23:59 På väg

USAs blodomlopp är asfalt och betong. I stället för hemoglobin, bilar. Och i stället för syre och näring, transporterar det amerikaner. Överallt. Men restprodukten är densamma -- koldioxid. I mängder.

Det var fint att se nordväst, innan jag kom till San Francisco. Washington, mellan kust och kanadensiska gränsen, var häpnansväckande vackert, liksom Vancouver, på andra sidan gränsen. Majestätisk natur; litet norskt, nästan, med hisnande berg och djupa skogar, och en litet norrländsk känsla i livsgången -- långa avstånd, kanske framför allt. Trafiken ute på vägarna var riktigt mysig -- alla har och nyttjar farthållare, enligt hastighetsgränserna, som inte är vare sig överbeskyddande eller optimistiskt satta. Och i princip ingen kör någonsin om någon annan.

Det var natt och dag att från det köra omkring i centrala San Francisco. Kaos. Utan Betty hade jag troligen kört ihjäl mig. Hon är säker, gamla Bettan. Kör fel, och hon tänker efter en stund och hittar på något nytt. Ibland hakar hon sig, och föreslår att man åker runt sig själv i en oändlig regress, men det hände egentligen bara natten då vi just landat, och skulle hitta till vårt hotell vid San Josés flygplats.

Kalifornien har inte alla magkittlande vackra utsikter norr hade, men väl sina egna vyer. Jag är förvånar mig faktiskt litet själv med att verkligen gilla de betongmedusor deras motorvägar grenar ut sig i, när de binder samman varann i de jättelika tredimensionella knutpunkter som mynnar en artär i en annan, eller förbinder artärer med kranskärl. Som jättelik, ljusgrå bandspaghetti längsmed vilken en oändlig rad bilar flyter fram, varthelst de är på väg, dygnet runt. Det är en smula andaktsfullt, nästan, att glida fram genom de där jättestrukturerna, med lugn electronica som fyller luften med en mild bas i den lilla vältempererade kupén, oberörd av solens verkningar. Eller som att vara en valenselektron som flyter omkring i en jättelik protein, vindlad och veckad på de mest sinnrika vis, för att som helhet fylla någon mycket specifik högre funktion.

Det hade sannolikt varit mer av en mardröm utan Betty, eller Neverlost, som Hertz själva kallar henne. Första dagarna i Canada hade vi henne inte, och det var rakt ingen semester värd namnet. Hu.

Men det ska bli skönt att inte köra bil på ett tag nu. Jag har träningsverk i höger vad, som sköter gas och broms; vänster kan vila bäst den vill -- alla här kör automatväxlat.

Klockan är strax 08, centraleuropeisk tid, och på den skalan har jag varit uppe sedan ungefär 18. Jag skulle landa i Amsterdam 10:30, enligt urplanen, men sen blev vi minst en timme och troligare en och en halv försenade, så det blir nog först framåt lunch. Jag tippar att jag kommer missa min förbindelseflight till Arlanda. Kanske blir det tillfälle att hälsa på Fred med pojkvän i Amsterdam, ändå. Återstår att se hurpass mycket krut det är kvar i mig, och hur tidtabellerna fungerar.

Det visade sig bli landning 11, och jag hann hel och välbehållen med fortsättningsflyget, men mitt incheckade bagage gjorde det inte, vilket faktiskt var bästa tänkbara scenario. På så vis slapp jag kånka på en omöjlig koffert full med kläder och jams, och får den, hoppas jag, hem till dörren i Linköping i stället, så småningom.