad ni bygger tillsammans.
Har du eller han eller hon inte fått upp ögonen för det, är ni fast i en värld av begränsningar och kompromisser, av kravlistor och att inte leva upp till måttet, väga tre kilo för mycket eller ha för klen tvättbräda. Inget fel i en sådan ekonomi heller, men det är inte så mycket hur jag lever mitt eget liv. En värld man bygger tillsammans, av alla byggstenar och med all hantverksskicklighet man har, får och förvärvar tillsammans under resans gång. En värld av andra värdeskalor, av vilja och riktning, med samtal och närhet som något mycket centralare än yttre ting. Vad man egentligen ger varann och söker hos varann. Vad man väljer att inte göra själv, för att man vill göra det tillsammans om det ska kännas värt någonting. Det självförverkligande som basunerats ut så till leda som känns så mycket mindre intressant än ett viförverkligande, med ens. Det fråntar dig ingen identitet, det köper er ett tredje jag, som ni äger och livnär tillsammans. Det är inte så mycket ett ni som en gemensam förädlingsvara som berikar och fördjupar era liv.
En del relationer jag haft har stängt in mig, de flesta inte. Jag har lärt mig av alla och ångrar ingenting i efterhand. Just nu funderar jag litet i termer av hur litet jag själv kan stänga in en annan människa som tyr sig till mig lika mycket som jag till henne utan att hon för dess skull känner sig oälskad. Jag vill förstå mer av vilka band, tyglar eller förbud som inte får förhandlas bort, av hänsyn till hur folk själva vill bindas för att känna sig trygga. Jag lär aldrig finna några lagar, men i varje ny människas sammanhang kan jag i alla fall nå en kontextualiserad förståelse, som jag förstår nog att avgöra dess överförbarhet.
Du är alltid välkommen i mig när jag är välkommen i dina privataste inre sfärer. Jag blir alltid lika lycklig av att få se in i och på så sätt dela stunder, känslor och inre förlopp jag inte varit närvarande vid själv -- eller bjuds in i att ta del av på riktigt. Ju längre jag lever mitt liv, dess rikare skämmer det bort mig i gengäld.
Text är trolleri.
Den har längre räckvidd än de rikaste samtalen i världen, och det är mirakel att ömhet, kärlek och en bred stråle len välvilja kan kodas ned i något medium som är närvarande överallt och när som helst, utan att jag själv behöver avkoda det igen och viska den i någons öra. Text är också ett tredje jag, frånkopplat mitt eget, lösgjort ur tiden och till och med från min egen livslinje när jag dör. Det som upphör då är möjligheten att själv interagera med mig och dela med mig vad du vill dela av dig själv, och min egen möjlighet att återkoppla, men själva de känslor, tankar och idéer, attityder, i någon mån erfarenheter, jag kodar, har någon slags möjlighet att leva vidare så länge det finns någon som vill söka, läsa, leva och själv prova dem.
Jag skämmer mycket avsiktligt bort mig så gott jag kan med levande författare på avstånd jag med lätthet överbryggar. Och de förmodligen likaså med mig.
postad 19:07 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar