05:32 Revitalisera hjärnan

Lika fascinerande varje gång: när jag förälskar mig i någon, ökar omedelbart min tendens att läsa saker jag tycker är oerhört intressant och spännande -- i andra sammanhang -- lavinartat. Jag öppnar mig för det, enkom i vetskapen om att ha någon jag vill, och kan, diskutera det med. Min symbiotik ger mig den rätt fåniga slagsidan att lida av att göra och ta till mig saker jag älskar högt, som jag inte kan dela med någon jag har mycket nära mig. Jag har inte varit medveten om det här så jättelänge, men det är ungefär samma känsla som att lida av överskottsempati som inte hittar ut, kelighet som inte möter hud, men på det intellektuella snarare än emotionella eller kroppsliga planet. Jag stiger sakta i levels. Nästa nivå, enligt någon slags syftning av framtiden, torde väl vara att inte finna glädje i självförverkligande, för att jag känner mig färdig med mig själv, och vill dela även detta, i ett primärare viförverkligande. Om tio år, eller kanske bara fem?

Eller kanske inte alls, om jag inte återfaller i ett singelskap; en sådan där litet hisnande tanke jag nog bara sviktat på en enda gång i livet hittills. Vi får förstås se. Det hade kanske varit klokt att inte skriva det här stycket här och nu, om det skärrar ihjäl någon jag ännu knappt känner alls, modulo ett par brev och ett förtjust dagboksdjupdyk med omnejd. Jag antar att jag aldrig riktigt kommer ge avkall på ett visst mått dumdristig experimentlusta, i nyfikenheten "Jag undrar vad som händer om man gör så här?".

Resten av den här noten är geek think om framtiden, datorer, och att vår äldre generation torde utstå det sämsta stödet från dem på ungefär samma sätt som de får sämst omvårdnad i övrigt redan. Med litet tur är det grums i min spåkula.

Idag har jag sugit i mig litet mer av favoriten Paul Graham, och insett litet av varje. En detalj om datorer och framtiden, till exempel, som plötsligt formulerades i tydliga ord för mig, efter att bara ha varit en diffus medvetenhet. Microsoft dog härom året. De kommer finnas kvar bra många år än och tjäna stora pengar, precis som IBM, som dog för mer än ett decennium och än idag tjänar enorma pengar, men ingendera hotar någon eller driver utvecklingsfronten där det händer någonting längre. Båda företagen arbetar med döende paradigmer till stor del.

En konsekvens jag inte tänkt på, men som blev tydligare för mig när jag nyligen bistod min far att köpa en ny laptop, är att de som kör windows i framtiden kommer vara de som har växt upp med och lärt sig windows, och nöjt sig med det tills de blev för gamla för att lära sig något enklare att ersätta det med, som inte kräver av dem att kunna hålla reda på och sköta datateknik som högre skolade hackers var tvugna att lära sig under åttiotalet för att då kunna uträtta någonting med datorer, eftersom gränssnittsutvecklingen då inte hunnit nå långt nog för att abstrahera bort alla dessa ointressanta teknikaliteter. Windows är fortfarande detta trilskande spädbarn som pratar sitt eget icke-språk, kräver ständiga blöjbyten och drabbas av nya varianter på vinterkräksjukan med ojämna mellanrum, så dess brukare måste lägga ned månader av sina liv, effektiv tid, på rena friktionsförluster.

Det är en åldrande generation pensionärer som om tjugo år kommer bo kvar i den havererade vårdapparaten windows. Min far, hans fästmö och alla de andra fyrtiotalister som inte lämnade det sjunkande skeppet redan för länge sedan. De har lärt sig alla knep och tricks en tålmodig förälder eller personlig assistent lär sig för att kunna ägna någon del av sin tid åt att likväl åstadkomma någonting. Att tjäna sin dator för att få den att i sin tur tjäna deras egna syften. Och de kan inte bara byta ut sin trilskande bortbyting mot en städad yngre generation utan de skavanker de tagit för givna, inte så mycket för att de blivit beroende av ceremonierna, utan för att den nya generationen i övrigt har tillräckligt många småförändringar för att de ska känna sig vilsna och hjälplösa i den främmande miljön. Så de kommer leva resten av sina liv, matandes sina gökungar.

Och generationen ungar med datorvana som idag i en handvändning hjälper dem ur de strul de hamnar i trots sin partiella resistens mot dessa gränssnittsreliker från åttiotalet, kanske inte finns där för dem snart, för att den aldrig följt efter pensionärerna in i vista, och vad som kommer därnäst, som gamlingarna tvingas, allteftersom de byter ut ruttnade datorer mot nya, med nästa windowsgeneration.

Vi börjar närma oss den tid när alla kladdiga och vassa saker som sticker ut ur windows, för att systemadministrationen sker på din lokala dator, så du behöver lokal expertis som rår om den, kan ske uppe i internetmolnet, där samma expertis kan sitta var som helst och rå om samma programvara för miljontals användare och vinna stordriftsfördelar som bonus. Om du bara har en webläsare, och tåten som förbinder den med molnet, och absolut ingenting annat, alls, på en maskin som är låst för alla övriga förändringar, finns ingenting vasst kvar, som du kan skära dig på, som kan kroka fast i något eller allmänt säcka ihop och sluta fungera, utöver rena hårdvarudefekter. Någonting GMail, eller en mötesplats eller bloggtjänst på nätet, aldrig kommer drabbas av.

Jag gillar idén Zonbu -- en minimal dator med en given uppsättning program för musik, film, foto, web, ip-telefoni, epost, instant messaging, officepaket och spel, vars data alltid är backupade, tillgängliga varifrån som helst på nätet, och uppgraderingar kostar gratis och sker automatiskt, för cirka en hundralapp (plus/minus ett par tior för respektive större/mindre utrymme) i månaden, i utföranden om 25, 50 eller 100 GB, varav allt är tillgängligt för dina data; musik, film och dina dokument. Strömsnål, nätt. Idén verkar rätt lovande, och lär bli allt bättre ju mer typiska applikationer flyttar ut på webben och ju mindre specialiserade program du behöver. Bredband börjar bli tillgängligt nog för den här sortens maskiner nu, kanske tio år efter att Sun förtjust utropade att nätverket är datorn. Just det, ja. Min favorit: den saknar rörliga delar och är totalt ljudlös. Monitor, mus och tangentbord efter egna önskemål. Får det här mogna till sig litet, ska jag kanske prova en på pappa så småningom.